Ande, Kropp och Själ...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 46 0707 534 539


Fadern, Sonen, och Den Helige Ande...

- Tunga saker!

- Varför det?

- Men tänk efter!

- Visst, jag gör ju det, säger MoffaFridolin till sin antagonist i min skalle.

Antagonisten heter HerrKamrerGoldfinger, som är en överdängare på att skriva räkningar och räkna pengar, förutom läsa finstilt på kontrakt, m.m..

- Jag kan inte förstå hur du är funtad, säger MoffaFridolin, och rycker på axlarna; för mig betyder det mest att människor jag möter i vardagen har det bra.

- Det gör de när de får göra rätt för sig, säger Kamrern; basta!

- Det klart att det är så; men det kan finnas tusen skäl till att en människa inte förmår prestera som vanliga friska människor.

- Det finns de som inte vill också, sådana som parasiterar på andra.

- Javisst, säger MoffaFridolin, men hur vet du att de inte har sina randiga skäl att vägra ställa upp i taskspelet som råder där många människor är inblandade. Tänk så mycket korumption det är; kanske inte så mycket här, men i andra länder. Här också förresten, för den är genomskinlig, den syns sällan. Somliga människor har anledning att genomskåda den falskhet som råder här, och om de hamnat i bakvatten kanske det är så; de får inte en ärlig chans att uppnå den rättvisa som de egentliglen är värda.

Vad säger kyrkan om detta hära, frågar Kamrern, vi tillhör ju ett folk som har en grundlag som bygger på den Lutherska läran. Det låter på dig som om vi lever i ett laglöst land; jag förstår inte dig heller!


I mitt huvud finns två kontrahenter som alls inte förstår varandra; det är fullt tydligt. Hur kan jag över huvudet taget fatta riktiga beslut? Det kan jag inte!

Men livet har sin gång, jorden snurrar och mäter dagarna och jorden spinner runt solen och räknar åren. Timmar och minuter räknas från en meridian i London, och när störtloppsåkarna rasar nedför branten mäter man till och med hundradelar.

Ibland måste man tänka snabbt; spårvagnen går om ett par sekunder och vagnen är full, vilken dörr skall jag låta öppna för mig. Det blir naturligtvis råkurr i huvudet och något beslut levererar inte slagskämparna där inne, och så är spårvagnen snart långt borta. Bara att vänta på nästa... om det går någon, måste titta på turlistan.

Turlistan ja; för det första: ska jag åka med bussen dit eller dit och sedan ta nästa buss till Centralen. Eller... ska jag vänta 20 minuter och ta nästa spårvagn, för det ser faktiskt ut som om det ska komma en då. Det tål att tänka på.

- Vi tar bussen, säger Kamrern, så är vi i alla fall på väg.

- Men sen då, säger hans kontrahent, vad händer då, det verkar säkrare att vänta och komma direkt till vår destination.

Där ser du! Här finns flera vägar som alla går till Rom, som man säger. Gäller nu att göra ett gott val, med avseende med tid och kostnad. Hur går det till egentligen?

I huvudet finns en karta, under förutsättning att vi varit med om det här förr. Det finns dock vita fläckar på kartan som vi måste överbrygga. Få se nu...

Till slut kommer mina tänkare på en lösning som verkar bra, tror de, för de vita fläckarna är irriterande. Det blir spårvagnen i alla fall, med väntan 20 minuter, men eftersom tåget vi skall ta går med en kvarts mellanrum behöver vi inte oroa oss för tiden. Nu kom vi undan billigt dessutom, ingen som tog upp någon avgift, fett.
Vid stationen måste vi dock vänta 10 minuter, men det kan vara skönt att ta det lugnt ett tag. Äntligen på väg hem och senase turen var ett gott val. Det stämmer faktiskt att lycka är att lyckas... för enkelt samband kan det kanske tyckas.

Jag och mina hjälpredor i huvudet kan se fram emot en halvtimmes meditation tills vi måste agera igen; jag tänker så jag tänker ändå:

Vi besökte S:a Klara på väg till 7:an, spårvagnen vid Sergels Torg. Där stod det:

Herren är din herde...

Vem är herren, egentligen. I Gamla Testamentet står det att Gud heter Jahve, och han är en. Längre fram står det att han är Herren eller Herren Gud. Hur har vi människor kommit fram till det.

- Jag tror så här, säger MoffaFridolin, jag tror att man menar att det är pappa. Förresten heter inte påven Papa? Det klart att pappa är den som styr överallt i den lille gossens liv, och han vet inget annat. När han blir vuxen inser han att det finns många pappor och då är det ofta en av dem, en annan pappa som bestämmer. Jag ser mig själv som i ett beduinläger; en mindre gupp som håller ihop.

Men ju äldre jag blir förstår jag att det finns flera nivåer där det finns en som bestämmer, och det har alltid varit män: men nu börjar saker hända på alla nivåer.

Hur som helst blir det lätt så att ingen här på jorden bestämmer allt, inte ens Påven. Om vi då vill ha tag på en som har det yttersta ansvaret för allt, för alla krafter i vår värld, så blir det Gud. Bland Muhammeds lärljungar heter Guden Allah, vilket skämtsmat skulle vara "alla" krafter.

- Det där har du hittat på själv, det hör jag, men så säger inte prästen i kyrkan; han håller sig till texten, och därmed jämt. Det är många gamla kyrkobesökare som inte vill ha några egna påhitt, de vill höra det som de vuxit upp med; det ger trygghet.

- Så klart att det är så, men sanningen kommer att göra eder fria sa Jesus, säger MoffaFridolin. Förr kunde inte alla läsa och skriva, de kunde inte ens förstå vad prästen predikade om, eftersom han läste texten på latin. Det var ju först sedan Gustav I, Wasa alltså tvingade prästerna att läsa på vårt eget språk, då vi blev Protestanter; då Martin Luther protesterade.

- Du har då talets gåva, däger Kamrern, beror det på att du heter Fridolin, han som kunde prata på bönders vis och med lärde män på latin.

- Martin gjorde ett svårt val där, och han blev bannlyst av Påven. Utesluten ur den Katolska gemenskapen, och han blev till slut en protestant.

- Nu är du där igen, säger Kamrern, att vara eller inte vara... hur väljer man?

Själen väljer, säger Fridolin, som tagit över, för nu är det viktiga saker på gång.

Själen finns i hjärnan, vår datamaskin där programmet väljer väg. När vi måste välja träder själen in, som då man står vid ett vägskäl. Själen har kontakt med minnet som spelar upp en tänkbar handlingsväg mot målet. Då man når målet kommer nästa fråga, och så sker samma prosedur igen.

- Hur kan du vara så säker på det, replikerar Kamrern, jag brukar prova mig fram, och blir resultatet bra så gör jag likadant igen nästa gång. Jag är mycket fokuserad på vad jag gör. Du verkar kunna förlita dig på minnesbilder som vi vet kan vara mycket suddiga ibland, men ok då, det klart att minnet måste engageras.

- Ja, det är ju det jag säger, men du är så fyrkantig i ditt tänkande, lämnar inget åt slumpen; lite tråkig med andra ord.

- Ja, och du är lite slarvig med vad du säger, min bäste Fridolin. "Tala är silver och tiga är guld", brukar man säga.

- Visst är det bra med en viss integritet, det medges; det ger större respekt, men om man tänker fel, då blir det katastrof i slutändan.

-Jag tror inte vi kommer längre med ordet själ.

- Där ser du, du tänker inte längre än näsan räcker; ta och smaka på det här: I ett rum sitter ett stort antal människor. Rummet är dåligt ventilerat. Efter ett tag blir luften dålig; det betyder att den inandats och utandats ett antal gånger. Varje gång luften sugs in i lungorna mister den syre till blodet som forslar den till kroppens celler som använder den vid spjälkningen av socker som ger energi. Det betyder att deltagarna i rummet blir dåsigare och dåsigare; skulle mötet vara över många timmar skulle några kanske dö av syrebrist innan man öppnar dörren och släpper in ny luft.

- Men herre gud, vad du tar i, vart vill du komma egentligen?

- Jag vill visa att det finns ytterligare ett ord i det svenska språket som syftar mot ordet själ; det är stjäla. Man skulle kunna säga att alla där inne i rummet stjäl syre från varandra. Att stjäla innebär att man väljer ut, liksom då man måste välja vilken väg man skall åka. Man väljer åt sig för att leva bra, med andra ord.

Således har själ, skäl och stjäla samma innebörd, och vad jag kan förstå sitter förmågan i nervsystemet, och främst i hjärnan. Det är jaget som tänker, men det finns faktiskt ett mig också. Det har hänt att jag blivit utsatt för en situation då jag inte hunnit tänka över huvud taget.

Jag var på väg till Huddinge och åkte genom Tumba. Strax innan jag kom ner till stationen där, det här var på vintern med stora snövallar, blev jag plötsligt varse att vägen smalnats av till bara en körbana och i den kom en bil rakt emot mig. Jag var beredd på en frontalkrock, men något grep tag i ratten och vred den åt höger så att bilen gick upp på en smal körbana intill berget, och ner igen på körbanan då jag passerat en stolpe som skilde vägbanan från gång och cyckelbanan. Jag hann knappt ana vad som hade skett utan körde som vanligt genom Tumba och kom lyckligt till Huddinge sjukhus dit jag skulle. Efteråt har jag börjat tänka på händelsen och inser att jag lika gärna kunde ha blivit mosad vid den platsen. Jag tror att det var detta - mig - som räddade mig, och lät min kropp färdas vidare i livet.

- Du kan då berätta du, säger Kamrern, och måla fram bilder för att göra dig märkvärdig. Det klart att en van bilförare utan vidare kan göra en häftig högersväng; vad är det för särskilt med det. Det klart att hela kroppen måste reagera för att det skall bli något gjort.

- Ja, ja, det är väl inget konstigt med kroppen, men hur är det med Anden?

Nu blir det liv och rörelse i huvudknoppen; det verkar som om Fridolin vill säga något.

- Det har vi ju redan behandlat. Vi kom ju överens om att gubbarna, eller var det gummor också i det där rummet blev lite dåsiga, och rent av skulle kunna dö av syrebrist. När de andas får de kraft, det betyder att Anden är full av kraft. Inte någon konstig figur i en saga, utan en reaktion på vad som händer i kroppen då vi andas. En explotionsmotor andas också, får den inte luft sker ingen verkan, likaså med allt som lever.

- Inte för att jag förstår det, säger Kamrern, men jag har sett att det händer något då en grupp människor är tända på att göra något tillsammans; man talar om laganda. Ofta ser man fotbollskillar stå och ha något för sig innan de springer ut på plan, och då lär de känna sig starkare än eljest.

- Där har du rätt, min gode vän, säger MoffaFridolin, när poeten Tranströmmer fick Nobelpriset i litteratur fick hela nationen en kick, det var kul att uppleva, så det stämmer allt. Kul att du Kamrern lade märke till det, du som verkar så stel i tanken.

Då har vi avverkat en fysisk sträcka, från Stockholms Central till Älvsjö, där många innovationer visats för världen. Mentalt har vi kommit fram till Sonen i den bibliska läran, en person av kött och blod som även kan ikläda sig rollen av Gud.
Det sägs att Jesus Kristus är sonen, och att han även är Kyrkan. När han frivilligt lät sig hängas upp på korset för att skriften skulle bli fullbordad gick han in i en ny roll och blev Gud. Här hos oss hänger Jesus i varje kyrka som ett beläte av trä. Han ser stel ut. Har vi inte misslyckats att göra honom levande? Prästens uppgift är att förmedla de visdomsord i skriften som vanliga arbetare vanligtvis inte förstår. Har han inte lyckats med det är Jesus en död trädocka på korset.

Ska vi förstå Jesus roll i församlingen måste vi ta det från början. Jesus föräldrar var judar, men jesus tänkte inte som andra, han var före sin tid och fick sona för det. Vi behöver inte blanda in någon gud i hans liv om vi inte vill, men jag anar att Moffa med sin fantasiförmåga har lätt för att föreställa sig en Gud Fader som håller i alla tåtarna, medan Kamrern är mera filosofisk och beräknande.

Där har vi dem, centralfigurerna i hjärnan. den fantiserande Moffa och den skarpt tänkande Kamrern som inte gillar att fabulera. Men som små gossar måste de ändå vara mottagliga för be bibliska berättelserna; de har inte mycket att jämföra med. Så kommer de till den åldern då de skall konfirmeras; godkänna dopet, och låta sig förhöras om sin tro; då skiljs de åt de två. Förr betydde det kanske en del att man fick kostym och klocka, men nu gör det ingen skillnad. Ändå är det många ungdomar som går fram, som man säger. Det är ett skådespel som verkar tilltalande för många, och må så vara.

Sonen är ofta obstinat, liksom Jesus var i de skriftlärdes ögon, och många många söner har verkat på samma sätt sedan dess, både i familjen och i samhället. När Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg var han en sådan son som mera månade om sina vänner och bekanta, än Påven och hans anhang.

Hur skulle du göra idag om du visste att Påven varit hängiven Hitler i unga år. När gjorde han avbön? Han borde utestängas ur den allmännerliga kyrkan där han sitter på Den Heliga Stolen, som Kyrkostaten kallas.

Nä, grabbar nu lägger vi av va? Ni äro alla hjärtligt välkomna till denna lilla fest som vi i afton skola hålla, ni gossar få dansa med varandra, jag för min del går in till spelgökarna och drar en Priffe...