De kom flygande från Dresden...första avsnittet

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 46 0707 534 539


Konrad och Anna, ett tvillingpar

Tvillingarnas morfars mor hette Anna, i Södetälje säger vi Vatt-Anna...

Det här är en lång historia som börjar i Flodområde 63, ett regnområde där vattnet rinner ner i fyra sjöar innan det strömmar ut i De Sjungande sju haven.

Som du säkert vet kom det två bröder till Nådhammar, en stor gård i Vårdinge som gränsar till Hjortsberga och Vårdinge By. Jens Spendrup äger godset idag, men 1858 ägde bröderna Lidholms mor godset och efter några år tog Hildemar över, och 1883köpte han till säteriet Hjortsberga, varvid Mejerigårdarna AB innefattade hela tre besättningar med högmjölkande kor.

Det ovan nämnda är så sant som det kan vara.

Nu kommer det som inte är helt med sanningen överensstämmande:

Moffa och hans Rumpnissar kom seglande nerför Långbroån och navigerade fel när man mötte Mölnboån. De lyfte båten förbi kvarnen och seglade vidare på MilkRiver till Arlas Källa, där Hildemar, en blivande Riddare av Nordstjärneordern, huserade.

Hildemar var nästan helt blind, liksom hans bror, Wilhelm. Han var en intelligent karl med egen vilja. Det var han som lade grunden till ArlaFoods, tillsammans med sin bror. Hans dotter gifte sig med en duktig mejerist som hette Benzinger och köpte Långbro gård; han blev Mjölkcentralens förste verkställande direktör.

Moffa och hans gastar vände således vid Nådhammar och råkade ut för ett haveri när de kom mitt för Korpberget och rände rakt in i berget så bara AkterKastellet sticker fram. Det var då Moffa&Co bildades, ett företag som skulle dokumentera Flodområde63 i första hand. Det var när man gjort klart kontoret, MultiMediaSmedjan, som man fick sitt första scoop; det fanns två flickebarn från trakten som var bortbytingar: Anna, och Hanna; i fortsättningen även kallade Vatt-Anna och Hanna-Vanna.

Anna blev den som bodde kvar i trakten. Hennes "mor" var mjölkerska på gården, och när Anna var blott 15 år fick även hon börja mjölka liksom sin mor.

Det var där i mjölkrummet på Nådhammar hon första gången fick känna mannens kön; mjölkpatron hade haft ögon för henne i flera år trots att han nästan var blind. det berodde väl på hennes behagliga sätt att tala, vilket nog får tillskrivas Ulrik i Dalen, en gammal man som varit ute i världen, och nu tagit på sig att lära Anna och hennes vän Johannis att läsa och skriva. Anna blev nu gravid...

Vi finner henne nu hos sin moster i torpet en bit från andra sidan staden, helt nära sjön Tullan på väg mot Bergaholm. Hon har fått tjänst som mjölkerska på gården och hon har en rödhårig gosse vid handen. Pojken är vid pass 5 år, men traskar på rätt bra vid sidan om sin mor som är gravid igen. Den här gången är det en ung man från Finland som uppvaktat henne. Han har fått lov att fly från sitt hemland under spännande omständigheter, men blivit väl omhändertagen av sina farbröder som är välbetällda i Stockholm. Den unge mannen heter Adolf och det var på Kornhamstorg de båda möttes en sensommarkväll, och sedan dess har de träffats regelbundet, fast avståndet mellan Södertälje och Stockholm är ca 3.5 mil.

Snart har Anna två barn och officiellt ingen far till någon. Hon går in i en svår depresion när det brinner i skogen nära deras hus, och efter den händelsen blir hon inte sig själv igen. Den vackra flickan med sin sjuskraft slocknar och hon blir grubblande och skygg. Visserligen arbetar hon snart igen, men livet har tagit en vändning som hon knappast hade tänkt sig, hon som var så pigg och rask. Det sägs att prästen tagit sig ann henne och pojken, som ochså fick följa med till prästgården och där blev bekant med böckernas värld. Ibland bodde han hos sin mors faster och farbror nere på Viksgatan nära Maren i stan.

Pojken artade sig bra, och dottern, andra barnet, blev bortadopterad till trädgårdsmästarparet på Brandalssund. Vi får lämna Anna där tills vidare.

Pojken heter Aron, men hans mor kallar honom Amoralen för att hans far är hög och modern låg. Det är därför han aldrig lär sig hur man uppträder på respektive plats i hierarkin. Han var i alla fall frisk och stark, och farbror Adolf gillade honom...

Adolf Erik Nordenskiöld gjorde många äventyrliga resor i nordliga vatten. Så en dag tyckte han att han utforskat kusten längs Ryssland så väl att han trodde att det skulle gå att fara till Beringssund under den varma tiden av året; och med ångseglaren Vega kom man nästan fram. Kapten på båten var Pallander, en väl meriterad sjökapten som blev uttagen av den kommitén som tog ut manskapet.

Aron fick segla under Nordenskiölds beskydd; så gick det som det gick också.

Men...man nådde inte det varma havet på andra sidan sundet, och därför blev man kvar i isen i 9 månader. Där fick man göra sina vetenskapliga observationer under bistra förhållanden. Besök fick man också, och den fasta befolkningen som bodde på Tjuktjerhalvön besökte dem ofta och blev så småningom deras vänner.

Så långt kan man läsa i den bok som Adolf själv skrev när han kom hem under stort ljubel. Men det finns en bok om färden, skriven av en stor beundrare av Nordenskiöld, en person som själv gav sig ut på hiskliga turer över livsfarliga öknar; han heter Sven Hedin, en granne till Farbror Adolf utanför Trosa där denne hade ett litet hemman som hette Dalbyö. Sven Hedin skrev boken Från pol till pol, som blev mycket uppskattad.

Nu börjar mina egna fantasier om Vatt-Annas son, Amoralen, vilken förresten är nog så verklig som sin mor, som för övrigt är en uppdiktad person i Södertälje stad, ett hjon som bar vatten hem till rika hushåll, när hon var gammal; men som barn och ung mö finns hon endast i min livliga fantasi. Men det skadar inte att ni får dela mina tankar, ty de är nedtecknade med avsikt att lära ut lite om bygdens historia, och människornas levnad under senare delen av 1800-talet.

Vi går direkt till Amoralen.

Det klart att ynglingen hade svårt att låta flickorna vara ifred. Han fick en vän, vi behöver inte säga mer, och henne kunde han naturligtvis inte lämna utan att ta farväl.

Det kostde honom nästan livet. Fartyget var redan långt borta när han kom ut ur hennes tält, och nu måste han ge sig av ensam på en vådlig färd.

Först gick han över gränsen och in i Kina där han en tid bodde hos en brutal Kines och dennes unga hustru. Hon var dotter till en svensk missionär som gift sig med en kinesisk flicka och fått många barn.

Det var väl inte för intet som Aron heter Amoralen, ty hans moraliska fostran hade sina brister; man kan säga att han uppträdde amoralsikt. Av den anledningen råkade han ideligen ut för faror som ingen annan.

Hans värd kände sig tvungen att hänga upp honom på en krakstör, efter det han upptäckte att vår svenske son agerade bakom hans hustru, med byxorna nere. Hade inte hennes far, missionären, upptäckt hans belägenhet, hade han väl hängt där och soltorkat, och blivit uppäten av korpar och andra asätare.

Nu blev han emellertid fri, och med den friheten gjorde han ett intrång av annat slag. Det var ännu gott om snö i Taigan, barrskogsbältet som går ända till Norge.
En sen kväll måste han söka skydd men fann inget. Då kröp han in i en björnhonas ide och klarade sig på det viset från att frysa ihjäl. Hur han bemöttes av björnhonan förtäljer inte historien, men ett är säkert, hans respekt för björnar blev inte mindre efter detta nattläger.

Då och då fick han hjälp av hyggliga människor som var nyfikna på honom och gav honom skjuts. I början var det med ren och akja.

Dagarna gick och inte vet jag hur det kunde komma sig, men av någon anledning fick han skjuts av en bonde som tjänade under fursten som bedrev skola för sina underlydandes barn. Det var högst anmärkningsvärt, men denne furste var inte vem som helst; han hette Leo Tolstoy, en författare som den ryska tsaren skulle ha huggit huvudet av, om inte Leo varit världsberömd...

Fortsättning nästa inlägg!