Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
BriggenTageDanielssonsHjärta
På Skeppsholmen byggde entusiaster ett skepp, en brigg, efter ritningar som var från ett annat skepp som byggdes i två exemplar. Det var Stockholmsbriggen, som kronprinsessan Viktoria fick döpa till Briggen Tre Kronor af Stockholm. Förlagan var Gladan och Falken, vilka finns idag med plåtskrov som skolskepp. Jag såg dem en sommar vid Skeppsholmen och på strömmen då prinsessan gifte sig med sin Daniel.
Jag var med en tid på Skeppsholmen när man hade satt upp spant och de nedre borden.
Meningen var att jag skulle deltaga i utbildningen av informatörer. Jag tänkte att en dag skall jag grunda en utbildningsanstalt i Vårdinge där mina döttrar och mina fem barnbarn bor. Samtidigt började jag fabulera med "Rumpnissarna"; vi skulle fara till Kurreduttön i Söderhavet, och då måste vi bygga en båt, vilket vi också gör i sagans värld. Det är den båten som först heter Optimistbåten, och sedan uppgraderas allt som tiden lider. När vi ränt båten rakt in i Korpberget och bildat företget Moffa&Co då får en flotte som vi räddar bli en skola: MilkRiverUniversity.
Nu är det dags att uppgradera universitetet och inrymma en missionstation när vi är på väg mot Porto Novo, som ligger vid Benins del av Slavkusten. Förr hette Benin Dahomey och det var där Amazoner (kvinnliga krigare vaktade kungens slott). Dessa var också kvinnor som utnyttjades sexuellt och blev könsstympade för att tillfredsställa männen. I Dahomey bygde man trummor av särskilt slag. Det var trädstammar med x-form, de kallas Djambé. Trummor var något man kunde traktera, man hade särskilt god känsla för rytmer. Man kunde spela flera rytmer samtidigt; det kallas polyrytmer. Idag säger vi att jazzen föddes just i Dahomey.
När negerslavarna kom till Tahiti hade de rytmerna med sig. Där fick de inte sjunga sina kampsånger för slavägaren. Det kunde hetsa upp slavarna till uppror, därför fortsatte de att utveckla sina trumrytmer.
Många vackra negerflickor blev upptagna i slavägarens familj och födde hans barn som man kallade creoler. När negrerna kom till New Orleans utvecklades creoljazzen och många färgade pojkar blev mycket duktiga jazzspelare. En av dem var Luis Armstrong som förde sitt spelsätt över till Europa; till och med till Doktor Martinsgatan där Fantomerna på Gulagårn stod utanför ungdomsgården och spisade. När Jazzkillarna gick ut med sina instrument gick vi in med våra; inspirerade av Tommy Steel och Elvis Presley, samt Rockens fader: Bill Haley. Vi började nämligen uppe hos Bosse när hans morsa inte var hemma. Det var rock med fyra lock...ja rock around the clock.
Sedan dess har mycket skett med oss. Bosse åker runt i Norden och hänger broar. Han var här och lagade motorvägsbron för tjugo år sedan, och när vi fick nya bron från som ligger paralellt med motorvägsbron var det hans arbetslag som installerade själva klaffarna, då en stor kran från Hamburg och en pråm från Bremen kom till uthamnen för att göra lyftet. Jag var där och har gjort en dokumentärfilm med Bosse i huvudrollen.
Linkan spelar fortfarande på sina gitarrer. Han har dokumenterat allt från ungdomsårens spelningar, en del tillsammans med Togge, som drog igång det hela med skiffel. Det blev två band i vår åldersklass: Hecto´s och GOBEC´s.
Men Togge är den som kommit längst att göra film, ga han har alltid varit intresserad av film, och det var han som fick köra projektorn i skolan när vi samlades i salen innanför podiet i Stora Hallen. Men Togge är inte färdig än, han går nu en film om Ulf Ingvall som tillhör vår krets. Uffe är spiker på Fantomenfilmen som Leffe Thorsson filmade på Gulagårn då vi hade en tiokamp i Fantomens IK.
Lasse spelade gitarr och mandolin. När grabbarna slutade med skiffle och jag sålt min kontrabas, med vilken jag och Bosse, som också hade en bas, tog oss till Nalen tillsammans med de andra grabbarna, och spelade på samma scen som Burken.
Burken kom sedan till vår ungdomsgård och repade med grabbarna som fortsatte att spela. Det blev Kent Jonny´s och Diamons. Lasse och Togge spelade i Diamonds.
Det finns ett filmklipp från en lokal i grusåsen (Tjuren) där LångErik dansar i trans, uppeggad av dansande jäntor. Lasse har drivit ett företag i ventilationsbranschen alltsedan unga år. Han vet hur man håller ihop ett företag.
Det klart att jag måste presentera Berra, Lilla Berra, som jag gärna vill säga, ty han var ju några år yngre än oss när vi började med musiken. Hans bror som var några år äldre var också med i Hecto´s. Det var Togge, Lasse, Hasse och Berra, och jag. När jag la av ett tag, innan jag köpte basen, kom två av mina klasskamrater, Meinking och Lernmark med.
Berra är den enda som är musiker på allvar, han har spelat många år med Sven Zetterberg i Chicago Express.
Det var vi grabbr som träffades i Bågskytteklubbens lokal i Lina för lite sedan. Det är märkligt vad vi allihop behåller våra karaktärer. Våra specialbegåvningar har odlar vi fortfarande efter 50 år, trots att vi träffats högst sporadiskt fram till vårt femtiårsår. Det var då vi fortsatte på Fantomenfilmen som jag lånat tillbaka av Leffe där filmen var deponerad och är det alltjämt. När Lasse fyllde hade Togge Linkan och jag preparerat filmen så att den blev en hyllning till Lasse. Sedan filmade jag hela året ut, ända till Bosses födelsedagsfest i december.
Sedan har Togge och jag samlat film från allmänheten genom att annonsera i tidningen, och därefter har Togge gjort några filmer som vi sett vid olika tillfällen då vi träffats. En träff hade vi på Skogshöjd där vi satt alla grabbar och en del tjejer, bland andra min kusin Ingrid som jag tyckte hörde dit. Hon var med i Södertälje Bluesförening, syster till Ingemar Linder som också spelat bas.
En annan gång visades Togges film på vår klassfest högst uppe i Torekällskolan där vi gick i första och andra; Linkan, Togge och jag; och Ruben som bodde i 4:an.
På Konsthallen i Luna har Togge visat en kort film om rivningen av stadskärnan och när några nya huskomplex var uppbyggda; bland annat finns Gunnars Hörna med. Det var Leffes mamma, Aurora Thorsson som skaffade sig en superåtta i tid att kunna föreviga en del vyer över gamla tider.
En gång har Togge visat något liknande på Edtrad, men det är inget jag kan återberätta för det har varit okänt för mig till helt nyligen. Men det är säkert inte sista gånger som alster från Gulagårn visas offentligt, ty nu är vi på gång igen.
Om du tittar en gång till på titeln på den här revyn, blir du säkert lite konfunderad som vanligt: - Vad har han nu hittat på?
Jag är uppfostrad i en socialistisk anda, där var och en fick komma med sitt och leverera i en gemensam pott.
Idag har vi nått vägs ände när det gäller att hålla på sig själv, starta eget och privatisera viktiga enheter i vårt samhälle, i Europa, i Världen. Vi är ju globaliserade nu.
Vi tjänar inte på att gå vidare i den riktningen. Nu gäller det att hitta stilen igen där var och en får dansa som han och hans partner har lust, utan att störa den allmänna ordningen.
För dem som har varit stökiga får vi lov att vara lite frikostiga och förlåta, sedan sätter vi på en ny platta och bjuder upp till dans igen.
Därför har jag tänkt att söka efter en Cordelia, en flicka i stil men vår Kerstin i vår klass, hon som spelade Pippi Långstrump i Gamla Folkets hus.
Ja då vet ni vem Cordelia är. Jag är dock inte riktigt säker själv, men eftersom skivan ligger på skivtallriken och tonerna går så lätt på grammofon, måste jag snabbt få syn på någon som jag vågar bjuda upp, där är hon.
- Vad heter du, min sköna? - Cordelia! - Angenämt! - Såhh...
Ok, nu var det gjort, och det klart att den biten som var så bra att dansa till var slut; få se nu vad sätter de på nu...vals, satan också, men det måste gå.
Cordelia kan, och vi valsar ut på verandan och så går det som det går...
Vi har ett avtal, Cordelia och jag. Nästa resa med Briggen tar hon rodret och jag blir kapten så klart. Vi skall tillbaka till Västafrika och Dahomey (Benin) och där skall vi hålla skola för tonåringar som vill lära ut dans, för färgade ungar kan...
Nu har jag fått den styrman jag vill ha, gäller bara att få rika sponsorer som kan finansiera vårt projekt:
CordeliasJambaCaramba...men kanske hette hon Kamelia, det visar sig.
söndag 30 oktober 2011
lördag 29 oktober 2011
Flickor gillar hästar...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Jag kom med en häst i grimman...
Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Inte hade jag trott att jag skulle bli hästägare, men det blev jag. Jag var ju inte främmande för hästr, hade ju bott på landet på somrarna och varit lilldräng på Glibotorps gärd, och så fick jag för mig att en häst skulle betyda mycket för mig och min familj, nu när vi ändå bodde på landet.
Vi köpte Biggan, ett nordsvenskt sto, 1975, och vi hade redan köpt en schettis några månader innan. Jag tyckte mina två döttrar skulle ha en häst att sköta, det var ju inte så många kompisar som bodde där på landet. Det här var längst ut i Vårdinge, helt nära gränsen till Gnesta. Båda stona var dräktiga, och snart hade vi 4 hästar, och efter ett år hade 6 hästar innan vi funderade på att sälja.
Men så kom det smoplk i glädjebägaren, och min fru och jag bestämde oss för att skiljas, och då sålde vi Biggan. Carmensita hade vi sålt till Hölö och Pierina till Järna. Pärlas föl, Fritiof och Pontus sålde vi också och jag tog Biggans tredje föl med mig till Brunnsäng i Södertälje, min barndomsstad.
Var skulle vi ha Rudolf? Vi cyklade runt och tittade på olika alternativ, och faktiskt, jag tror att jag hade hästar på alla dessa platser.
Rudolf kom först på fölbeten på en ö i Mälaren, sedan fick vi ha honom hos Carapi nere vid Ragnhildsborg. Syster Karin på Karlsborg, som ligger bredvid (huset är nu nedbrunnet) erbjöd mig att ha Rudolf där, och dit tog vi också schettisen Pärla.
Där har jag upplevt något av det sakralaste jag kan komma ihåg; en natt var jag där och såg till hästarna och sljuset från stan, med kyrkspiran och husens siluetter gjorde mig lyrisk.
Sedan hurde jag tre Fjordhästar från Taffsnäs i Gnesta, och blev erbjuden att ha dem på Lilla Ritorp. Med den häst som jag köpte från Lidingö Ridskola hade jag 6 hästar i en hage invid Björkmossen. Länstidningen blev kallad dit och en tjänsteman från Miljökontoret, och Ida Dalgren skrev: "Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever".
Det var inte vanligt då att hästarna gick ute året om, men nu ser man det överallt.
Jag hade fått kontrakt med Brunnsängskolan att ha skoltrötta elever med mig när jag förverkligade min idé. Några av dem var till stor nytta. Men mest hjälp hade jag av flickorna. Det var några som bildade ett gäng, och snart förstod jag att det var bäst att bida en förening.
Det var då jag kom att tänka på Bosse Folcker i Mölnbo. Jag kände honom lite så där, och han var då konsulent i ett förbund som hette Skog och Ungdom. Han kom och tittade på mina grejor och så bildade vi en avdelning som vi kallade
Tälje Skog och Ungdom.
Idag 30 år senare finns både hästar och föreningen kvar, och det blev vid Bergtorp verksamheten väste fram.
Det blev som jag önskade, en ideell förening där alla hjälps åt med arbetet. Jag vet inte hur det är idag, ty jag lämnade verksamheten 1992 för gott, och den som lagt ner mest arbete för föreningen är Veronica Öberg, som efter vad jag hört arbetar för distriket av förbundet skog och Ungdom, som tillsammans med 4H håller till på Hästa gård norr om Stockholm. Hästen som jag köpte den dagen då LT var och synade hästarna
hette Assar; han blev föreningens Maskot...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Jag kom med en häst i grimman...
Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Inte hade jag trott att jag skulle bli hästägare, men det blev jag. Jag var ju inte främmande för hästr, hade ju bott på landet på somrarna och varit lilldräng på Glibotorps gärd, och så fick jag för mig att en häst skulle betyda mycket för mig och min familj, nu när vi ändå bodde på landet.
Vi köpte Biggan, ett nordsvenskt sto, 1975, och vi hade redan köpt en schettis några månader innan. Jag tyckte mina två döttrar skulle ha en häst att sköta, det var ju inte så många kompisar som bodde där på landet. Det här var längst ut i Vårdinge, helt nära gränsen till Gnesta. Båda stona var dräktiga, och snart hade vi 4 hästar, och efter ett år hade 6 hästar innan vi funderade på att sälja.
Men så kom det smoplk i glädjebägaren, och min fru och jag bestämde oss för att skiljas, och då sålde vi Biggan. Carmensita hade vi sålt till Hölö och Pierina till Järna. Pärlas föl, Fritiof och Pontus sålde vi också och jag tog Biggans tredje föl med mig till Brunnsäng i Södertälje, min barndomsstad.
Var skulle vi ha Rudolf? Vi cyklade runt och tittade på olika alternativ, och faktiskt, jag tror att jag hade hästar på alla dessa platser.
Rudolf kom först på fölbeten på en ö i Mälaren, sedan fick vi ha honom hos Carapi nere vid Ragnhildsborg. Syster Karin på Karlsborg, som ligger bredvid (huset är nu nedbrunnet) erbjöd mig att ha Rudolf där, och dit tog vi också schettisen Pärla.
Där har jag upplevt något av det sakralaste jag kan komma ihåg; en natt var jag där och såg till hästarna och sljuset från stan, med kyrkspiran och husens siluetter gjorde mig lyrisk.
Sedan hurde jag tre Fjordhästar från Taffsnäs i Gnesta, och blev erbjuden att ha dem på Lilla Ritorp. Med den häst som jag köpte från Lidingö Ridskola hade jag 6 hästar i en hage invid Björkmossen. Länstidningen blev kallad dit och en tjänsteman från Miljökontoret, och Ida Dalgren skrev: "Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever".
Det var inte vanligt då att hästarna gick ute året om, men nu ser man det överallt.
Jag hade fått kontrakt med Brunnsängskolan att ha skoltrötta elever med mig när jag förverkligade min idé. Några av dem var till stor nytta. Men mest hjälp hade jag av flickorna. Det var några som bildade ett gäng, och snart förstod jag att det var bäst att bida en förening.
Det var då jag kom att tänka på Bosse Folcker i Mölnbo. Jag kände honom lite så där, och han var då konsulent i ett förbund som hette Skog och Ungdom. Han kom och tittade på mina grejor och så bildade vi en avdelning som vi kallade
Tälje Skog och Ungdom.
Idag 30 år senare finns både hästar och föreningen kvar, och det blev vid Bergtorp verksamheten väste fram.
Det blev som jag önskade, en ideell förening där alla hjälps åt med arbetet. Jag vet inte hur det är idag, ty jag lämnade verksamheten 1992 för gott, och den som lagt ner mest arbete för föreningen är Veronica Öberg, som efter vad jag hört arbetar för distriket av förbundet skog och Ungdom, som tillsammans med 4H håller till på Hästa gård norr om Stockholm. Hästen som jag köpte den dagen då LT var och synade hästarna
hette Assar; han blev föreningens Maskot...
www.CordeliaJambaCaramba.jerrylinder.se
Ateljé Living Room
JerryMoffaFridoLinder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0709 25345 39
Danssalongen JAM på Gamla Badhustomten
Det finns så mycket som Moffa inte varit med om, fastän han är gammal och grå.
Men det finns också mycket som han varit med om, i sin gröna ungdom.
En gång blev jag dejtad av den tjej som jag minst av alla hade trott skulle vilja gå ut och dansa med mig. Det var i Mariekällskolan på teckningslektionen, klassen hade Peter Habers pappa som lärare, han var mycket bra. En målning jag gjorde då sitter uppe hos min dotter i Mölnbo. Den har hon släpat med sig mellan alla hennes boplatser sedan hon fick den. Motivet är den bondgård där jag fick arbeta som sommardräng och lära mig köra släpräfsa. Kajsa gick för sakta och Maja skenade fram, ingen häst var bra till det jobbet; men spännde man båda för gummihjulsvagnen att dra hem höet till skullen, då fungerade det perfekt.
Under teckningstimman fick jag alltså en lapp med en inbjudan att komma och hämta den skönsångande primadonnan som alla killar gillade. Jag måste medge att jag var nervös.
Lokalen där festen skulle gå av stapeln låg till vänster upp mot Övre Badparken där Unga Örnar hade sin verksamhet. Jag hade ingen aning om vilka som arrangerade festen, men det visade sig att det var äldsta flickan i familjen som bodde mitt emot oss i vår trappuppgång på Gulagårn. Jag var inte med i Unga Örnar längre, men hade varit med i många år när jag var mindre, och jag hade då varit med på verksamhet där.
Det visade sig vara ett slutet sällskap, och jag vet inte varför min skolkamrat tillhörde det, och hon visste inte något om mitt förflutna. Vi fick något att äta och så började dansen...
Nog förstår jag nu varför jag, just jag, blev utsedd att dansa med denna bedårande tjej, men inte då. På skoldanser som flickorna ordnade från 7:an dansade vi till Elvislåtar, och det var nästan bara Foxtrot som praktiserades. Ganska tråkigt tyckte jag då´. Jag hade gärna velat svänga runt lite häftigare, men jag vågade inte, och hur skulle det se ut.
I alla fall var jag väl rätt fin på att känna av rytmen och det var det tjejerna gillade. Synd bara att jag var så himla blyg.
Rödhårig och fräkning som jag var, men vältränad gymnast, tyckte jag inte att jag var något vidare som kavaljer, men nu har det gått över. Är inte rödhårig längre, snarare vit med antydan till direkt skallighet, men det gillar jag bättre; fast unga flickor med rött hår är jag förtjust i. Dock har inga av mina döttrar som bär mina anlag avlat någon unge som har en antydan till rött i sin skrud.
Den rödhårige dansade hela kvällen med sin partner, och när klockan slog tolv, kom prinsessans far och hämtade hem henne. Kändes nästan snopet. Vi skulle ju gå tillsammans hela vägen hem till henne, men så blev det inte.
Flera år senare sågs vi som hastigast då och då i gymnasiet. Då polade hon med den tuffaste grabben i skolan, och nu är hon för alltid borta, om hon inte dyker upp på Stay Friend på nätet.
På Gamla Badhustomten byggde man ett nytt hus. Jag har dokumenterat hela bygget, från grunden och vidare våning för våning. Ett tag fanns Skatteförvaltningen där. Nu går jag hos två förtjusande unga damer som sanerar mitt leende. En kommer från Columbia och en från Libanon, de behandlar mig väl. Brukar förresten gå och småvissla på vägen dit; Kristina säger att det är Gubbsjuka, jag vet inte jag.
I gatuplanet ligger en danssalong som heter Jam. Där jobbar en av mina FaceBook-vänner, som är mina barnbarns vän; Kamelia. Hon är Dj, jag vet inte riktigt vad det innebär, men jag har sett att de kör pekfingervalsen på grammofon, eller nå´t så´nt.
Nu är det så att jag kommit på en ny dans, ny för mig. Den ersätter Foxtrot, två steg åt ena hållet och ett åt det andra. Min nya dans är fri, men oerhört rytmisk. Jag kom på den på en högst annorlunda danssalong, det var på Sunby sjukhus i Strängnäs där jag arbetade som biträdande skötare en höst. Jag minns att vi krattade mycket löv några veckor. En dag kom förvaltaren fram till mig där jag arbetade tillsammans med de intagna på psyket, och han sa:
- Jag har iakttagit er ett par dagar...det är fantastiskt.
- Vad är det som är så fantastiskt , sa jag.
- Gubbarna arbetar allihop, och de hjälps åt...vad gör du med dem, det här har aldrig hänt förut.
- Jag vet inte, sa jag, men jag tycker om dem!
Det blev höstfest och alla var bjudna som låg på öppna avdelningar. Där var partienternas anhöriga också och läkare och sköterskor. Det var en otroligt fin stämning, och det var då det hände; min nya stil kom smygande på oss,
- inte mig -, på oss. Vi svävade runt i lokalen och det var minsann inte som i Gustav Frödings dikt:
Fröken Örn hon blev rädd och betvingade sig, och gjorde sig lätt och bevingade sig...
När vi kom upp på avdelningen kom skötare emot mig och gratulerade mig, gud vad ni dansade bra. Sedan dess har jag försökt att hålla stilen. Det klart att det beror på vem man får dansa med, och därför är det viktigt att alla barn får lära sig dansa; vilket tydligen inte är något problem när det gäller tjejer.
Nu ska ni får höra vad jag var med om när jag visslande klev innanför dörren där Jam har sin salong till vänster. Jag hade sett en artikel i LT på morgonen och nu fick jag en snilleblixt; jag skulle göra reseaurch om dans, eftersom mina musikaler naturligtvis måste innehålla dans. Dörför knackade jag på glasdörren som skilde mig från Danssalongen Jam. Den var låst förståss, och snart kom en massa flickor i lägre tonåren ut i vestibulen, och alla glodde på mig som om jag var ett monster som ville in och äta upp dem; eller såg de mig som en ful gubbe? Jag vet inte. I alla fall försvann de och efter någon minut kom de tillbaka ännu fler. Det var ju lite pinsamt, men jag stod kvar tills det kom fram en blond ung dam som bad mig stiga in. Jag förklarade mig och hon berättade att Kamelia, som jag brukar kalla Kameliadamen, efter den förtjusande och förskräckliga romanen som är skriven av sonen till han som skrev De tre Musketörerna, och Greven av Monte Cristo, är en vän till mina rumpnissar: FiaKanKälv och Fröken PinYin, och på så sätt även till deras bröder:
KaptenPersson, MaskisenDartanYan och MessiasMedMissilen, m.fl. ungdomar i Flodområde 63 som ligger i MiddleMilkDominion, som är ett av mig registrerat område i:
LandetDigitalia.
fredag 28 oktober 2011
Jag har fått en egen måne...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Nu har jag fått en egen måne.....
...där gör jag vad jag vill. Jag sitter och dinglar med benen och gnolar på Teds och Kristers vemodiga låt och tänker på den sommaren då jag kände mig nere. Det måste ha varit då låten kom ut. Jag vet inte vad som hände Ted, men jag vet att jag haft minst fyra deppiga perioder då jag velat gå och gömma mig. Nu är det annorlunda.
Jag har funnit min stil, så att säga; jag är ju för fan rätt begåvad då det gäller konstnärliga färdigheter, vänta ska ni få se.
Jag hade varit hos tandläkaren, ställt bilen uppe vid gamla flickskolan. Där betalar man med sitt Visa-kort och är borta så länge man vill. Gäller bara att komma ihåg att stoppa in kortet igen när man kommer tillbaka, annars får man betala för ett helt dygn.
Jag gick uppför Oxbacken, förbi skolorna, inte långt från Gulagårn där jag vuxit upp; och ner igen till bron över Nygatan, och in i Lunahuset. På andra våningen ligger stadsbiblioteket; för hade man två våningar, nu bara ett plan, men det har blivit riktigt skapligt, trots allt gnäll. Gick in i Blå rummet och beställde en fika med mjölk, och en godbit (men tala inte om det för Kristina). Satt ensam vid fönsterbord och tittade på alla andra, undrade om min granne vid sommarstugan skulle komma idag; det kanske var för tidigt. Han kommer och läser tidningarna mest varje dag. Det är kul att prata med honom. Han kom inte.
På väg ut igen till biblioteket såg jag Yngve vid barnavdelningen, han plockade bland böckerna. Jag gick dit och undrade om han kände igen mig. Mja, kanske, jo nu såg han, skägget sitter ivägen. Jag frågade om han visste något om verksamheten på den här delen av biblioteket. Jag sa att jag ofta gått förbi och tänkt att det skulle vara kul att berätta om Södertälje förr i tiden. Men det verkade som damerna som jag stött på inte riktigt förstått vad jag menat.
Yngve lyssnade noga, så frågade han om jag hört om något som heter Berättarministeriet. Nja, sa jag, jag tror att jag sett namnet i tidningen, men jag visste inte vad det betydde.
Jo, du förstår, sa Yngve, man håller på att starta upp en verksamhet för barn där ute där tidningarna var förut. De har... förresten vi kan gå ut och titta. Vi gick ut mot balkongerna och tittade på glasrutor som gjorts ogenomskinliga med kartong på insidan. Man kunde med andra ord inte se något, men det gjorde inget, sa jag.
Den här verksamheten startas upp i Stockholm och Södertälje, förmodligen för att det finns många invandrarbarn här. Det är meningen att man skall få dem att berätta om sin syn på tillvaron, eller bara fantisera. Där vill jag vara med sa jag, ty jag har tänkt att vända mig till skolorna runt Flodområde 63, och där få igång musicaler i varje skola. Jaha, sa Yngve, låter spännande. Ja, vi får se, sa jag, och tackade för all viktig information. Det här låter kul, nästan för bra för att vara sant.
På hemvägen tänkte jag på förra bloggen, den om månen som svävar mellan himmel och jord, och när jag tog i dörrhantaget hemma stod Kristina innanför dörren med en grön påse.
Ta den här och bär den till soptunnan, sa hon. Kan jag väl göra, sa jag, och undrade om någon uppe på månen skulle se mig nu, gående på grusgången funderande hur det egentligen förhåller sig med det stora gula klotet där uppe.
Vi kan väl ställa en fråga.
Jo tack som frågar, visst ser jag. Men jag undrar vad som håller på att ske i huve
på gubben som går där nere med en grön påse, skulle han inte gå till soptunnan?
Han struttar på och går nedför gatan, förbi Sol-Britts och tar av åt höger bort mot busshållplatsen. Nu kommer bussen direkt, bara att visa kortet och gå och sätta sig längst bak, och den gröna påsen har han bredvid sig på sätet. Vid nästa stopp flyttar en fin dam på sig och när man stannar för andra gånger flyttar en till på sig. Moffa, för det är Moffa, han tänker inte särskilt på det, och snart är man vid Södertälje Centrum där tågen går mot Gnesta. När man kommit till Mölnbo kliver han av där och tar påsen med sig. Han tänker...
Kan det vara så att Månen fötts ur Jorden. Att all verksamhet längst inne under skorpan varit så intensiv att Månen lämnat Moder Jord en gång för mycket länge sedan?
Det måste vara otroligt varmt i centrum av planeten, och vem vet, kanske hon är på väg att bli en stjärna. Det finns väl en reaktor där som på solen. Kanske månen då blir en ny Jord.
Moffa knallar på; förbi huset där hans vän på biblioteket bor i, och snart är han framme vid de branta backarna. Uppför och nerför; phh, det börjar bli jobbigt, orkar knappt tänka mer. Nu är det bara sista backen ner till AkterKastellet där Moffa&Co har sin skrivarstuga, den han kallar MoffasMultiMediaSmedja och ligger inne i Korpberget.
Moffa tar fram nyckeln och vrider om och öppnar dörren, då kommer han på att han bär en grön påse med köksavfall i den andra näven; hur i helsike har han kommit hit?
Jag har fått en egen måne, som jag kan åka till, när jag vill, bara att släppa taget om vardagen och drömma sig bort... inte illa.
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Nu har jag fått en egen måne.....
...där gör jag vad jag vill. Jag sitter och dinglar med benen och gnolar på Teds och Kristers vemodiga låt och tänker på den sommaren då jag kände mig nere. Det måste ha varit då låten kom ut. Jag vet inte vad som hände Ted, men jag vet att jag haft minst fyra deppiga perioder då jag velat gå och gömma mig. Nu är det annorlunda.
Jag har funnit min stil, så att säga; jag är ju för fan rätt begåvad då det gäller konstnärliga färdigheter, vänta ska ni få se.
Jag hade varit hos tandläkaren, ställt bilen uppe vid gamla flickskolan. Där betalar man med sitt Visa-kort och är borta så länge man vill. Gäller bara att komma ihåg att stoppa in kortet igen när man kommer tillbaka, annars får man betala för ett helt dygn.
Jag gick uppför Oxbacken, förbi skolorna, inte långt från Gulagårn där jag vuxit upp; och ner igen till bron över Nygatan, och in i Lunahuset. På andra våningen ligger stadsbiblioteket; för hade man två våningar, nu bara ett plan, men det har blivit riktigt skapligt, trots allt gnäll. Gick in i Blå rummet och beställde en fika med mjölk, och en godbit (men tala inte om det för Kristina). Satt ensam vid fönsterbord och tittade på alla andra, undrade om min granne vid sommarstugan skulle komma idag; det kanske var för tidigt. Han kommer och läser tidningarna mest varje dag. Det är kul att prata med honom. Han kom inte.
På väg ut igen till biblioteket såg jag Yngve vid barnavdelningen, han plockade bland böckerna. Jag gick dit och undrade om han kände igen mig. Mja, kanske, jo nu såg han, skägget sitter ivägen. Jag frågade om han visste något om verksamheten på den här delen av biblioteket. Jag sa att jag ofta gått förbi och tänkt att det skulle vara kul att berätta om Södertälje förr i tiden. Men det verkade som damerna som jag stött på inte riktigt förstått vad jag menat.
Yngve lyssnade noga, så frågade han om jag hört om något som heter Berättarministeriet. Nja, sa jag, jag tror att jag sett namnet i tidningen, men jag visste inte vad det betydde.
Jo, du förstår, sa Yngve, man håller på att starta upp en verksamhet för barn där ute där tidningarna var förut. De har... förresten vi kan gå ut och titta. Vi gick ut mot balkongerna och tittade på glasrutor som gjorts ogenomskinliga med kartong på insidan. Man kunde med andra ord inte se något, men det gjorde inget, sa jag.
Den här verksamheten startas upp i Stockholm och Södertälje, förmodligen för att det finns många invandrarbarn här. Det är meningen att man skall få dem att berätta om sin syn på tillvaron, eller bara fantisera. Där vill jag vara med sa jag, ty jag har tänkt att vända mig till skolorna runt Flodområde 63, och där få igång musicaler i varje skola. Jaha, sa Yngve, låter spännande. Ja, vi får se, sa jag, och tackade för all viktig information. Det här låter kul, nästan för bra för att vara sant.
På hemvägen tänkte jag på förra bloggen, den om månen som svävar mellan himmel och jord, och när jag tog i dörrhantaget hemma stod Kristina innanför dörren med en grön påse.
Ta den här och bär den till soptunnan, sa hon. Kan jag väl göra, sa jag, och undrade om någon uppe på månen skulle se mig nu, gående på grusgången funderande hur det egentligen förhåller sig med det stora gula klotet där uppe.
Vi kan väl ställa en fråga.
Jo tack som frågar, visst ser jag. Men jag undrar vad som håller på att ske i huve
på gubben som går där nere med en grön påse, skulle han inte gå till soptunnan?
Han struttar på och går nedför gatan, förbi Sol-Britts och tar av åt höger bort mot busshållplatsen. Nu kommer bussen direkt, bara att visa kortet och gå och sätta sig längst bak, och den gröna påsen har han bredvid sig på sätet. Vid nästa stopp flyttar en fin dam på sig och när man stannar för andra gånger flyttar en till på sig. Moffa, för det är Moffa, han tänker inte särskilt på det, och snart är man vid Södertälje Centrum där tågen går mot Gnesta. När man kommit till Mölnbo kliver han av där och tar påsen med sig. Han tänker...
Kan det vara så att Månen fötts ur Jorden. Att all verksamhet längst inne under skorpan varit så intensiv att Månen lämnat Moder Jord en gång för mycket länge sedan?
Det måste vara otroligt varmt i centrum av planeten, och vem vet, kanske hon är på väg att bli en stjärna. Det finns väl en reaktor där som på solen. Kanske månen då blir en ny Jord.
Moffa knallar på; förbi huset där hans vän på biblioteket bor i, och snart är han framme vid de branta backarna. Uppför och nerför; phh, det börjar bli jobbigt, orkar knappt tänka mer. Nu är det bara sista backen ner till AkterKastellet där Moffa&Co har sin skrivarstuga, den han kallar MoffasMultiMediaSmedja och ligger inne i Korpberget.
Moffa tar fram nyckeln och vrider om och öppnar dörren, då kommer han på att han bär en grön påse med köksavfall i den andra näven; hur i helsike har han kommit hit?
Jag har fått en egen måne, som jag kan åka till, när jag vill, bara att släppa taget om vardagen och drömma sig bort... inte illa.
torsdag 27 oktober 2011
Men månen då...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Månen påverkar...
Det finns många berättelser om månens påverkan på djur och människor när det är fullmåne. Att havet höjer sig det vet vi alla, men att jordskorpan höjer sig en kvarts meter här hos oss i Stockholmstrakten det vet inte många; men så är det.
Det finns gamla sägner som berättar om att månen fötts ur jorden, och faktum är att det finns vissa tecken som tyder på det. I Stilla havets Eldring puttrar det och fräser ständigt från vulkaner som reser sig ur havet.
Om det nu är på set viset som Moffa fantiserar att jorden har en så stor magnetisk kraft att hon kan pressa sin drabant en bit ut från skorpan, så kan vi lika väl tänka oss det där trycket som kommer från kraftfältet som strålar ut från de andra himlakropparna.
Vi skulle då kunna tänka oss att månens skugga träffar jordklotet och skyddar skorpan och havet så att trycket från jordens inre lyfter massan så högt som vi mätt över normalläget.
På samma sätt borde folket skyddas av lagar så att trycket uppifrån de redan rika inte får verka fullt ut. Förr hade vi en progresiv beskattning av folket, och då fick den som hade det väl förspännt betala mera till det allmänna; och då blev det inte så stora klasskillnader. Det är ju så att mycket vill ha mer, ett gammalt talesätt, men det är också så att den som har etablerat sig på marknaden har stora möjligheter att konkurera ut ett mindre företag, till en viss gräns.
Vi har mycket kvar att lära oss om sund ekonomi. Eftersom den ena generationen följer på den andra finns det ett glapp dem emellan, och efter två generationer blir det vanligtvis ett stort glapp. Och du vet, var och en är sig själv närmast.
De svenskar som emigrerade till Nordamerika var ofta driftiga ungdomar som sökte den frihet man inte fick här hemma. Over there finns en kultur där friheten värderats mycket högt. Men finkulturen har inte skattats lika högt. Det straffar sig nu då man nått taket. Det håller inte att var och en svarar för sig. Ibland måste man samarbeta, och då kostar det pengar som vi vanligtvis tar in i form av skatt.
Det vill medelamerikanen inte veta av. På senare tid har man ivrat för en socialförsäkring, och inte förrän nu håller man på att bygga upp en buffert för framtida uttag. Reagan ville inte och Bucharna ville inte, de tillhörde den rika klassen. Och så är det, ju rikare man är, ju mindre benägen att ha en gemensam kassa för dem som snubblar och har svårt att resa sig. Men vad kostar en person att försörja om han inte kommer på fötter igen, såvida man måste hålla honom vid liv.
Det är många som dör, och för var och en har vi förlorat ett kapital, men så räknar man inte. En måne som har frihetgrader och kan röra sig i sin bana, är ganska lik en människa som kan hålla sig i rörelse och utvecklas genom det system av läroanstalter som finns i landet.
Idag får vi många krafter utifrån, det är bara det att de måste kallibreras så att det går att ställa in dem på rätt plats i samhället. Det finns för stora krafter som håller dem på mattan. Vi är nog rädda för dem, men vadå, tänk hur många svenskar som stack till amerika: en fjärdedel av invånarantalet i Sverige.
Det är mycket vi måste tänka nytt. Vi får slå dövörat till när vår ledning säger att det inte behövs; har han förresten tänkt på hur många arbetare vi måste ta hand om vid varje generationskifte. Hur kommer vägarna att se ut om en generation. Jag minns hur det var kö till Järna och vi satt vid kyrkan och såg på trafiken som kröp över bron och uppför Stockholmsbacken. 1959 besökte vi en plats nära Södertälje där man sprängde sista biten fram till vår stad. E4 var klar strax efteråt, nu är det kö på den nya autostradan när folk skall ut och in från landet.
Det finns ständigt ett tryck på vår kultur och anpassar vi inte mun efter matsäcken blir det som det är; de svaga når inte fram till matställena. Min svärfar köpte alltid fem smågrisar varje vår. Den so som han gav dem mat i var väl anpassad för fem. En vår köpte han sex grisar och matade upp dem till jul. Ja han hade i alla fall tänkt så. Det visade sig att det inte fanns plats för sex grisar att äta samtidigt, varför en alltid fick lov att stånga sig in. Till slut blev det en av grisarna som inte orkade med denna hets, och på det viset blev han svagare och svagare tills han inte orkade längre, och en dag låg han död i stian.
Det var dålig ekonomi...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Månen påverkar...
Det finns många berättelser om månens påverkan på djur och människor när det är fullmåne. Att havet höjer sig det vet vi alla, men att jordskorpan höjer sig en kvarts meter här hos oss i Stockholmstrakten det vet inte många; men så är det.
Det finns gamla sägner som berättar om att månen fötts ur jorden, och faktum är att det finns vissa tecken som tyder på det. I Stilla havets Eldring puttrar det och fräser ständigt från vulkaner som reser sig ur havet.
Om det nu är på set viset som Moffa fantiserar att jorden har en så stor magnetisk kraft att hon kan pressa sin drabant en bit ut från skorpan, så kan vi lika väl tänka oss det där trycket som kommer från kraftfältet som strålar ut från de andra himlakropparna.
Vi skulle då kunna tänka oss att månens skugga träffar jordklotet och skyddar skorpan och havet så att trycket från jordens inre lyfter massan så högt som vi mätt över normalläget.
På samma sätt borde folket skyddas av lagar så att trycket uppifrån de redan rika inte får verka fullt ut. Förr hade vi en progresiv beskattning av folket, och då fick den som hade det väl förspännt betala mera till det allmänna; och då blev det inte så stora klasskillnader. Det är ju så att mycket vill ha mer, ett gammalt talesätt, men det är också så att den som har etablerat sig på marknaden har stora möjligheter att konkurera ut ett mindre företag, till en viss gräns.
Vi har mycket kvar att lära oss om sund ekonomi. Eftersom den ena generationen följer på den andra finns det ett glapp dem emellan, och efter två generationer blir det vanligtvis ett stort glapp. Och du vet, var och en är sig själv närmast.
De svenskar som emigrerade till Nordamerika var ofta driftiga ungdomar som sökte den frihet man inte fick här hemma. Over there finns en kultur där friheten värderats mycket högt. Men finkulturen har inte skattats lika högt. Det straffar sig nu då man nått taket. Det håller inte att var och en svarar för sig. Ibland måste man samarbeta, och då kostar det pengar som vi vanligtvis tar in i form av skatt.
Det vill medelamerikanen inte veta av. På senare tid har man ivrat för en socialförsäkring, och inte förrän nu håller man på att bygga upp en buffert för framtida uttag. Reagan ville inte och Bucharna ville inte, de tillhörde den rika klassen. Och så är det, ju rikare man är, ju mindre benägen att ha en gemensam kassa för dem som snubblar och har svårt att resa sig. Men vad kostar en person att försörja om han inte kommer på fötter igen, såvida man måste hålla honom vid liv.
Det är många som dör, och för var och en har vi förlorat ett kapital, men så räknar man inte. En måne som har frihetgrader och kan röra sig i sin bana, är ganska lik en människa som kan hålla sig i rörelse och utvecklas genom det system av läroanstalter som finns i landet.
Idag får vi många krafter utifrån, det är bara det att de måste kallibreras så att det går att ställa in dem på rätt plats i samhället. Det finns för stora krafter som håller dem på mattan. Vi är nog rädda för dem, men vadå, tänk hur många svenskar som stack till amerika: en fjärdedel av invånarantalet i Sverige.
Det är mycket vi måste tänka nytt. Vi får slå dövörat till när vår ledning säger att det inte behövs; har han förresten tänkt på hur många arbetare vi måste ta hand om vid varje generationskifte. Hur kommer vägarna att se ut om en generation. Jag minns hur det var kö till Järna och vi satt vid kyrkan och såg på trafiken som kröp över bron och uppför Stockholmsbacken. 1959 besökte vi en plats nära Södertälje där man sprängde sista biten fram till vår stad. E4 var klar strax efteråt, nu är det kö på den nya autostradan när folk skall ut och in från landet.
Det finns ständigt ett tryck på vår kultur och anpassar vi inte mun efter matsäcken blir det som det är; de svaga når inte fram till matställena. Min svärfar köpte alltid fem smågrisar varje vår. Den so som han gav dem mat i var väl anpassad för fem. En vår köpte han sex grisar och matade upp dem till jul. Ja han hade i alla fall tänkt så. Det visade sig att det inte fanns plats för sex grisar att äta samtidigt, varför en alltid fick lov att stånga sig in. Till slut blev det en av grisarna som inte orkade med denna hets, och på det viset blev han svagare och svagare tills han inte orkade längre, och en dag låg han död i stian.
Det var dålig ekonomi...
Tänk om, det är tvärt om...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Tänk om det är tvärt om!
Det kunde ju vara värre, säger Tage Danielsson i Flegmans muschtash.
Visst är det illa nog om allt skulle vara precis tvärt om; tänk alla adrennalinstinna hanar som är beredda att offra livet för det som redan är.
Moderater är konservativa, men varför kallas de Högern? Jo i den franska församlingen satt de rika till höger och de fattigas representant till vänster.
Nu har vår moderate statsminister (blådåren) talat. Han menar att vi ska hålla tillbaka visioner, som om allt som är är bra i vårt land. Men så är det ju inte.
För den som har ögon till att se och öron att höra hur det står till hos familjer som inte har en eller helst två löner, eller hur gamla Agda ligger i sitt eget piss i timmar och väntar på att någon skall komma och byta på henne, för den är det lätt att hålla sig för skratt; ett skratt som vår förre industriminister hade lätt för, eller rättare, inte kunde hålla tillbaka. Vi som såg hennes resa genom tiden, när skolbarn mobbades varje dag på sin färd genom livet. De välbetalda experterna kunde för sitt liv inte förstå hur det kan komma sig att allt detta sker just nu; tja, inte precis just nu, ty sossarna är inte sossar längre, och de får också ta åt sig kritiken, eller hur?
Nu har man i 30 år försökt att få svenska folket att spänna musklerna. Resultatet är skralt. Visserligen har många fått det bättre, men desto fler har fått det sämre.
Summan av alla laster är konstant, brukar man säga. Att starta en bil på hal is kräver sin man. Det går inte att bara gasa på. Man måste trycka försiktigt på gasen i början, annars slirar det bara, och det gör det hos oss idag.
Många gamla trotjänare har fått gå hem i förtid därför att datorerna kommit in i våra liv. Somliga är som klipta och skurna för att hantera denna fantastiska inovation; men andra blir rädda och trivs inte alls med sina nya arbetsredskap.
Därav många förtidspensionerade. Sedan är det ju så att de nya maskinerna är så mycket effektivare, och därför blir det färre som får arbete fastän de så väl behöver ha en lön för att gå vidre i livet. Vi traglar inte mer om det...
Räknar vi totalt på ett humanistiskt sätt (inte moderat även om de kallar sig för det nya arbetarpartiet, hur de nu kan ha förstånd till att göra så) sprider sig fattigdomen i hela befolkningen så att för den som ser på ett religiöst sätt måste vrida händerna. Det hela är ju befängt. Förr skulle vem som helst se hur det är fatt.
Då kunde man höra på ljudet om ett tröskverk gick bra eller inte. Där finns många komponenter och en motor vid sidan om som drog; ändå var det rytmen i bondens matning av kärvarna som märktes mest. Det klart, det fanns någon som langade fram dem ochså till matarbordet; en kall vinterdag 1962 var det jag.
Man kan ligga på skullen på hösten och äta pallade äpplen; det var så 1952, och man kan föreställa sig att man ligger där som en luffare och tänker på stjärnhimlen.
Man kan tänka sig att det är Moffa, och att Kamrern har somnat in.
Moffa har fått fria händer att omskapa alltet. Lite trevande vrider han och vänder på delarna. Så med ens ser han allt helt om. Han ser jordklotet som en blivande stjärna som strålar ut energier, för det gör det ju. Och han kan se att solen strålar ut energier den också, för det gör den med. Ja vad är det för särskilt med det?
Men så kommer det revolutionära, de andra solarna strålar också ut energier, var och en från sitt håll, och dessa strålar är det som han vill kalla etern. Han ser vårt universum som ett klot, som ett huvud på en gammal gubbe; och gisses är det inte Moffa hinself.
Du kanske förstår resten! Jordklotet svävar snurrande runt solen som försöker stöta ifrån, medan himlen i övrigt pressar in klotet mot solen. Eftersom solen roterar måste även jorden rotera.
Nu är det så att när en energi rör sig från A till B och möter motstånd uppstår ett svaj. Detta svaj gör att jorden närmar sig och fjärmar sig solen, vilket åstadkommer istider och överhettning och översvämningar (Syndafloden).
När Kamrern vaknar och får höra vad som uppenbarat sig för Moffa blir han nästan arg, ja han blir arg, ty har man sagt att inget nytt skall komma och rubba det befintliga systemet, då gör man bara så; man följer lagens bokstav.
Så var det roliga slut...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Tänk om det är tvärt om!
Det kunde ju vara värre, säger Tage Danielsson i Flegmans muschtash.
Visst är det illa nog om allt skulle vara precis tvärt om; tänk alla adrennalinstinna hanar som är beredda att offra livet för det som redan är.
Moderater är konservativa, men varför kallas de Högern? Jo i den franska församlingen satt de rika till höger och de fattigas representant till vänster.
Nu har vår moderate statsminister (blådåren) talat. Han menar att vi ska hålla tillbaka visioner, som om allt som är är bra i vårt land. Men så är det ju inte.
För den som har ögon till att se och öron att höra hur det står till hos familjer som inte har en eller helst två löner, eller hur gamla Agda ligger i sitt eget piss i timmar och väntar på att någon skall komma och byta på henne, för den är det lätt att hålla sig för skratt; ett skratt som vår förre industriminister hade lätt för, eller rättare, inte kunde hålla tillbaka. Vi som såg hennes resa genom tiden, när skolbarn mobbades varje dag på sin färd genom livet. De välbetalda experterna kunde för sitt liv inte förstå hur det kan komma sig att allt detta sker just nu; tja, inte precis just nu, ty sossarna är inte sossar längre, och de får också ta åt sig kritiken, eller hur?
Nu har man i 30 år försökt att få svenska folket att spänna musklerna. Resultatet är skralt. Visserligen har många fått det bättre, men desto fler har fått det sämre.
Summan av alla laster är konstant, brukar man säga. Att starta en bil på hal is kräver sin man. Det går inte att bara gasa på. Man måste trycka försiktigt på gasen i början, annars slirar det bara, och det gör det hos oss idag.
Många gamla trotjänare har fått gå hem i förtid därför att datorerna kommit in i våra liv. Somliga är som klipta och skurna för att hantera denna fantastiska inovation; men andra blir rädda och trivs inte alls med sina nya arbetsredskap.
Därav många förtidspensionerade. Sedan är det ju så att de nya maskinerna är så mycket effektivare, och därför blir det färre som får arbete fastän de så väl behöver ha en lön för att gå vidre i livet. Vi traglar inte mer om det...
Räknar vi totalt på ett humanistiskt sätt (inte moderat även om de kallar sig för det nya arbetarpartiet, hur de nu kan ha förstånd till att göra så) sprider sig fattigdomen i hela befolkningen så att för den som ser på ett religiöst sätt måste vrida händerna. Det hela är ju befängt. Förr skulle vem som helst se hur det är fatt.
Då kunde man höra på ljudet om ett tröskverk gick bra eller inte. Där finns många komponenter och en motor vid sidan om som drog; ändå var det rytmen i bondens matning av kärvarna som märktes mest. Det klart, det fanns någon som langade fram dem ochså till matarbordet; en kall vinterdag 1962 var det jag.
Man kan ligga på skullen på hösten och äta pallade äpplen; det var så 1952, och man kan föreställa sig att man ligger där som en luffare och tänker på stjärnhimlen.
Man kan tänka sig att det är Moffa, och att Kamrern har somnat in.
Moffa har fått fria händer att omskapa alltet. Lite trevande vrider han och vänder på delarna. Så med ens ser han allt helt om. Han ser jordklotet som en blivande stjärna som strålar ut energier, för det gör det ju. Och han kan se att solen strålar ut energier den också, för det gör den med. Ja vad är det för särskilt med det?
Men så kommer det revolutionära, de andra solarna strålar också ut energier, var och en från sitt håll, och dessa strålar är det som han vill kalla etern. Han ser vårt universum som ett klot, som ett huvud på en gammal gubbe; och gisses är det inte Moffa hinself.
Du kanske förstår resten! Jordklotet svävar snurrande runt solen som försöker stöta ifrån, medan himlen i övrigt pressar in klotet mot solen. Eftersom solen roterar måste även jorden rotera.
Nu är det så att när en energi rör sig från A till B och möter motstånd uppstår ett svaj. Detta svaj gör att jorden närmar sig och fjärmar sig solen, vilket åstadkommer istider och överhettning och översvämningar (Syndafloden).
När Kamrern vaknar och får höra vad som uppenbarat sig för Moffa blir han nästan arg, ja han blir arg, ty har man sagt att inget nytt skall komma och rubba det befintliga systemet, då gör man bara så; man följer lagens bokstav.
Så var det roliga slut...
onsdag 26 oktober 2011
På livets stig möter somliga Allah ...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Allt är glasklart, nästan...
Harry Martinsson bodde på slutet nedanför gamla ålderdomshemmet i Vårdinge.
Han skrev en story om ett rymdskepp som for vilse i cosmos. Resenärernas dator, Miman, tappade kontakten med Doris dalar och befinner sig nu någonstans, men var.
Människorna har sedan urminnes tider frågat sig var hon hör hemma, och ingen har gett henne svar. Präster och filosofer har grunnat; och det klart att man försökt finna ett vettigt svar; men ändå; endast ett fåtal människor har kunnat påstå att de nått ända fram.
Vad är det som skiljer människor från människor. Moffa är en och MoffaFridolin en annan, och de skiljer sig radikalt från herrKamrerGoldfinger. Inte underligt då att det är svårt att formulera ett svar som alla kan godta.
Det ser faktiskt ut som om existensen pendlar än hit och än dit under tidens gång.
Men ändå, är det inte något som skymtar bakom knuten?
Jag tänker på min vän Ingvar som räknade om Planks värden på strålningens frekvens från en svartkropp och fick fram en harmonisk kurva som man kan skönja i naturen; och kulturen också förresten. Det är inte svårt att förstå att en energirik tingest förlorar energi till omgivningen allt som tiden går. Men att det sker i språng är svårare att begripa. Det är det som kallas kvanta. Egentligen är det inga språng, men ser ut så därför att våra instrument är så trubbiga.
Men det klart, visst blir det lätt ett gap mellan dem som är rika och dem som är fattiga. Vi talar om klasser. De som tillhör en högre klass beter sig som om de var gudar. Ja nu har jag väl trasslat till det för mig?
Ok, det finns språng i kulturen, men finns det i naturen. Vi ser vågor, men vi ser inte annat än verkningar av impulsen, själva kraften som verkar på vattenmolekylerna så att de tillsammans som en enhetlig massa roterar och lyfts rakt upp av impulsen som drar vidare. Vi ser inte heller hur molekylerna väljer att röra sig lite i sidled i stället att möta motståndet rakt fram. Det finns en spiral i spiralen!
I själva verket bjuder naturen motstånd; kontinuerligt; och det betyder att energin hela tiden är densamma, vilken nivå man än befinner sig på.
Jag tror att det var just det Ingvar menade när han fördömde kvantfysikerna. Ändå kan vi mäta en rörelse och upptäcka skillnader i frekvens, och på så sätt få ett tal på en kontinuerlig förändring; just det Plank fick fram: 6.62 x 10 upphöjt till - 34.
Man kan då förstå att det inte märks någon skillnad på vågor som passerat genom varandra; och således är det så gott som omöjligt för vanliga dödliga att skönja det som vissa människor möter.
Svärernas harmoni finns överallt, men endast vissa människor är funtade så att de kan ta emot impulser utifrån och gestalta dem så att det blir deras gud. Det är som när vi tar emot radiovågor från en sändare; det kan vara en stjärna eller en galax; vi måste då ha en manick som är avsedd att ta emot just det frekvensområdet vi söker. På samma sätt är det med människor och deras högre medvetande.
I Bibeln står det att Jesus kom bort från sina föräldrar när han var blott en liten gosse. Man hittade honom bland de gamla och vise i templet. Det betyder att han redan som liten var begåvad med ett förstånd som låg över det vanliga; och därför kunde han förstå att hans vänner bland fiskare och arbetare utnyttjades till de rikas förmån. Han körde bort månglarna från templet för att de stör energierna som får människor att uppleva det sakrala.
För mycket och för litet skämmer allt. En familjefar som roffar åt sig, till sin familj, får sätta lås för dörren, ty den som har för lite för att föda sin måste ju också leva. Därför tar han en säck och en kofot och beger sig till den rike mannens dörr och bryter sig in.
Det är som en svartkropp som laddats upp med energi. Genast sker en urladdning i form av värmestrålar med olika frekvenser och våglängder.
Det lönar sig bara kortsiktigt att ta för sig mer än man behöver, och det var det Jesus försökte berätta med sina liknelser; i sagan om Jesus. Ty en saga är det, som blev nedtecknad 100 år efter hans levnad. Förresten finns det många sådana sagor, men de finns inte nedtecknade i Bibeln.
Och Gud då, finns han?
Det klart han finns, det beror närmast på hur vi är funtade, om vi fått lära oss tillräcklig i skolan, livets skola! Därför ska våra skolbarn läsa både religionskundkap och filosofi, matematik och fysik annars blir det svårt för dem att förstå helheten. Moffa ligger åt det hållet, men Kamrern har svårt att hänga med.
Att den logaritmiska spiralen går mot origo, men inte ända fram, vad man kan se när man ritar den på ett plant underlag, hindrar inte att den fortsätter genom centrum om rörelsen flyter fram i en sfär.
Det sista är överkurs och jag förstår det inte själv... inte Eulers formel:
konstanten e upphöjt till Pi x i = - 1 heller. Kan det betyda en vändpunkt?
Allah, Budda, Himmelens vilja, Jesus Kristus som Gud, vad gör det för skillnad.
Jag tror att det beror just på vilken apparat man byggt upp i sitt medvetande.
En muslim tror på Allah och en kristen på Jesus Kristus och Herren Gud. En jude tror på Jahve, liksom Abraham en gång, som bevisade sin lojalitet genom att vara beredd att offra sin egen son på altaret, trots att han blivit lovad ett helt folk.
Tro betyder att man är övertygad om att man skall få hjälp med det man håller på med; så enkelt är det. Precis som lyckan, som uppnås om man lyckas; för enkelt samband kan det kanske tyckas.
Jag tror att det betyder mycket för människorna att tillhöra en församling. Det är något magnetiskt som sker i kyrkorummet. Man talar om animalisk magnetism.
Somliga kan känna det på hästryggen, andra i förhållande till sin hund.
De flesta upplever det när de är förälskade, de blir som tokiga. Kärlek kan förändra allt, sjunger vi i kören, och jag upplever både rysningar och tårar när vissa melodier spelas av våra skickliga musiker. Det finns något i musiken, även i dansen; harmoni, och därför blir det musical för hela slanten; och alla har rätt att välja sin församling, även de som finner tröst i tanken på Allah... allt är ett och allt upprepar sig.
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 0707534539
Allt är glasklart, nästan...
Harry Martinsson bodde på slutet nedanför gamla ålderdomshemmet i Vårdinge.
Han skrev en story om ett rymdskepp som for vilse i cosmos. Resenärernas dator, Miman, tappade kontakten med Doris dalar och befinner sig nu någonstans, men var.
Människorna har sedan urminnes tider frågat sig var hon hör hemma, och ingen har gett henne svar. Präster och filosofer har grunnat; och det klart att man försökt finna ett vettigt svar; men ändå; endast ett fåtal människor har kunnat påstå att de nått ända fram.
Vad är det som skiljer människor från människor. Moffa är en och MoffaFridolin en annan, och de skiljer sig radikalt från herrKamrerGoldfinger. Inte underligt då att det är svårt att formulera ett svar som alla kan godta.
Det ser faktiskt ut som om existensen pendlar än hit och än dit under tidens gång.
Men ändå, är det inte något som skymtar bakom knuten?
Jag tänker på min vän Ingvar som räknade om Planks värden på strålningens frekvens från en svartkropp och fick fram en harmonisk kurva som man kan skönja i naturen; och kulturen också förresten. Det är inte svårt att förstå att en energirik tingest förlorar energi till omgivningen allt som tiden går. Men att det sker i språng är svårare att begripa. Det är det som kallas kvanta. Egentligen är det inga språng, men ser ut så därför att våra instrument är så trubbiga.
Men det klart, visst blir det lätt ett gap mellan dem som är rika och dem som är fattiga. Vi talar om klasser. De som tillhör en högre klass beter sig som om de var gudar. Ja nu har jag väl trasslat till det för mig?
Ok, det finns språng i kulturen, men finns det i naturen. Vi ser vågor, men vi ser inte annat än verkningar av impulsen, själva kraften som verkar på vattenmolekylerna så att de tillsammans som en enhetlig massa roterar och lyfts rakt upp av impulsen som drar vidare. Vi ser inte heller hur molekylerna väljer att röra sig lite i sidled i stället att möta motståndet rakt fram. Det finns en spiral i spiralen!
I själva verket bjuder naturen motstånd; kontinuerligt; och det betyder att energin hela tiden är densamma, vilken nivå man än befinner sig på.
Jag tror att det var just det Ingvar menade när han fördömde kvantfysikerna. Ändå kan vi mäta en rörelse och upptäcka skillnader i frekvens, och på så sätt få ett tal på en kontinuerlig förändring; just det Plank fick fram: 6.62 x 10 upphöjt till - 34.
Man kan då förstå att det inte märks någon skillnad på vågor som passerat genom varandra; och således är det så gott som omöjligt för vanliga dödliga att skönja det som vissa människor möter.
Svärernas harmoni finns överallt, men endast vissa människor är funtade så att de kan ta emot impulser utifrån och gestalta dem så att det blir deras gud. Det är som när vi tar emot radiovågor från en sändare; det kan vara en stjärna eller en galax; vi måste då ha en manick som är avsedd att ta emot just det frekvensområdet vi söker. På samma sätt är det med människor och deras högre medvetande.
I Bibeln står det att Jesus kom bort från sina föräldrar när han var blott en liten gosse. Man hittade honom bland de gamla och vise i templet. Det betyder att han redan som liten var begåvad med ett förstånd som låg över det vanliga; och därför kunde han förstå att hans vänner bland fiskare och arbetare utnyttjades till de rikas förmån. Han körde bort månglarna från templet för att de stör energierna som får människor att uppleva det sakrala.
För mycket och för litet skämmer allt. En familjefar som roffar åt sig, till sin familj, får sätta lås för dörren, ty den som har för lite för att föda sin måste ju också leva. Därför tar han en säck och en kofot och beger sig till den rike mannens dörr och bryter sig in.
Det är som en svartkropp som laddats upp med energi. Genast sker en urladdning i form av värmestrålar med olika frekvenser och våglängder.
Det lönar sig bara kortsiktigt att ta för sig mer än man behöver, och det var det Jesus försökte berätta med sina liknelser; i sagan om Jesus. Ty en saga är det, som blev nedtecknad 100 år efter hans levnad. Förresten finns det många sådana sagor, men de finns inte nedtecknade i Bibeln.
Och Gud då, finns han?
Det klart han finns, det beror närmast på hur vi är funtade, om vi fått lära oss tillräcklig i skolan, livets skola! Därför ska våra skolbarn läsa både religionskundkap och filosofi, matematik och fysik annars blir det svårt för dem att förstå helheten. Moffa ligger åt det hållet, men Kamrern har svårt att hänga med.
Att den logaritmiska spiralen går mot origo, men inte ända fram, vad man kan se när man ritar den på ett plant underlag, hindrar inte att den fortsätter genom centrum om rörelsen flyter fram i en sfär.
Det sista är överkurs och jag förstår det inte själv... inte Eulers formel:
konstanten e upphöjt till Pi x i = - 1 heller. Kan det betyda en vändpunkt?
Allah, Budda, Himmelens vilja, Jesus Kristus som Gud, vad gör det för skillnad.
Jag tror att det beror just på vilken apparat man byggt upp i sitt medvetande.
En muslim tror på Allah och en kristen på Jesus Kristus och Herren Gud. En jude tror på Jahve, liksom Abraham en gång, som bevisade sin lojalitet genom att vara beredd att offra sin egen son på altaret, trots att han blivit lovad ett helt folk.
Tro betyder att man är övertygad om att man skall få hjälp med det man håller på med; så enkelt är det. Precis som lyckan, som uppnås om man lyckas; för enkelt samband kan det kanske tyckas.
Jag tror att det betyder mycket för människorna att tillhöra en församling. Det är något magnetiskt som sker i kyrkorummet. Man talar om animalisk magnetism.
Somliga kan känna det på hästryggen, andra i förhållande till sin hund.
De flesta upplever det när de är förälskade, de blir som tokiga. Kärlek kan förändra allt, sjunger vi i kören, och jag upplever både rysningar och tårar när vissa melodier spelas av våra skickliga musiker. Det finns något i musiken, även i dansen; harmoni, och därför blir det musical för hela slanten; och alla har rätt att välja sin församling, även de som finner tröst i tanken på Allah... allt är ett och allt upprepar sig.
tisdag 25 oktober 2011
1858 kom bröderna Lidholm till Nådhammar...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
MoffaFridolin@jerrylinder.se
Carl Jonas Love Almqvist föddes 1793, ett år efter det Gustav III blev skjuten av Ankarström under en bal i Stockholm. Almqvist dog i Tyskland 1866 ett år efter det att vi fick en ny författning i vårt land. Slut var tiden med adel, präster, borgare och bönder. Nu fick vi en riksdag med två kamrar. Första kammaren med de rikaste och andra kammaren med rika borgare. Man måste ha en viss årsinkomst för att få rösta. Det dröjde ända till 1921 innan kvinnor, som fröken Hermelin och andra modiga och rika kvinnor, vann i rösträttsfrågan för kvinnor som var fyllda 21 år.
1838 föddes i Ryssland en furste som skulle reta gallfeber på tsaren, hans namn var Leo Tolstoy, anfader till en duktig jazzsångerska i Sverige idag; hon heter Viktoria Tolstoy. Alltså klarade sig den unge krigaren Leo genom Krimkriget, och kunde skriva två romaner i världsklass, och det var tur, för annars hade tsaren huggit huvudet av honom. Romanerna hetter Krig och Fred, och Anna Karenina.
Leo Tolstoy har också skrivit en kort roman om en flicka av folket som blev sexuellt utnyttjad av en ung furste som sedan övergav henne. När han senare upptäckte henne i rätten som anklagad, ville han rädda henne, men misslyckades. Det hela handlar om hur folket utnyttjas av överheten som ofta försätter de fattiga i faror som raserar deras liv. Alltså...att vissa råkar illa ut beror på att de som är starka trycker ner de som inte kan stå emot; det finns ingen rättvisa! Tolstoy dog 1910, samma år som min far föddes på en barnbördsanstallt för obemedlade i Stockholm.
1849 föddes August Strindberg, han som skrev Röda rummet, debutromanen.
August stred mot såväl kungahus som kyrka, hans samlade verk fyller en hel bokhylla på biblioteket. Strax före hans död 1912 marscherade arbetarna förbi Blå Tornet, hans våning i Stockholm; Strindberg skapade Intima Teatern.
Redan 1838 föddes Missionsförbundets grundare; Paul Peter Waldenström . Hans son Martin köpte Nådhammar i Vårdinge där Hildemar Lidholm bodde och verkade. Gården övertogs av Erland Waldenström som sedan sålde till Jens Spendrup som äger gården idag.
Nådhammar ligger vid Långsjön, en sjö som är i förbindelse med sjön Sillen, genom Mölnboån. Sillen tar emot vatten från Klemmingen och Frösjön som tangerar Gnesta, som ligger på västra stambanan vilken var färdig till Sparreholm 1861, vilket betydde att Hildemar Lidholm kunde sända mjölk från sina gårdar i Vårdinge till barnen i huvudstaden, och sedan vidare ut i världen till Världens Barn.
Idag heter den rörelsen ArlaFoods, och det är den som är den föda tråden i den musicalkaskad vi nu skall skapa...
Nådhammar ligger som sagt var vid Långsjön, en sjö som ligger mellan Mölnbo och järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Där finns idag ett ridhus som skapats genom att taket i ladugården tagits bort. Nådhammars gård är också stuteri för Lippesanare, hästar som föds svarta, men blir vita så småningom; användes i Spanska Ridskolan.
Så är det också med människobarn; de är vilda som små, men lugnar ner sig så småningom, och när de är något över tjugo år är de mogna att ansvara för egna barn.
Men ibland undrar jag hur det är med det. Kulturen har förändrats, och den trygghet och välmåga vi haft några decennier har påverkat ungdomen menligt. Många, inte alla, är på så sätt skadade, och det kommer att ta lång tid att "kallibrera" dem till vanliga ansvarskännande människor igen. Människans utveckling slår om från svart till vitt, precis som Lippesanerhästarna.
Inte långt från stallet, bara en kort sträcka genom skogen kommer man till en vik som heter Oxsundsviken på gamla häradskartan från 1697, och där finns en torpgrund uppe i backen. Torpet hade samma namn som viken; idag kallar man den Oxviken. Det är där vi finner Vatt-Anna som barn i min story; en kvinna som kom till Södertälje och försörjde sig på att bära vatten från den kommunala brunnen till rika familjer.
Anna som har ett tragiskt förflutet, föder ett gossebarn som hon kallar Amoralen därför att hans far är av börd, medan hon själv står längst ner på samhällsstegen.
Amoralen heter egentligen Aron, och han har samma namn som Moses bror i Gamla Testamentet.
Mitt emot Oxviken ligger Ulriksdal, där är min sommarstuga som jag kallar AkterKastellet därför att MoffaFridolin, seglade rakt in i Korpberget och bara akterkastellet sticker ut. Det var när Rumpnissarna skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som blivit tillfångatagen av kannibaler.
En liten bit uppe i skogen ligger en mosse med en svart vattenyta mitt i; Svartputten. Det var där Hanna-Vanna blev offrad till Odens ära. Hennes far trodde inte att hon skulle få ett drägligt liv, ty hennes ögon var skadade redan vid födseln. Så blev det nu inte; hon blev räddad av en varghona och en ung örn, och på så sätt kom hon till slut till Ömanstorp som ligger i Hölö socken (där Ulla håller till på somrarna. Ulla har en dotter som hyr slottstallet på Tullgarn, en rask kvinna som hade fiket Slolsidan på Torekällberget för några år sedan).
Nåväl Svartputten är ett skogsöga, ett membran som fångar upp all världens vibrationer, och det är där vi ska hämta musiken till vår egen musical, den som skall tända en löpeld runt hela Östersjön, men det blir en senare fråga; nu är vi på väg mot Fotografimuseet i Gamla Tullhuset vid Stadsgården där de stora båtarna lägger till. BriggenTageDanielssonsHjärta ankrar upp där när den kommer hem från andra sidan Atlanten.
Vi har nu börjat hårdgranskningen av MoffaFridolinsMellanMjölkSafari...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
MoffaFridolin@jerrylinder.se
Carl Jonas Love Almqvist föddes 1793, ett år efter det Gustav III blev skjuten av Ankarström under en bal i Stockholm. Almqvist dog i Tyskland 1866 ett år efter det att vi fick en ny författning i vårt land. Slut var tiden med adel, präster, borgare och bönder. Nu fick vi en riksdag med två kamrar. Första kammaren med de rikaste och andra kammaren med rika borgare. Man måste ha en viss årsinkomst för att få rösta. Det dröjde ända till 1921 innan kvinnor, som fröken Hermelin och andra modiga och rika kvinnor, vann i rösträttsfrågan för kvinnor som var fyllda 21 år.
1838 föddes i Ryssland en furste som skulle reta gallfeber på tsaren, hans namn var Leo Tolstoy, anfader till en duktig jazzsångerska i Sverige idag; hon heter Viktoria Tolstoy. Alltså klarade sig den unge krigaren Leo genom Krimkriget, och kunde skriva två romaner i världsklass, och det var tur, för annars hade tsaren huggit huvudet av honom. Romanerna hetter Krig och Fred, och Anna Karenina.
Leo Tolstoy har också skrivit en kort roman om en flicka av folket som blev sexuellt utnyttjad av en ung furste som sedan övergav henne. När han senare upptäckte henne i rätten som anklagad, ville han rädda henne, men misslyckades. Det hela handlar om hur folket utnyttjas av överheten som ofta försätter de fattiga i faror som raserar deras liv. Alltså...att vissa råkar illa ut beror på att de som är starka trycker ner de som inte kan stå emot; det finns ingen rättvisa! Tolstoy dog 1910, samma år som min far föddes på en barnbördsanstallt för obemedlade i Stockholm.
1849 föddes August Strindberg, han som skrev Röda rummet, debutromanen.
August stred mot såväl kungahus som kyrka, hans samlade verk fyller en hel bokhylla på biblioteket. Strax före hans död 1912 marscherade arbetarna förbi Blå Tornet, hans våning i Stockholm; Strindberg skapade Intima Teatern.
Redan 1838 föddes Missionsförbundets grundare; Paul Peter Waldenström . Hans son Martin köpte Nådhammar i Vårdinge där Hildemar Lidholm bodde och verkade. Gården övertogs av Erland Waldenström som sedan sålde till Jens Spendrup som äger gården idag.
Nådhammar ligger vid Långsjön, en sjö som är i förbindelse med sjön Sillen, genom Mölnboån. Sillen tar emot vatten från Klemmingen och Frösjön som tangerar Gnesta, som ligger på västra stambanan vilken var färdig till Sparreholm 1861, vilket betydde att Hildemar Lidholm kunde sända mjölk från sina gårdar i Vårdinge till barnen i huvudstaden, och sedan vidare ut i världen till Världens Barn.
Idag heter den rörelsen ArlaFoods, och det är den som är den föda tråden i den musicalkaskad vi nu skall skapa...
Nådhammar ligger som sagt var vid Långsjön, en sjö som ligger mellan Mölnbo och järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Där finns idag ett ridhus som skapats genom att taket i ladugården tagits bort. Nådhammars gård är också stuteri för Lippesanare, hästar som föds svarta, men blir vita så småningom; användes i Spanska Ridskolan.
Så är det också med människobarn; de är vilda som små, men lugnar ner sig så småningom, och när de är något över tjugo år är de mogna att ansvara för egna barn.
Men ibland undrar jag hur det är med det. Kulturen har förändrats, och den trygghet och välmåga vi haft några decennier har påverkat ungdomen menligt. Många, inte alla, är på så sätt skadade, och det kommer att ta lång tid att "kallibrera" dem till vanliga ansvarskännande människor igen. Människans utveckling slår om från svart till vitt, precis som Lippesanerhästarna.
Inte långt från stallet, bara en kort sträcka genom skogen kommer man till en vik som heter Oxsundsviken på gamla häradskartan från 1697, och där finns en torpgrund uppe i backen. Torpet hade samma namn som viken; idag kallar man den Oxviken. Det är där vi finner Vatt-Anna som barn i min story; en kvinna som kom till Södertälje och försörjde sig på att bära vatten från den kommunala brunnen till rika familjer.
Anna som har ett tragiskt förflutet, föder ett gossebarn som hon kallar Amoralen därför att hans far är av börd, medan hon själv står längst ner på samhällsstegen.
Amoralen heter egentligen Aron, och han har samma namn som Moses bror i Gamla Testamentet.
Mitt emot Oxviken ligger Ulriksdal, där är min sommarstuga som jag kallar AkterKastellet därför att MoffaFridolin, seglade rakt in i Korpberget och bara akterkastellet sticker ut. Det var när Rumpnissarna skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som blivit tillfångatagen av kannibaler.
En liten bit uppe i skogen ligger en mosse med en svart vattenyta mitt i; Svartputten. Det var där Hanna-Vanna blev offrad till Odens ära. Hennes far trodde inte att hon skulle få ett drägligt liv, ty hennes ögon var skadade redan vid födseln. Så blev det nu inte; hon blev räddad av en varghona och en ung örn, och på så sätt kom hon till slut till Ömanstorp som ligger i Hölö socken (där Ulla håller till på somrarna. Ulla har en dotter som hyr slottstallet på Tullgarn, en rask kvinna som hade fiket Slolsidan på Torekällberget för några år sedan).
Nåväl Svartputten är ett skogsöga, ett membran som fångar upp all världens vibrationer, och det är där vi ska hämta musiken till vår egen musical, den som skall tända en löpeld runt hela Östersjön, men det blir en senare fråga; nu är vi på väg mot Fotografimuseet i Gamla Tullhuset vid Stadsgården där de stora båtarna lägger till. BriggenTageDanielssonsHjärta ankrar upp där när den kommer hem från andra sidan Atlanten.
Vi har nu börjat hårdgranskningen av MoffaFridolinsMellanMjölkSafari...
År 600 efter Jesus födelse...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
MoffaFridolin@jerrylinder.se
Först judar sedan kristna därefter kom Muhammed
Det var många kulturer som enades på samma plats, dock fanns det de som inte fick det utrymme de behövde för att leva ett bra liv.
När Muhammed blev vuxen drog han sig tillbaka och som man säger: Han fick uppenbarelser från sin gud, Allah. Hans uppenbarelser finns nedskrivna i Koranen, och hans anhängare följde honom troget och när han dog blev muslimerna delade i två grupper: sunni och shia.
Muhammeds lära hade stor kraft och under många år trängde muslimerna undan judar och kristna, många gånger tillät man dock andra religösa grupper att leva sida vid sida med muslimerna.
På 700-talet försökte muslimerna tränga in i frankernas land. Min anfader Karl Martell tvingade dem tillbaka. Karl var far till Pippin den Lille som var far till Karl den Store, som regerade över ett stort kejsardöme som sträckte sig in i norra Italien och omfattade Frankerriket och stora delan av det som är Tyskland idag.
Han kröntes av Påven i Rom år 800.
Karl ivrade för bildning och utbildning i sitt stora rike.
Vi ska göra ett stort språng i historien och hamnar bland stora tänkare som ser påvemakten som en alltför krävande makt bland folket. Präster och biskopar kräver blind lydnad, och vanliga bönder och arbetare har inte en chans att förstå vad prelaterna predikar.
På 1400-talet spikar Martin Luther upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg där han hävdar individens rätt att planera för sig själv och sina närmaste. Han blir bannlyst så klart, men kungen av Sverige är inte sen att roffa åt sig av kyrkans ägodelar. Vi hade blivit lutheraner och prästerna måste predika på det svenska språket så att folk förstod; om man nu kan säga att de gjorde det.
Karl XII:s biskop Jesper Svedberg hade en son som blev adlad tack vare fadern. Han tog sig namnet Swedenborg, Emanuel Swedenborg. Han var en man med stora befogenheter inom gruvnäringen. som ung blev han sänd till de finaste lärosätena i Europa. När han blev äldre studerade han människans olika organ, och under en resa till Holland, där han hade en förläggare som skulle ge ut en bok om ögats funktioner, blev han sjuk.
Emanuel drabbades av någon slag noja och började yra. Han blev sängliggande och fick syner som gav honom kontakter med bibliska personer. Han mötte Jesus och andra viktiga personer i bibeln och han kunde förstå varenda bokstav i Böckernas Bok.
Sedan for han till England där han blev mottagen i en religiös släkt, och hela tiden skrev han ner sina syner. Han var ju rik och hade både tid och råd att ägna sig åt skrivandet, och därför har han efterlämnat stora volymer om bland annat Himmel och Helvete, och om Andar.
Han har ett lustigt språk som påverkat många andra författare, och han träder ut och in i en fantasivärld som kan verka smått idiotisk. Men ändå, han var ingen tok, det bedyrade många av hans vänner; själv tror jag han var mycket medveten om hur han skulle skriva för att människorna skulle läsa hans texter. Vi måste veta att det inte var särskilt vanligt att vanliga människor kunde läsa på den här tiden; senare tiden av 1700-talet. 1842 fick vi lag om allmän folkskola.
Bara Sverige svenska krusbär har...skrev en av våra stora författare. Ja han var så stor och bitsk att han vågade skriva det ingen anna i sverige vågade; han skrev novellen -Det går ann - , och det kostade honom nästan friheten.
Carl Jonas Love Almqvist var hans namn. han var prästvigd och rektor för Nya Elementar i Stockholm. Men då domkapitlet fått läsa boken blev det batalj på högsta nivå. Han förlorade sin tjänst och for ut på landet som en grönavågare. Men han var ju ingen jordbrukare, dock lärde han sig mycket om de förutsättningar folket på botten av vårt samhälle har att överleva, därför flyttade han snart till stan igen.
Man ville åt honom och hans frispråkighet, och lyckades nästan fälla honom för giftmord, men han stack. Han for till Amerika och levde där i många år tills han bara måste ge sig av hemåt. Han dog i Tyskland utan att nå svensk mark...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
MoffaFridolin@jerrylinder.se
Först judar sedan kristna därefter kom Muhammed
Det var många kulturer som enades på samma plats, dock fanns det de som inte fick det utrymme de behövde för att leva ett bra liv.
När Muhammed blev vuxen drog han sig tillbaka och som man säger: Han fick uppenbarelser från sin gud, Allah. Hans uppenbarelser finns nedskrivna i Koranen, och hans anhängare följde honom troget och när han dog blev muslimerna delade i två grupper: sunni och shia.
Muhammeds lära hade stor kraft och under många år trängde muslimerna undan judar och kristna, många gånger tillät man dock andra religösa grupper att leva sida vid sida med muslimerna.
På 700-talet försökte muslimerna tränga in i frankernas land. Min anfader Karl Martell tvingade dem tillbaka. Karl var far till Pippin den Lille som var far till Karl den Store, som regerade över ett stort kejsardöme som sträckte sig in i norra Italien och omfattade Frankerriket och stora delan av det som är Tyskland idag.
Han kröntes av Påven i Rom år 800.
Karl ivrade för bildning och utbildning i sitt stora rike.
Vi ska göra ett stort språng i historien och hamnar bland stora tänkare som ser påvemakten som en alltför krävande makt bland folket. Präster och biskopar kräver blind lydnad, och vanliga bönder och arbetare har inte en chans att förstå vad prelaterna predikar.
På 1400-talet spikar Martin Luther upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg där han hävdar individens rätt att planera för sig själv och sina närmaste. Han blir bannlyst så klart, men kungen av Sverige är inte sen att roffa åt sig av kyrkans ägodelar. Vi hade blivit lutheraner och prästerna måste predika på det svenska språket så att folk förstod; om man nu kan säga att de gjorde det.
Karl XII:s biskop Jesper Svedberg hade en son som blev adlad tack vare fadern. Han tog sig namnet Swedenborg, Emanuel Swedenborg. Han var en man med stora befogenheter inom gruvnäringen. som ung blev han sänd till de finaste lärosätena i Europa. När han blev äldre studerade han människans olika organ, och under en resa till Holland, där han hade en förläggare som skulle ge ut en bok om ögats funktioner, blev han sjuk.
Emanuel drabbades av någon slag noja och började yra. Han blev sängliggande och fick syner som gav honom kontakter med bibliska personer. Han mötte Jesus och andra viktiga personer i bibeln och han kunde förstå varenda bokstav i Böckernas Bok.
Sedan for han till England där han blev mottagen i en religiös släkt, och hela tiden skrev han ner sina syner. Han var ju rik och hade både tid och råd att ägna sig åt skrivandet, och därför har han efterlämnat stora volymer om bland annat Himmel och Helvete, och om Andar.
Han har ett lustigt språk som påverkat många andra författare, och han träder ut och in i en fantasivärld som kan verka smått idiotisk. Men ändå, han var ingen tok, det bedyrade många av hans vänner; själv tror jag han var mycket medveten om hur han skulle skriva för att människorna skulle läsa hans texter. Vi måste veta att det inte var särskilt vanligt att vanliga människor kunde läsa på den här tiden; senare tiden av 1700-talet. 1842 fick vi lag om allmän folkskola.
Bara Sverige svenska krusbär har...skrev en av våra stora författare. Ja han var så stor och bitsk att han vågade skriva det ingen anna i sverige vågade; han skrev novellen -Det går ann - , och det kostade honom nästan friheten.
Carl Jonas Love Almqvist var hans namn. han var prästvigd och rektor för Nya Elementar i Stockholm. Men då domkapitlet fått läsa boken blev det batalj på högsta nivå. Han förlorade sin tjänst och for ut på landet som en grönavågare. Men han var ju ingen jordbrukare, dock lärde han sig mycket om de förutsättningar folket på botten av vårt samhälle har att överleva, därför flyttade han snart till stan igen.
Man ville åt honom och hans frispråkighet, och lyckades nästan fälla honom för giftmord, men han stack. Han for till Amerika och levde där i många år tills han bara måste ge sig av hemåt. Han dog i Tyskland utan att nå svensk mark...
måndag 24 oktober 2011
Ett barn är fött i denna dag...
Ateljé Living Room
JerryLinder
www.AkterKastellet.se
MoffaFridolin@jerrylinder.se
En barnsaga om barn...
För länge länge sedan föddes ett gossebarn i en ond tid.
Det var i ett land som heter Egypten där kungarna heter Farao och begravdes i stora stenbyggnader som heter pyramider.
Den här gossen tillhörde en människostam som hette judar och som hade utvandrat från staden Ur i Mesopotamien som låg mellan två floder: Eufrat och Tigris.
Farao hade bestämt att det inte fick födas fler gossebarn av judisk stam i Egypten, och därför skulle alla nyfödda barn dödas.
Men Moses som pojken hette blev räddad genom att han lades i en vasskorg som sattes ut på floden. Korgen blev funnen av Faraos dotter och så växte han upp hos Farao och blev en fosterson i huset.
Men judarna blev allt flera och tvingades bygga anläggningar åt Farao; och en dag när Moses var vuxen blev en jude piskad av Faraos män, vilket Moses inte kunde åse utan att bli förgrymmad och så slog han till en vakt så att han dog.
Efter det måste Moses fly, och en dag ledde han alla judarna ut ur Egypten, undan slavdrivarna. Det var då havet vek undan för Moses folk, men inte för Farao´s, varför dessa drunknade, hela hären.
Moses var judarnas ledare ända tills han blev gammal och dog av ålderdom.
Moses hade anfäder från staden Ur, vilket jag nämnde här ovan. Det var Abram som av någon anledning inte ville stanna kvar i sitt hemland. Abram fick efter lång väntan en son som döptes till Isak, men Isak var inte först, det var en gosse som inte var menad att bli hans son, Ismael. Ty hans hustru, Sara, blev inte havande så snart, och därför tog han till sig Saras hjälpkvinna, som hette Hagar.
Så kom då Isak till slut och Abram kunde koppla av, han hade blivit lovad ett helt folk av Jahve, som var hans Gud.
Men Abram måste genomgå ett test innan hans stam kunde växa, och därför befallde Jahve att han skulle döda Isak på offerberget. Han gick där länge och funderade om detta var ett klokt råd av Jahve; och inte hade han någon att rådgöra med; alla skulle tro att han blivit tokig.
Men han gick till slut åstad för att offra...
När allt var i ordning kom en ängel och sa att han kunde ta en vädur i stället att döda på offerplatsen, och det gjorde han. Nu visste Jahve att Abram var honom trogen, och därefter fick han heta Abraham, som nu hade två söner i livet. Ismael blev stamfader för araberna och Isak för hebreerna. Isak fick en son som han döpte till Juda, en annan son fick namnet Israel, det var Jakob.
Isak fick Esau och Jakob.
Esau var luden och Jakob var len, båda pojkarna kom samtidigt till världen, Esau dock något före, eftersom Jakob var fäst vid Esaus häl. Vad betyder det?
Själv tror jag man kan tolka dessa ord så, att en gren på en gren har större möjligheter att anpassa sig till omständigheterna, t.ex. solstrålarna, än en gren på själva stammen. Jag har sett att det är så på träden i vår egen trädgård. Förr visste man mycket om trädodling och därför har författaren av bibeln beskrivit pojkarnas födelse just så.
Det visar sig sedan att Jakob har en bondes karaktär, han sår och han skördar, och måste försvara sina djur och den skörd han väntar på. Esau blev en jägare som tog av det som Jahve bjuder på, och därför blev till slut Esau en tjänare till sin bror.
Vi är nu inne på olika karaktärer. Långt senare föddes i Betlehem ett gossebarn av judiska föräldrar. Det var under den tiden då judarnas land var ett lydland till det romerska riket. Pojken såg naturligtvis ut som alla andra judiska pojkar, men innerst inne hade han en karaktär som gjorde att han inte kunde tåla orttvisor.
Många gamla judar hade samlat rikedomar och var mycket egoistiska. Andra hade läst skrifterna, men hade ändå inte förstått vad som menades. De såg bara till skriftens bokstav, inte till andemeningen.
När jesus började tala till folket i de olika byarna, och samlade dem omkring sig, blev romarna och de skriftlärda och de rika rädd för att han skulle samla en här och störta dem i fördärvet. Därför dödade man Jesus, och gjorde allt för att skingra hans lärjungar.
En tjänsteman som hade den uppgiften, att hindra lärjungarna från att fortsätta att predika, var en man som hette Saulus.
En dag när han var på väg till Damaskus fick han en uppenbarelse och insåg att rättvisan var värd att strida för, och från den dagen heter han Paulus.
Paulus seglar runt till olika öar i den Grekiska arkipilagen och bildar församlingar. Så småningom kommer han till Rom, och dit kommer även Jesus trognaste apostel, Simon Petrus, vilken till slut blir den förste Påven i Rom. Men... både
Paulus och Petrus blir till slut dödade för sin tros skull... och nu är kristendomen kommen. I Rom finns Vatikanstaten, den heliga stolen och Petruskyrkan. Jag var där!
JerryLinder
www.AkterKastellet.se
MoffaFridolin@jerrylinder.se
En barnsaga om barn...
För länge länge sedan föddes ett gossebarn i en ond tid.
Det var i ett land som heter Egypten där kungarna heter Farao och begravdes i stora stenbyggnader som heter pyramider.
Den här gossen tillhörde en människostam som hette judar och som hade utvandrat från staden Ur i Mesopotamien som låg mellan två floder: Eufrat och Tigris.
Farao hade bestämt att det inte fick födas fler gossebarn av judisk stam i Egypten, och därför skulle alla nyfödda barn dödas.
Men Moses som pojken hette blev räddad genom att han lades i en vasskorg som sattes ut på floden. Korgen blev funnen av Faraos dotter och så växte han upp hos Farao och blev en fosterson i huset.
Men judarna blev allt flera och tvingades bygga anläggningar åt Farao; och en dag när Moses var vuxen blev en jude piskad av Faraos män, vilket Moses inte kunde åse utan att bli förgrymmad och så slog han till en vakt så att han dog.
Efter det måste Moses fly, och en dag ledde han alla judarna ut ur Egypten, undan slavdrivarna. Det var då havet vek undan för Moses folk, men inte för Farao´s, varför dessa drunknade, hela hären.
Moses var judarnas ledare ända tills han blev gammal och dog av ålderdom.
Moses hade anfäder från staden Ur, vilket jag nämnde här ovan. Det var Abram som av någon anledning inte ville stanna kvar i sitt hemland. Abram fick efter lång väntan en son som döptes till Isak, men Isak var inte först, det var en gosse som inte var menad att bli hans son, Ismael. Ty hans hustru, Sara, blev inte havande så snart, och därför tog han till sig Saras hjälpkvinna, som hette Hagar.
Så kom då Isak till slut och Abram kunde koppla av, han hade blivit lovad ett helt folk av Jahve, som var hans Gud.
Men Abram måste genomgå ett test innan hans stam kunde växa, och därför befallde Jahve att han skulle döda Isak på offerberget. Han gick där länge och funderade om detta var ett klokt råd av Jahve; och inte hade han någon att rådgöra med; alla skulle tro att han blivit tokig.
Men han gick till slut åstad för att offra...
När allt var i ordning kom en ängel och sa att han kunde ta en vädur i stället att döda på offerplatsen, och det gjorde han. Nu visste Jahve att Abram var honom trogen, och därefter fick han heta Abraham, som nu hade två söner i livet. Ismael blev stamfader för araberna och Isak för hebreerna. Isak fick en son som han döpte till Juda, en annan son fick namnet Israel, det var Jakob.
Isak fick Esau och Jakob.
Esau var luden och Jakob var len, båda pojkarna kom samtidigt till världen, Esau dock något före, eftersom Jakob var fäst vid Esaus häl. Vad betyder det?
Själv tror jag man kan tolka dessa ord så, att en gren på en gren har större möjligheter att anpassa sig till omständigheterna, t.ex. solstrålarna, än en gren på själva stammen. Jag har sett att det är så på träden i vår egen trädgård. Förr visste man mycket om trädodling och därför har författaren av bibeln beskrivit pojkarnas födelse just så.
Det visar sig sedan att Jakob har en bondes karaktär, han sår och han skördar, och måste försvara sina djur och den skörd han väntar på. Esau blev en jägare som tog av det som Jahve bjuder på, och därför blev till slut Esau en tjänare till sin bror.
Vi är nu inne på olika karaktärer. Långt senare föddes i Betlehem ett gossebarn av judiska föräldrar. Det var under den tiden då judarnas land var ett lydland till det romerska riket. Pojken såg naturligtvis ut som alla andra judiska pojkar, men innerst inne hade han en karaktär som gjorde att han inte kunde tåla orttvisor.
Många gamla judar hade samlat rikedomar och var mycket egoistiska. Andra hade läst skrifterna, men hade ändå inte förstått vad som menades. De såg bara till skriftens bokstav, inte till andemeningen.
När jesus började tala till folket i de olika byarna, och samlade dem omkring sig, blev romarna och de skriftlärda och de rika rädd för att han skulle samla en här och störta dem i fördärvet. Därför dödade man Jesus, och gjorde allt för att skingra hans lärjungar.
En tjänsteman som hade den uppgiften, att hindra lärjungarna från att fortsätta att predika, var en man som hette Saulus.
En dag när han var på väg till Damaskus fick han en uppenbarelse och insåg att rättvisan var värd att strida för, och från den dagen heter han Paulus.
Paulus seglar runt till olika öar i den Grekiska arkipilagen och bildar församlingar. Så småningom kommer han till Rom, och dit kommer även Jesus trognaste apostel, Simon Petrus, vilken till slut blir den förste Påven i Rom. Men... både
Paulus och Petrus blir till slut dödade för sin tros skull... och nu är kristendomen kommen. I Rom finns Vatikanstaten, den heliga stolen och Petruskyrkan. Jag var där!
söndag 23 oktober 2011
Jag har en egen stjärna...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.JerryLinder.se
0707534539
Vist tror jag på Gud
Det är bara så svårt att tro på dem som säger att det finns en Gud, och framför allt de som säger att Jesus också är Gud, fastän han här på jorden är en människa som skall komma tillbaka på Domedagen; när nu den kommer...
Hur kan det komma sig att intelligenta människor med stor integritet står upp för en Gud som har gett människorna så mycket lidande. Tänk alla krigen, tänk alla fattiga och trasiga människor som fått slita och släpa sig fram genom livet, utan en varm härd att värma sig fast vid. Det är detta jag förundras mest över nu när jag blivit lite till åren kommen: ORÄTTVISAN!
Jag ser en regnbåge i skyn; där människor står som på en bro över ett gapande helvete. De som har lyckan att födas på den översta bågen, den röda, är födda med silversked i mun, och de som föds på den blå, den nedersta, är födda med eld i baken; eller är det precis tvärt om.
Vi kan tänka oss en båge som är cirkelrund med den värmande, och för all del, förtärande solen i miten, och värmevågor som rör sig ut från centrum. Då blir den inre blå cirkeln överhettad med energi med hör frekvens och korta vågor. Den gröna kommer sedan med något lägre frekvens och längre vågor.
Vi har lärt oss att förhållandet mellan frekvenser och våglängder är konstant; Einstein säger att förhållandet är C. Vi kallar ljusets hastighet för C i vakuum.
Nåväl, sedan kommer det gula ljuset. Det torde då befolkas av medelklassen, om det blå är det ädla, adel med blått blod i ådrorna. Efter det gula kommer det oranga som bär i sig det lägre borgarståndet som inte gärna blandar sig med det rödas ofta revulutionerande arbetarklass med sina röda fanor. Ändå har de ju många släktingar där bland visionärerna, kanske även far och mor. Det finns hos alla en strävan att befinna sig på den blå bågen nära källan, fastän man vet att den höga frekvensen gör att det blåser hårda vindar på toppen.
Jag hade en vän som befann sig längst ner på botten därför att han brännt sig på toppen. Han hade börjat ana ett visst samband mellan den blå och den röda energin som lämnar en stjärna. Själv har jag funnit en stjärna, min stjärna på natthimlen, som signalerar en visshet till mig, att ljuset snor sig om sig självt så att en röd tråd synes rotera runt en gul och en blå. Många timmar har jag stått och iakttagit skådespelet som rör sig där uppe; men inte har jag sagt det till någon; det skulle vara Kristina i så fall.
Kristina säger ingenting, jag tror inte ens hon förstår hur stort det är för mig att något i hela världen yppar en rörelse för mig; men jag är otroligt nyfiken på rörelser; inte minst arbetarrörelsen...
När jag var liten var jag en arbetarunge. Jag delade utdragssoffan i köket med min syrra som var ett år yngre än mig. Detta varade tills jag var 16 år, då fick vi ett gemensamt rum, men det lämnade jag snart och la mig i köket för att få eget nattlogi.
Inte ens mina kompisar förstod hur fattiga vi var, men när jg var 13 kunde mamma gå ut i arbetslivet ett tag, och då köpte pappa sin brors bil; en PV 444. Sedan blev mamma sjuk igen, fick ont i lederna och blev hemmafru, som man säger.
På den tiden åt vi mycket bullar, konserverad svamp,och äpplen hade vi till jul.
Jag vet hur det ser ut då en mor inte kan anstränga sig mer än hon gör; därför förstår jag inte hur människor med hög frekvens kan begära att alla skall leverera
för att ha ett värdigt existensberättigande; räcker väl att man gör så gott man kan.
Mamma tog aldrig ut några pengar ur statens gemensamma kassa. Hon var inte kvalificerad. Men pappa fick 24 kronor i livränta för att han klämt av fingertopparna på en press på skofabriken; 24 spänn i kvartalet.
Ända var både mamma och pappa regäla människor som gärna hjälpte till när någon behövde ett handtag; där har du min programering i ett nötskal. De arbetade jämt på somrarna, ty vi hade ett båtsmanstorp med stora land som skulle grävas, besås och skördas. Kanske inte det mest effektiva sättet att skaffa föda vid den tiden, men det var ett kulturarbete som jag och min syster har lärt oss, och fört vidare till barn och barnbarn.
Min vän Ingvar växte upp under värre förhållanden. Han var ett intelligent barn och av någon anledning lyckades han ta sig fram till studenten och började plugga på KTH; arkitektlinjen. På fritiden hade han alltid hållits nere vid sjön och en dag fick han en snilleblixt. Han uppfann en propeller till segelbåtar där bladen vek sig bakåt när motorn inte gick. Han startade en firma tillsammans med en person som lurade honom på vinsten. Det är svårt med det juridiska. Alla har inte båda egenskaperna och man kan vara tvungen att ta risker.
Som vuxen funderade han på rörelser, liksom jag. Han såg hur vatten bakom en båt, i stort liknade elektromagnetisk rörelse från en stjärna. Det borde bli samma förhållande där som här, höga frekvenser i början och korta vågor som blir längre och längre ju längre vågen befinner sig från källan.
Eftersom han var duktig i matte och kunde sin kvantfysik, blev han intresserad av Planks svartkroppsexperiment och undrade varför man inte kunde förstå den kurva som Plank ritat upp. Ingen förstod den; men Ingvar som var en experimenterande själ tog och räknade om förloppet med hjälp av ovan nämnda förhållande mellan frekvens och våglängd, och då fick han en fullt förståelig kurva som uppritad på ett plant papper blir en dämpad pendel; alltså en rörelse där rekvensen avtar och våglängden och hastigheten ökar.
Min stjärna, som jag håller mig för mig själv, antyder att ljuset därifrån, där det röda bandet ligger ytterst, roterar fram genom något som jag inte får säga, för den finns inte.
Min vän hann aldrig fram med sina tankar som han skrev ner både på svenska och engelska. Den etablerade intelligensian, som sitter på sin blåa tron, släppte aldrig fram honom; och nu är han död. Men hans samlade verk finns kvar, och innehållet i en del av det har jag snappat upp under de 30 åren som vi samtalat. Två fattifa gossar från arbetarklassen.
Nu är det så att jag ofta frågade min vän vad det är som bromsar hans rörelse, den elektromagnetiska alltså. Det hör inte hit, sa han då, jag har nog med det som är!
- Ja men, sa jag, det våste väl vara något som gör motstånd, precis som det är personer som bromsar dig och din rörelse.
- Jag bryr mig inte, sa han.
- Men det gör jag, sa jag frankt, jag är ju ingen matematiker, utan mera humanist.
Det som bromsar dig är andra som är lika envetna som dig.
Inget svar!
Ja, så måste det vara tänkte jag som tillbingat så många timmar på sjön som kanotist och småbåtseglare. Dessutom ligger min lilla stugan så nära sjön att min bryggveranda ligger en meter ut över vattnet. Jag har sett måttligt höga vågor möta och genomlöpa lika stora vågor utan att bromsas.
- Men det klart att de måste blomsa varandra ytterst lite i alla fall. Jag har sett hur vågor träffar båten vid bryggan och böjs av och bildar en ny vågfront som i sin tur träffar bryggan och böjer av ännu en gång samtidigt som de möter vågor utifrån sjön.
Det kan inte hjälpas att jag måste tro att det är vågor från andra himlakroppar som korsar varandra och bildar ett nät av krafter som det roterande sjuset från min stjärna måste ta sig igenom. Inte ett plant nät utan snarare en sörja likt skummjölk mellanmjölk, en halv genomsknlig vätska som tar upp energier från en stråle som
går genom kosmos rakt mot mig.
Nu är det så med mig, att den rörelse vi här kan skönja, som går genom något som bromsar, något som vi förr kallade eter, men som numera bara används inom radiotekniken, att den rörelsen kan jag också ana i det som vi kallar livet.
Människor från det blå skicktet möter människor från det röda, och därvid uppstår en symbios. De där uppe kan säkert sin sak mycket bra, och de där nere vet hur det går till i verkligheten, och därför kan jag tänka mig att det röda och det blå i ett visst ögonblick tar varandra i handen, varvid en sällsynt god kompetens uppstår.
Men detta under förutsättning att demokrati råder i landet, och att en religion råder som får de flesta att förstå de grundläggande orden: Allt vad i viljen ...
Ser i tidningen att Lennart Koskinen skall föreläsa på Kristinagården i Stockholm.
Där har jag varit flera gånger med Ingvar. Ena gången träffade vi min förra chef, Nils Hedlund, där. Andra gången min nuvarande samtalspartner sedan 12 år, Sven Engblom, båda chefer på Stadsingenjörskontoret i Södertälje en gång i tiden.
Nils har lämnat efter sig ett kompendium om fysikens konstanter och Sven ger mig städse möjligheter att formulera mig om det som idag kan ses som mystik, men i morgon: rena rama självklarheter.
Kommer nu att tänka på det intressanta att just Koskinen, han som till slut blev biskop i Visby, i denna vackra domkyrka, ska föreläsa på Kristinagården, just precis när jag kommer att tänka på att den blå färgen, som tar den röda i handen, tillsammans blir en lila färg, som symboliserar något religiöst; alltså något som greppar över allt, precis som jag ser mina armar och händer, höger och vänster, med fingrar som tillsammans greppar tag i en läsplatta av nyaste slag med text från vår samlade vishet om det som Sven hela tiden predikar för mig: humanism...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.JerryLinder.se
0707534539
Vist tror jag på Gud
Det är bara så svårt att tro på dem som säger att det finns en Gud, och framför allt de som säger att Jesus också är Gud, fastän han här på jorden är en människa som skall komma tillbaka på Domedagen; när nu den kommer...
Hur kan det komma sig att intelligenta människor med stor integritet står upp för en Gud som har gett människorna så mycket lidande. Tänk alla krigen, tänk alla fattiga och trasiga människor som fått slita och släpa sig fram genom livet, utan en varm härd att värma sig fast vid. Det är detta jag förundras mest över nu när jag blivit lite till åren kommen: ORÄTTVISAN!
Jag ser en regnbåge i skyn; där människor står som på en bro över ett gapande helvete. De som har lyckan att födas på den översta bågen, den röda, är födda med silversked i mun, och de som föds på den blå, den nedersta, är födda med eld i baken; eller är det precis tvärt om.
Vi kan tänka oss en båge som är cirkelrund med den värmande, och för all del, förtärande solen i miten, och värmevågor som rör sig ut från centrum. Då blir den inre blå cirkeln överhettad med energi med hör frekvens och korta vågor. Den gröna kommer sedan med något lägre frekvens och längre vågor.
Vi har lärt oss att förhållandet mellan frekvenser och våglängder är konstant; Einstein säger att förhållandet är C. Vi kallar ljusets hastighet för C i vakuum.
Nåväl, sedan kommer det gula ljuset. Det torde då befolkas av medelklassen, om det blå är det ädla, adel med blått blod i ådrorna. Efter det gula kommer det oranga som bär i sig det lägre borgarståndet som inte gärna blandar sig med det rödas ofta revulutionerande arbetarklass med sina röda fanor. Ändå har de ju många släktingar där bland visionärerna, kanske även far och mor. Det finns hos alla en strävan att befinna sig på den blå bågen nära källan, fastän man vet att den höga frekvensen gör att det blåser hårda vindar på toppen.
Jag hade en vän som befann sig längst ner på botten därför att han brännt sig på toppen. Han hade börjat ana ett visst samband mellan den blå och den röda energin som lämnar en stjärna. Själv har jag funnit en stjärna, min stjärna på natthimlen, som signalerar en visshet till mig, att ljuset snor sig om sig självt så att en röd tråd synes rotera runt en gul och en blå. Många timmar har jag stått och iakttagit skådespelet som rör sig där uppe; men inte har jag sagt det till någon; det skulle vara Kristina i så fall.
Kristina säger ingenting, jag tror inte ens hon förstår hur stort det är för mig att något i hela världen yppar en rörelse för mig; men jag är otroligt nyfiken på rörelser; inte minst arbetarrörelsen...
När jag var liten var jag en arbetarunge. Jag delade utdragssoffan i köket med min syrra som var ett år yngre än mig. Detta varade tills jag var 16 år, då fick vi ett gemensamt rum, men det lämnade jag snart och la mig i köket för att få eget nattlogi.
Inte ens mina kompisar förstod hur fattiga vi var, men när jg var 13 kunde mamma gå ut i arbetslivet ett tag, och då köpte pappa sin brors bil; en PV 444. Sedan blev mamma sjuk igen, fick ont i lederna och blev hemmafru, som man säger.
På den tiden åt vi mycket bullar, konserverad svamp,och äpplen hade vi till jul.
Jag vet hur det ser ut då en mor inte kan anstränga sig mer än hon gör; därför förstår jag inte hur människor med hög frekvens kan begära att alla skall leverera
för att ha ett värdigt existensberättigande; räcker väl att man gör så gott man kan.
Mamma tog aldrig ut några pengar ur statens gemensamma kassa. Hon var inte kvalificerad. Men pappa fick 24 kronor i livränta för att han klämt av fingertopparna på en press på skofabriken; 24 spänn i kvartalet.
Ända var både mamma och pappa regäla människor som gärna hjälpte till när någon behövde ett handtag; där har du min programering i ett nötskal. De arbetade jämt på somrarna, ty vi hade ett båtsmanstorp med stora land som skulle grävas, besås och skördas. Kanske inte det mest effektiva sättet att skaffa föda vid den tiden, men det var ett kulturarbete som jag och min syster har lärt oss, och fört vidare till barn och barnbarn.
Min vän Ingvar växte upp under värre förhållanden. Han var ett intelligent barn och av någon anledning lyckades han ta sig fram till studenten och började plugga på KTH; arkitektlinjen. På fritiden hade han alltid hållits nere vid sjön och en dag fick han en snilleblixt. Han uppfann en propeller till segelbåtar där bladen vek sig bakåt när motorn inte gick. Han startade en firma tillsammans med en person som lurade honom på vinsten. Det är svårt med det juridiska. Alla har inte båda egenskaperna och man kan vara tvungen att ta risker.
Som vuxen funderade han på rörelser, liksom jag. Han såg hur vatten bakom en båt, i stort liknade elektromagnetisk rörelse från en stjärna. Det borde bli samma förhållande där som här, höga frekvenser i början och korta vågor som blir längre och längre ju längre vågen befinner sig från källan.
Eftersom han var duktig i matte och kunde sin kvantfysik, blev han intresserad av Planks svartkroppsexperiment och undrade varför man inte kunde förstå den kurva som Plank ritat upp. Ingen förstod den; men Ingvar som var en experimenterande själ tog och räknade om förloppet med hjälp av ovan nämnda förhållande mellan frekvens och våglängd, och då fick han en fullt förståelig kurva som uppritad på ett plant papper blir en dämpad pendel; alltså en rörelse där rekvensen avtar och våglängden och hastigheten ökar.
Min stjärna, som jag håller mig för mig själv, antyder att ljuset därifrån, där det röda bandet ligger ytterst, roterar fram genom något som jag inte får säga, för den finns inte.
Min vän hann aldrig fram med sina tankar som han skrev ner både på svenska och engelska. Den etablerade intelligensian, som sitter på sin blåa tron, släppte aldrig fram honom; och nu är han död. Men hans samlade verk finns kvar, och innehållet i en del av det har jag snappat upp under de 30 åren som vi samtalat. Två fattifa gossar från arbetarklassen.
Nu är det så att jag ofta frågade min vän vad det är som bromsar hans rörelse, den elektromagnetiska alltså. Det hör inte hit, sa han då, jag har nog med det som är!
- Ja men, sa jag, det våste väl vara något som gör motstånd, precis som det är personer som bromsar dig och din rörelse.
- Jag bryr mig inte, sa han.
- Men det gör jag, sa jag frankt, jag är ju ingen matematiker, utan mera humanist.
Det som bromsar dig är andra som är lika envetna som dig.
Inget svar!
Ja, så måste det vara tänkte jag som tillbingat så många timmar på sjön som kanotist och småbåtseglare. Dessutom ligger min lilla stugan så nära sjön att min bryggveranda ligger en meter ut över vattnet. Jag har sett måttligt höga vågor möta och genomlöpa lika stora vågor utan att bromsas.
- Men det klart att de måste blomsa varandra ytterst lite i alla fall. Jag har sett hur vågor träffar båten vid bryggan och böjs av och bildar en ny vågfront som i sin tur träffar bryggan och böjer av ännu en gång samtidigt som de möter vågor utifrån sjön.
Det kan inte hjälpas att jag måste tro att det är vågor från andra himlakroppar som korsar varandra och bildar ett nät av krafter som det roterande sjuset från min stjärna måste ta sig igenom. Inte ett plant nät utan snarare en sörja likt skummjölk mellanmjölk, en halv genomsknlig vätska som tar upp energier från en stråle som
går genom kosmos rakt mot mig.
Nu är det så med mig, att den rörelse vi här kan skönja, som går genom något som bromsar, något som vi förr kallade eter, men som numera bara används inom radiotekniken, att den rörelsen kan jag också ana i det som vi kallar livet.
Människor från det blå skicktet möter människor från det röda, och därvid uppstår en symbios. De där uppe kan säkert sin sak mycket bra, och de där nere vet hur det går till i verkligheten, och därför kan jag tänka mig att det röda och det blå i ett visst ögonblick tar varandra i handen, varvid en sällsynt god kompetens uppstår.
Men detta under förutsättning att demokrati råder i landet, och att en religion råder som får de flesta att förstå de grundläggande orden: Allt vad i viljen ...
Ser i tidningen att Lennart Koskinen skall föreläsa på Kristinagården i Stockholm.
Där har jag varit flera gånger med Ingvar. Ena gången träffade vi min förra chef, Nils Hedlund, där. Andra gången min nuvarande samtalspartner sedan 12 år, Sven Engblom, båda chefer på Stadsingenjörskontoret i Södertälje en gång i tiden.
Nils har lämnat efter sig ett kompendium om fysikens konstanter och Sven ger mig städse möjligheter att formulera mig om det som idag kan ses som mystik, men i morgon: rena rama självklarheter.
Kommer nu att tänka på det intressanta att just Koskinen, han som till slut blev biskop i Visby, i denna vackra domkyrka, ska föreläsa på Kristinagården, just precis när jag kommer att tänka på att den blå färgen, som tar den röda i handen, tillsammans blir en lila färg, som symboliserar något religiöst; alltså något som greppar över allt, precis som jag ser mina armar och händer, höger och vänster, med fingrar som tillsammans greppar tag i en läsplatta av nyaste slag med text från vår samlade vishet om det som Sven hela tiden predikar för mig: humanism...
tisdag 18 oktober 2011
Visitkort
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
Nu kan vi börja informationskampanjen
Har idag frågat om framtidens e-bok har kommit; en läsplatta avsedd för att ladda ner ett antal böcker som man hämtar hem från nätet. Läste att Nykvarns kommun skall köpa hem åt sina politiker. Jag vill att man skall ladda hem mina texter om MoffaFridolinsMellanMjölkSafari. Hur tar man betalt?
Fick förslag i en Bredbandsbutik i Kringlan. Man gör en hemsida som presenterar de texter man vill sälja ut. Då såg jag framför mig de tunna häften man hade förr, som handlade om olika områden. Jag har själv några av Viktor Rydberg; han med tomten, de här häftena handlar om psykologi. Får göra en raid på nätet och kolla upp vilka möjligheter som finns.
Frågade på Akademibokhandeln om den fanns hemma, men fick svaret att det dröjer några ännu, kanske två veckor. Det är ingen fara, sa jag, jag har väntat i tio år, så what ever! Frågade också om hon hade någon Bloggkalender, men det hade hon inte hört talas om. Inte konstigt ty jag har hittat på namnet själv.
Jag har varit på tryckeriet i Trosa och fått offert på 100 st. kalendrar i A5-format; de kommer att kosta ca 60 kr st. En stor affich kommer att kosta 15 kronor om jag beställer många. Kalendern är till för att guida läsaren till just de bloggar som är lämpliga att läsa om man är intresserad av en viss berättelse. Det kan finnas flera berättelser i Bloggkalendern. Där finns således bara adresserna till bloggarna och ibland en bild. Vet inte själv hur de kommer att se ut. Kommer förmodligen att heta MoffaFridolinsBloggKalender. MoffaFridolin är jag förmodligen ensam om på nätet.
Var inne på biblioteket och lånade en bok om Fantomen. Får man fota en bild där och använda på nätet om man inte kommer att ta betalt för den?
Gick in på Kringlands foto och presenterade min idé om ett gemensamt bord att presentera Grabbarna på Gulagårn. Det kommer sannorlikt att bli många bilder på vår framställning. Jag fick ett bra namn på bordet; Smörgåsbord...
THE END
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
Nu kan vi börja informationskampanjen
Har idag frågat om framtidens e-bok har kommit; en läsplatta avsedd för att ladda ner ett antal böcker som man hämtar hem från nätet. Läste att Nykvarns kommun skall köpa hem åt sina politiker. Jag vill att man skall ladda hem mina texter om MoffaFridolinsMellanMjölkSafari. Hur tar man betalt?
Fick förslag i en Bredbandsbutik i Kringlan. Man gör en hemsida som presenterar de texter man vill sälja ut. Då såg jag framför mig de tunna häften man hade förr, som handlade om olika områden. Jag har själv några av Viktor Rydberg; han med tomten, de här häftena handlar om psykologi. Får göra en raid på nätet och kolla upp vilka möjligheter som finns.
Frågade på Akademibokhandeln om den fanns hemma, men fick svaret att det dröjer några ännu, kanske två veckor. Det är ingen fara, sa jag, jag har väntat i tio år, så what ever! Frågade också om hon hade någon Bloggkalender, men det hade hon inte hört talas om. Inte konstigt ty jag har hittat på namnet själv.
Jag har varit på tryckeriet i Trosa och fått offert på 100 st. kalendrar i A5-format; de kommer att kosta ca 60 kr st. En stor affich kommer att kosta 15 kronor om jag beställer många. Kalendern är till för att guida läsaren till just de bloggar som är lämpliga att läsa om man är intresserad av en viss berättelse. Det kan finnas flera berättelser i Bloggkalendern. Där finns således bara adresserna till bloggarna och ibland en bild. Vet inte själv hur de kommer att se ut. Kommer förmodligen att heta MoffaFridolinsBloggKalender. MoffaFridolin är jag förmodligen ensam om på nätet.
Var inne på biblioteket och lånade en bok om Fantomen. Får man fota en bild där och använda på nätet om man inte kommer att ta betalt för den?
Gick in på Kringlands foto och presenterade min idé om ett gemensamt bord att presentera Grabbarna på Gulagårn. Det kommer sannorlikt att bli många bilder på vår framställning. Jag fick ett bra namn på bordet; Smörgåsbord...
THE END
måndag 17 oktober 2011
Fantomernas Introverta Klubb - A
Hahahahaa mina bröder!
...mitt fönster står öppet åt söder,
undan gardin,
se en blondin,
skynda mitt hjärta förblöder...
En fantastisk känsla att sitta runt Runda Bordet hos Bågskytteklubben och brata med lekkamrater, skolkamrater och spelkamrater i samma personer.
Vi köpte alla kameror när det brann hos Harry Andersson, och vi idrottade på Gulagården innan vi blev insläppta på ungdomsgården när vi var 14 år.
Då hade vi redan lekt med varandra i sju år. Sedan fortsatte vi ytterligare några år, och när vi var 50 år träffades vi igen under ett helt år; och filmkameran gick!
Vi har film på oss sedan 1954, och nu är vi 68 och fotoblixtrna levererar ljus över våra anleten. Vad har det blivit av oss? Visst är vi olika! Har egna projekt.
På vägen hem samtalade Togge, Berra och jag om vår tid på Gulagårn; visst måste vi åstadkomma något bestående. Men... det tar tid, säger Togge, och det verkar som Berra håller med. Bara jag som ser tiden an...
Jag menar att det mesta redan är gjort!!? Vi började ju då det brann en gång för länge sedan, och vi började alla samla på stoft som ev. borde tas med i ett projekt som inte får slarvas bort.
Om man säger så här: - Vi väcker upp Fantomernas Idrotts Klubb.
Alltså, Fantomernas Introverta Klubb Vad ska vi göra?
Var och en har sin egen firma. Sedan samverkar våra firmor för att skapa en enhet som inte är en bok, inte en film, inte en bilderbok eller en berättelse som en blogg, utan en bok som smverkar med en film och en bildebok och en berättelse, samt en film som samverkar med en bok o.s.v.. Vi gör en korg på nätet där var och en infogar sin gåva till dem som kommer efter oss. Det blir som en gryta som Frälsningsarmén har på torget, uppstöttad med tre käppar.
Var och en förfogar över allt sitt material och ger sin firma det namn han vill, och gör med sina alster vad han vill.
Jag tror inte det skall behöva ta så lång tid att åstadkomma denna sammanfogning.
Den skapelse vi åstadkommer läggs ut på nätet, och sprids över jordklotet.
Annonsering får ske efter hand. Kanske det går att väcka andra kamrater från andra kvarter i stan att gå samman och göra som vi...
Om min idé inte blir till någon nytta, finns den i alla fall just här på skärmen, och kan på så sätt trigga igång någon kreativ hjärna som vi inte känner...håll där!
Kommer plötslgt på något mycket innovativt.
När jag var en mycket liten pojke hade min mamma syjunta i vårt vardagsrum, det enda rum vi hade. Det var ett sjuhelsikes liv vid dessa träffar, det är inte klokt vad en sju, åtta, nio tio kärringar kan skratta; men så var det. Jag som var helt neutral, könsmässigt sett vid den tiden, fick gärna sitta med och göra något kreativt, bara höll käften. Jag vet att jag skulle lära mig sticka, men det blev för hårt sa min snälla mamma. Följden blev att jag aldrig lärde mig sticka, och framför allt, jag lärde mig aldrig lägga upp. Sedan dess har jag sagt att jag aldrig tänker tränga mig in på detta kvinnodominerade hantverk.
Många år efteråt var jag och min sambo, sedan trettio år tillbaka, på Djurgården; Nordiska Museet, och såg på alster av en engelsman som stickade fritt; det vore kanske något för mig som aldrig lärt mig spela efter noter. Varför? Det är så att fingrarna kommer före. Jag spelar bättre på gehör. Nu tillbaka till vårt vardagsrum på Gulagårn.
Vi som var med i Fantomernas idrottsklubb (FIK) 1954, då vi var 11 år gamla, har samlats då och då genom åren, och nu börjar vi komma under tidspress om vi vill skapa ett dokument om Grabbarna på Gulagårn. Vi har ju allihop kvalifikationer, goda produkter att leverera, men hur skall vi börja; och vem skall bestämma vad som skall tas med?
Det är nu mitt koncept kommer in på arenan; och ser vi inte plötsligt att mitt förslag i mångt och mycket liknar morsans syjuntor.
Var och en jobbar med sitt, men ändå håller man ihop. Ska något presenteras offentligt får det bli ett "Smörgåsbord" där var och en bestämmer själv vad som skall tas med... vårt gemensamma namn blir förstådd: Grabbarna på Gulagårn.
...mitt fönster står öppet åt söder,
undan gardin,
se en blondin,
skynda mitt hjärta förblöder...
En fantastisk känsla att sitta runt Runda Bordet hos Bågskytteklubben och brata med lekkamrater, skolkamrater och spelkamrater i samma personer.
Vi köpte alla kameror när det brann hos Harry Andersson, och vi idrottade på Gulagården innan vi blev insläppta på ungdomsgården när vi var 14 år.
Då hade vi redan lekt med varandra i sju år. Sedan fortsatte vi ytterligare några år, och när vi var 50 år träffades vi igen under ett helt år; och filmkameran gick!
Vi har film på oss sedan 1954, och nu är vi 68 och fotoblixtrna levererar ljus över våra anleten. Vad har det blivit av oss? Visst är vi olika! Har egna projekt.
På vägen hem samtalade Togge, Berra och jag om vår tid på Gulagårn; visst måste vi åstadkomma något bestående. Men... det tar tid, säger Togge, och det verkar som Berra håller med. Bara jag som ser tiden an...
Jag menar att det mesta redan är gjort!!? Vi började ju då det brann en gång för länge sedan, och vi började alla samla på stoft som ev. borde tas med i ett projekt som inte får slarvas bort.
Om man säger så här: - Vi väcker upp Fantomernas Idrotts Klubb.
Alltså, Fantomernas Introverta Klubb Vad ska vi göra?
Var och en har sin egen firma. Sedan samverkar våra firmor för att skapa en enhet som inte är en bok, inte en film, inte en bilderbok eller en berättelse som en blogg, utan en bok som smverkar med en film och en bildebok och en berättelse, samt en film som samverkar med en bok o.s.v.. Vi gör en korg på nätet där var och en infogar sin gåva till dem som kommer efter oss. Det blir som en gryta som Frälsningsarmén har på torget, uppstöttad med tre käppar.
Var och en förfogar över allt sitt material och ger sin firma det namn han vill, och gör med sina alster vad han vill.
Jag tror inte det skall behöva ta så lång tid att åstadkomma denna sammanfogning.
Den skapelse vi åstadkommer läggs ut på nätet, och sprids över jordklotet.
Annonsering får ske efter hand. Kanske det går att väcka andra kamrater från andra kvarter i stan att gå samman och göra som vi...
Om min idé inte blir till någon nytta, finns den i alla fall just här på skärmen, och kan på så sätt trigga igång någon kreativ hjärna som vi inte känner...håll där!
Kommer plötslgt på något mycket innovativt.
När jag var en mycket liten pojke hade min mamma syjunta i vårt vardagsrum, det enda rum vi hade. Det var ett sjuhelsikes liv vid dessa träffar, det är inte klokt vad en sju, åtta, nio tio kärringar kan skratta; men så var det. Jag som var helt neutral, könsmässigt sett vid den tiden, fick gärna sitta med och göra något kreativt, bara höll käften. Jag vet att jag skulle lära mig sticka, men det blev för hårt sa min snälla mamma. Följden blev att jag aldrig lärde mig sticka, och framför allt, jag lärde mig aldrig lägga upp. Sedan dess har jag sagt att jag aldrig tänker tränga mig in på detta kvinnodominerade hantverk.
Många år efteråt var jag och min sambo, sedan trettio år tillbaka, på Djurgården; Nordiska Museet, och såg på alster av en engelsman som stickade fritt; det vore kanske något för mig som aldrig lärt mig spela efter noter. Varför? Det är så att fingrarna kommer före. Jag spelar bättre på gehör. Nu tillbaka till vårt vardagsrum på Gulagårn.
Vi som var med i Fantomernas idrottsklubb (FIK) 1954, då vi var 11 år gamla, har samlats då och då genom åren, och nu börjar vi komma under tidspress om vi vill skapa ett dokument om Grabbarna på Gulagårn. Vi har ju allihop kvalifikationer, goda produkter att leverera, men hur skall vi börja; och vem skall bestämma vad som skall tas med?
Det är nu mitt koncept kommer in på arenan; och ser vi inte plötsligt att mitt förslag i mångt och mycket liknar morsans syjuntor.
Var och en jobbar med sitt, men ändå håller man ihop. Ska något presenteras offentligt får det bli ett "Smörgåsbord" där var och en bestämmer själv vad som skall tas med... vårt gemensamma namn blir förstådd: Grabbarna på Gulagårn.
onsdag 5 oktober 2011
En liten detalj bara...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
Kristinas lustiga trädgård
Det fanns en gång en substans i cosmos som hette eter, den finns inte mer; inom vetenskapen! Dock finns den inom radiotekniken; radiovågorna rör sig i etern.
En gång för länge sedan planterade jag åtta krusbärsbuskar. Varje år beskar jag dem men resultatet blev inte det jag hade tänkt mig. Fastän jag klippte grenarna så att de skulle fördela sig runt om, blev buskarna längst ut åt vardera hållet
(de stod på en halvcirkel) deformerade. Det där pågick några år tills jag äntligen fick en aha-upplevelse och insåg att det var träden vid sidan om de yttersta buskarna som på ett underligt sätt kastade en osynlig skugga över dem.
Efter den dagen ser jag detta fenomen överallt i naturen. Jag ser också hur grenarna söker solens energigivande strålar. Hur somliga som inte längre nås av solljuset vissnar, medan andra tränger sig före och mår gott.
Inte nog med det; jag ser hur träd kan vrida sina fibrer runt stammen. Det märks tydligast på granar. Jag har flera bra bilder på detta, hur fibrernas skruvade form syns tydligt när barken lossnat och fallit till marken.
Det finns krafter i naturen och kulturen som vi ännu inte har förstått.
Den röda tråden i mitt liv har dragits fram i många miljöer. På landet och i staden, bland arbetare och bönder och bland akademiker, och politiker samt fackföreningsfolk; och jag ser hur människorna i vårt samhälle i vår tid blir deformerade på samma sätt. Hur en grabb kan tryckas ner och börja vrida sig ur sina föräldrars grepp och sälla sig till grupper med likasinnade. Hur en annan pojkelyfts upp av sin miljö och når svindlande höjder. Det finns något som inte går att se, men som ändå verkar i vår kultur.
I religionen känner vi ordet ande, och jag tror att det jag beskrivit här ovan handlar om just det fenomenet.
Ande, andas, syresättning. Lätt att inse att en förbränningsmotor behöver luft och en människa likaså för att cellandningen skall fungera. Utan andning, ande, ingen framfart, ingen tillväxt.
Vårt samhälle (uppehälle tillsammans) är som en planta som kräver god jordmån och värme i lagom dos, samt vatten. Men...den behöver också tuktas för att bli ett fint exemplar. På samma sätt är det med människan.
Ett helt samhälle måste ha sina lagar. Den skrivs i en god anda, dock är bokstaven och andan inte detsamma, det måste alltid bli ett glapp. Det är bokstäverna som syns, och andan måste alltid tolkas fram; och det är lite si och så med det eftersom
tidsandan varierar.
Vad är då tidsandan?
Jag vänder mig då till Ingvar Åstrands upptäckt. Det hanlar om hur en elektromagnetisk vågrörelse, t.ex. ljus, rör sig i rummet och tiden. Hur en stråle från en stjärna, oändligt långt borta, deformeras och försvagas på sin väg mot betraktaren. Och detta med en viss konstant, vilket råkar vara Planks konstant.
Så kommer vi till min egen fråga i detta sammanhang: - Vad åstadkommer uppbromsningen och deformationen? Etern säger jag, och bryr mig föga om vad
Svenska Akademin säger. Jag tror ändå inte att det är dags för mig att för Nobelpriset inom en snar framtid. Det blir nog postymt...
Men vad är då etern för något? Jo, andra elektromagnetiska strålar från alla himlakroppar i hela cosmos. Det finns liksom en mångdimentionell filt, ett fält där allting rör sig i, och det är därför allt går i vågor.
Tillbaka till naturen, en del av cosmos.
Mina buskar ville inte leva i det fält av strålar från träden, därför avvek de från det normala mönstret. Ungdomar som inte får växa i en positiv miljö kommer förr eller senare att gå ifrån den gängse moralen. Människor som sitter nära kassakistan kommer snart att inse att om de vrider på bestämmelserna sins emellan kommer de att kunna sätta ner fingrarna i syltburken, en efter en, bara man håller käft. Därmed förvrids hela samhällsordningen.
Nu har tre astronomer fått dela på priset i fysik. De har nu så gott som bevisat att det cosmos som vi alla lever i expanderar; som Einstein sagt.
Så är det i Kristinas lustiga trädgård också! Små frön gror och en planta växer och växer tills den inte växer mera, men istället mognar och sätter frukt i form av blommor som lockar andra individer att komma och samarbeta.
- Ingen man är en ö -. I ett samhälle måste alla samarbeta; men alla är inte lika. Somliga är hantverkare, andra transporterar det hanverkarna behöver av ämnen, och så forslar de de färdiga produkterna ut i världen. Andra gör affärer och skriver fakturor o.s.v..
Så finns det en kategori som sitter på kassakistan, och det är de som har bäst förstånd för sådant, t.ex. de som betalar ut Nobelpriset, som bedömmer forskningsresultat. Tänk om de bedömer fel. Tänk om det inte alls är så att planeter, solar och galaxer drar iväg från varandra med en vådlig fart, tänk om det är så som Ingvar sa, att det bara ser ut så, att det är energin från varje källa som går förlorad under resans gång, precis som bensinen i min bil. Det handlar om dopplereffekten. Det blir samma sak i båda fallen. Men vad betyder det för våt tänkande? Vi får inte bre ut oss hur mycket som helst, vi har bara en jord!
Vad är en människa?
För en människa blir det likadant. Man brukar säga att en mor kan försörja fem barn, men fem barn kan inte försörja en mor. En person kan idag brytas ner och gå förlorad, fastän hon gett allt till samhället; då är det något fel!
Vårt samhälle håller på att gå sönder, globalt. Dollarn förlorar i förhållande till kinesisk valuta och samhället håller på att byta kostym. Kineser flyttar 600 arbetare inom våra gränser när Volvo går dåligt, och SAAB väntar på att Kinas ledning skall bestämma sig.
Kan du se likheten med krusbärsbusken invid trädet?
Bo Strömstedt har sagt att Carl Jonas Love Almqvist har skrivit:
- Bara Sverige svenska krusbär har!
Nu är jag inte lika säker...
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
Kristinas lustiga trädgård
Det fanns en gång en substans i cosmos som hette eter, den finns inte mer; inom vetenskapen! Dock finns den inom radiotekniken; radiovågorna rör sig i etern.
En gång för länge sedan planterade jag åtta krusbärsbuskar. Varje år beskar jag dem men resultatet blev inte det jag hade tänkt mig. Fastän jag klippte grenarna så att de skulle fördela sig runt om, blev buskarna längst ut åt vardera hållet
(de stod på en halvcirkel) deformerade. Det där pågick några år tills jag äntligen fick en aha-upplevelse och insåg att det var träden vid sidan om de yttersta buskarna som på ett underligt sätt kastade en osynlig skugga över dem.
Efter den dagen ser jag detta fenomen överallt i naturen. Jag ser också hur grenarna söker solens energigivande strålar. Hur somliga som inte längre nås av solljuset vissnar, medan andra tränger sig före och mår gott.
Inte nog med det; jag ser hur träd kan vrida sina fibrer runt stammen. Det märks tydligast på granar. Jag har flera bra bilder på detta, hur fibrernas skruvade form syns tydligt när barken lossnat och fallit till marken.
Det finns krafter i naturen och kulturen som vi ännu inte har förstått.
Den röda tråden i mitt liv har dragits fram i många miljöer. På landet och i staden, bland arbetare och bönder och bland akademiker, och politiker samt fackföreningsfolk; och jag ser hur människorna i vårt samhälle i vår tid blir deformerade på samma sätt. Hur en grabb kan tryckas ner och börja vrida sig ur sina föräldrars grepp och sälla sig till grupper med likasinnade. Hur en annan pojkelyfts upp av sin miljö och når svindlande höjder. Det finns något som inte går att se, men som ändå verkar i vår kultur.
I religionen känner vi ordet ande, och jag tror att det jag beskrivit här ovan handlar om just det fenomenet.
Ande, andas, syresättning. Lätt att inse att en förbränningsmotor behöver luft och en människa likaså för att cellandningen skall fungera. Utan andning, ande, ingen framfart, ingen tillväxt.
Vårt samhälle (uppehälle tillsammans) är som en planta som kräver god jordmån och värme i lagom dos, samt vatten. Men...den behöver också tuktas för att bli ett fint exemplar. På samma sätt är det med människan.
Ett helt samhälle måste ha sina lagar. Den skrivs i en god anda, dock är bokstaven och andan inte detsamma, det måste alltid bli ett glapp. Det är bokstäverna som syns, och andan måste alltid tolkas fram; och det är lite si och så med det eftersom
tidsandan varierar.
Vad är då tidsandan?
Jag vänder mig då till Ingvar Åstrands upptäckt. Det hanlar om hur en elektromagnetisk vågrörelse, t.ex. ljus, rör sig i rummet och tiden. Hur en stråle från en stjärna, oändligt långt borta, deformeras och försvagas på sin väg mot betraktaren. Och detta med en viss konstant, vilket råkar vara Planks konstant.
Så kommer vi till min egen fråga i detta sammanhang: - Vad åstadkommer uppbromsningen och deformationen? Etern säger jag, och bryr mig föga om vad
Svenska Akademin säger. Jag tror ändå inte att det är dags för mig att för Nobelpriset inom en snar framtid. Det blir nog postymt...
Men vad är då etern för något? Jo, andra elektromagnetiska strålar från alla himlakroppar i hela cosmos. Det finns liksom en mångdimentionell filt, ett fält där allting rör sig i, och det är därför allt går i vågor.
Tillbaka till naturen, en del av cosmos.
Mina buskar ville inte leva i det fält av strålar från träden, därför avvek de från det normala mönstret. Ungdomar som inte får växa i en positiv miljö kommer förr eller senare att gå ifrån den gängse moralen. Människor som sitter nära kassakistan kommer snart att inse att om de vrider på bestämmelserna sins emellan kommer de att kunna sätta ner fingrarna i syltburken, en efter en, bara man håller käft. Därmed förvrids hela samhällsordningen.
Nu har tre astronomer fått dela på priset i fysik. De har nu så gott som bevisat att det cosmos som vi alla lever i expanderar; som Einstein sagt.
Så är det i Kristinas lustiga trädgård också! Små frön gror och en planta växer och växer tills den inte växer mera, men istället mognar och sätter frukt i form av blommor som lockar andra individer att komma och samarbeta.
- Ingen man är en ö -. I ett samhälle måste alla samarbeta; men alla är inte lika. Somliga är hantverkare, andra transporterar det hanverkarna behöver av ämnen, och så forslar de de färdiga produkterna ut i världen. Andra gör affärer och skriver fakturor o.s.v..
Så finns det en kategori som sitter på kassakistan, och det är de som har bäst förstånd för sådant, t.ex. de som betalar ut Nobelpriset, som bedömmer forskningsresultat. Tänk om de bedömer fel. Tänk om det inte alls är så att planeter, solar och galaxer drar iväg från varandra med en vådlig fart, tänk om det är så som Ingvar sa, att det bara ser ut så, att det är energin från varje källa som går förlorad under resans gång, precis som bensinen i min bil. Det handlar om dopplereffekten. Det blir samma sak i båda fallen. Men vad betyder det för våt tänkande? Vi får inte bre ut oss hur mycket som helst, vi har bara en jord!
Vad är en människa?
För en människa blir det likadant. Man brukar säga att en mor kan försörja fem barn, men fem barn kan inte försörja en mor. En person kan idag brytas ner och gå förlorad, fastän hon gett allt till samhället; då är det något fel!
Vårt samhälle håller på att gå sönder, globalt. Dollarn förlorar i förhållande till kinesisk valuta och samhället håller på att byta kostym. Kineser flyttar 600 arbetare inom våra gränser när Volvo går dåligt, och SAAB väntar på att Kinas ledning skall bestämma sig.
Kan du se likheten med krusbärsbusken invid trädet?
Bo Strömstedt har sagt att Carl Jonas Love Almqvist har skrivit:
- Bara Sverige svenska krusbär har!
Nu är jag inte lika säker...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)