På AkterKastellet i MilkRiverValley där spelar ÖkneboHäradsteater...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se

Mobil: 0709 2345 39


Vår teater är en teater, den heter ÖkneboHäradsteater och leds av UrbanHäradsteater, visst är det märkvärdigt vad namn kan berätta. Urban kallas också Ubbe bland hans närmaste vänner.

Det är Moffa&Co som står bakom det hela, och bakom companiet står Moffa himself, som också kallar sig Fridolin, eller MoffaFridolin för att vara ensam på hela det stora nätet som heter WideWorldWebb, eller www.

Lika bra att jag presenterar mig som författaren till allt det här som en dag skall bearbetas och bli ett manus. Jag heter Jerry Linder, om du inte visste det.

Den här teatern är inte som andra teatrar, det är en framtidsteater med förtecken.

Naturligtvis blir den som den blir, emedan mitt huvud är fullt av gubbar och gummor, ungar och tomtar och troll.

Allt börjar med en söt historia om mig själv.

Egentligen skulle jag heta Bo, Arne. Men då prästen frågade mamma sa hon hmm också.

- Ja, sen då, sa prästen.

- Jerry, sa mamma.

Det var nämligen så att det fanns en hund där mamma bodde som hette Jerry, och när jag blev så stor att jag kunde sparka där inne i mammas mage, då sa hon att hon hade en liten Jerry där. Ja, så fick jag mitt namn, och det har jag vetat ganska länge.

ÖkneboHäradsteater kommer från det härad där vi som bor i Södertälje kommun tillhör, nästan. Hölö tillhör ett annat härad; men Turinge tillhör Öknebo, men inte kommunen, sedan Turinge blivit egen kommun.

Att det skulle bli en teater med namnet ÖkneboHäradsteater kan ingen annan hjälpa än jag själv och mina assistenter MoffaFridolin och HerrKamrerGoldfinger.

Den ena delen är kreativ och social, medan den andra är mera introvert och fyrkantig.
Tack och lov att det är så, annars skulle allt bli en enda cirkus av alltsammans.

Folkets hus i Mölnbo bygdes ungefär samtidigt som alla andra Folketshus i landet. Det var när arbetarna började frigöra sig från sina slavdrivare. Det är ju så att befolkningen skicktar sig. Somliga är som Kamrern okänsligare än andra, och rätt bra på att räkna och kommendera; medan det stora flertalet förr varken kunde läsa eller skriva. Den allmänna folkskolan fick vi först 1842, och det var inte säkert ändå att alla fick gå ifrån sina sysslor hemmavid eller hos en storbonde, för att förkovra sig.

Sedan dess har vi blivit läs- och skrivkunniga illihop, utom de som kommer till vårt land utifrån, och det är idag ganska många. Vid början av 1900-talet började arbetarna bilda föreningar och ställa krav på sina arbetsgivare och efter kriget kom lag om en enhetlig skola. Då kunde man gå direkt från grundskolan in i gymnasiet och ta studenten. De som ville läsa vidare fick låna pengar till uppehälle, vilket betydde att inte bara de rikas ungar kunde läsa vidare, som det var förr.
Tyvärr vågade inte alla som ville läsa ta lån, och därför var det bara en tredjedel av studenterna som gick vidare till universitet och högskolor.

De som var arbetare förr och ville studera, anmälde sig ofta till någon studiecirkel. Man startade Arbetarnas BildningsFörbund, som benämns ABF i vardagslag.

Idag finns det ett Folketshus och Folketspark centralt i Mölnbo, och i min gamla småskola har vi idag ABF:s lokaler. Torekällskolan kallas idag ABF-huset och där anordnas kurser och andra evenemang.

I Folketshus i Mölnbo har det varit en biograf i många år. Men sedan filmerna blivit digitala har man inte haft utrusning så att man kunna visa de nyaste filmerna. Biografen har legat nere sedan Kent Gustavsson slutade. Före honom var det Arne Wallenö som skötte projektorn. Men nu har man fått bidrag till en digital anläggning, och är igäng igen.

Men vet du vad? I stora salen finns det en scen, och det är där vi skall spela upp. Och blir det inte live, så blir det digital film för hela slanten. Och vad skall filmen handla om? Jo, den skall handla om oss. Det är därför jag skriver manus.

Nu kanske du undrar hur det var med mitt namn; Jerry Linder.

Det var så här: Bakom S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje fanns det förr en secondhandbutik som hette Myrorna. Dit brukade jag gå då och då för att se om de hade fått in några bra böcker; för jag slukar böcker.

Jorå, jag hittade 6 böcker av Jack London, och skulle just gå då jag tittade upp i ena hörnet av rummet. Högst upp stod det 17 böcker av Jack Londons samlade verk. Men jag hade redan bestämt mig. Det här var en fredageftermiddag. Under helgen gick jag och grubblade på det där samlade verket, och på måndag förmiddag var jag nere i butiken och rafsade åt mig alla JackLondonböckerna. Men vad skulle jag ta dem i?

Gick in i angränsande rum och fann en ryggsäck med mes, en skaplig sak som kostade 30kronor bara.
Böckerna kostade bara 10 kronor styck, alltså gick jag ut i världen med 17 Jack London i en skaplig ryggsäck, alltsammans för 200 kronor; jag var salig.

När jag kom hem och granskade böckerna en och en, fann jag en bok som hette; ja vad tror du? Jerry! Hunden som gett mig namnet Jerry, hade själv fått sitt namn efter Jack Londons hund med samma namn; visst är det kul med namn.

Men Linder då?

Man måste vara ihärdog om man skall komma någonstans.

I Släktforskarnas hus i Leksand gick jag in, helt säker på att jag skulle hitta min far där. Han hette Linder så länge han levde, det gjorde inte hans far, och inte hans mor.

Godag, godag, sa jag när jag stegade in i lokalen och hälsade på damen som satt vid entrén.

- Jag skall bara söka efter min pappa idag, sa jag.

- Bara, sa hon, det är inte bara bara.

- Nähä..., sa jag, jag menar att jag skall inte söka efter min mor.

- Nähä..., sa hon, du ska inte tro att det är så äenkelt att forska.

Så började jag forska. Kändes högtidligt att vara forskare. Hade aldrig varit det förr, tänkte jag; men det var fel. Jag hade faktiskt varit på Lantmäteriarkivet på Länsstyrelsen på Hantverkargatan i huvudstaden.

Gång på gång måste jag fråga, och ett par samtal måste jag också ringa; men inte hittade jag farsgubbens födelseort, för det var den jag ville ha först.
Jag fick ge upp, och när jag tackade för allhjälp av damen som så realistiskt upplyst mig om sakernas förhållande, gick jag krokig ut i världen igen. Men Leksand är en fin stad, en vacker kyrka och så älven rakt igenom.

Så kom syrran till min undsättning. Tillsammans åkte vi till Stockholm och gick in i tunneln som leder till tunnelbanan. Där inne i Berget (Kungsklippan) finns det flera butiker och bland annat ett café. Där stannade vi till. Det var ju riktigt behagligt där nere. Väl ventilerat och god belysning. Man känner igentligen inte att man är under jord; bara det att det inte finns några fönster.

Kommer att tänka på Torget i Mölnbo bakom ABBES restaurang. Visst kan man spränga ur flera våningar där; men det har jag redogjort för i en tidigare blogg. Är det en blogg förresten?

I alla fall gick vi in i en port där Stadsmuseet fanns, och där fick vi hjälp av en kunnig tjänsteman. Han hittade pappa med en gång. Han var inte född i södertälje som vi trott, nej han föddes på Pro Patsia, en barnbördsanstallt för obemedlade kvinnor.

Som far stod min farfar så klart och han hette Gottfrid Johansson, men strax därefter bytte han namn till Linder. Och jag som trott att vi kanske var släkt med prosten Linder som blev präst i Stadsförsamlingen och den i Tveta socken.

Tjänsten blev tillsatt 1878 och något år senare brann stora delar av kyrkan ner.
Det lär ha varit huset mitt emot som började brinna och så spred sig elden över Storgatan.

Nåväl, nu vet ni hur mitt namn har kommit till, men vet ni hur jag fick mitt smeknamn: MoffaFridolin?

- Jasså, det vet ni, då ska jag inte trötta er med det.

Jag skulle åka och sjunga i kören, gör så på torsdagar. Vi har så duktiga musiker, och alla är vi så glada att sjunga; gamla fina låtar som man sällan hör i radio eller på TV, och ungdomarna hör dem aldrig. Har funderat faktiskt om de inte skulle låta lite exotiskt i deras öron om man jazzade upp dem lite; bara lite! Ett nytt sound, alltså. Haru hört va jag kan; ett nytt sound, låter modernt och bra.

Nu var det så att mina medpassagerare i skallen var på ett aldeles särskilt humör, och kom med förslag som passade direkt in i min tilltänkta blogg, och nu ska ni få höra... nej det ska ni inte, vi tar det en annan gång, för nu växlar vi över till min blogg om ÖkneboHäradsteater, vill du följa med har du mitt vitsord; du platsar...