www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
0709 2345 39
Teatern som skall bli en Musikal om Flodområde 63, ett sjösystem som rinner ut i Trosa.
Två blinda bröder som kom till Nådhammar invid Långsjön i Vårdinge Socken skapade ett företag som kom att kallas Mejerigårdarna där hemma i Vårdinge där också Hjortsberga, Fagernäs, Balsberga och Långbro Gård ingår.
När tågen kom 1861 fraktade man mjölk till Stockholmsbarnen och sedan under namnet Mjölkcentralen och Arla och nu Arla Foods. Rörelsen är världsomfattande.
Med mjölkens rörelse som drivkraft kommer lokala och påhittade karaktärer att dyka upp.
Med Cykelorientering med smartphone, som skolungdomarna själva kan gestalta, sprids kunskaper om hembygden med hjälp av information från ett organ som jag kallar Öknebo Häradsteater där min gestalt, Ubbe, tillsammans med GeneralPedal och hans vänner, kommer att framträda.
Till en början kommer Dockteatern på AkterKastellet att visualisera utvecklingen i MilkRiverValley som jag presenteras som ett VÄRLDSARV...
torsdag 30 april 2015
onsdag 9 november 2011
På AkterKastellet i MilkRiverValley där spelar ÖkneboHäradsteater...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Mobil: 0709 2345 39
Vår teater är en teater, den heter ÖkneboHäradsteater och leds av UrbanHäradsteater, visst är det märkvärdigt vad namn kan berätta. Urban kallas också Ubbe bland hans närmaste vänner.
Det är Moffa&Co som står bakom det hela, och bakom companiet står Moffa himself, som också kallar sig Fridolin, eller MoffaFridolin för att vara ensam på hela det stora nätet som heter WideWorldWebb, eller www.
Lika bra att jag presenterar mig som författaren till allt det här som en dag skall bearbetas och bli ett manus. Jag heter Jerry Linder, om du inte visste det.
Den här teatern är inte som andra teatrar, det är en framtidsteater med förtecken.
Naturligtvis blir den som den blir, emedan mitt huvud är fullt av gubbar och gummor, ungar och tomtar och troll.
Allt börjar med en söt historia om mig själv.
Egentligen skulle jag heta Bo, Arne. Men då prästen frågade mamma sa hon hmm också.
- Ja, sen då, sa prästen.
- Jerry, sa mamma.
Det var nämligen så att det fanns en hund där mamma bodde som hette Jerry, och när jag blev så stor att jag kunde sparka där inne i mammas mage, då sa hon att hon hade en liten Jerry där. Ja, så fick jag mitt namn, och det har jag vetat ganska länge.
ÖkneboHäradsteater kommer från det härad där vi som bor i Södertälje kommun tillhör, nästan. Hölö tillhör ett annat härad; men Turinge tillhör Öknebo, men inte kommunen, sedan Turinge blivit egen kommun.
Att det skulle bli en teater med namnet ÖkneboHäradsteater kan ingen annan hjälpa än jag själv och mina assistenter MoffaFridolin och HerrKamrerGoldfinger.
Den ena delen är kreativ och social, medan den andra är mera introvert och fyrkantig.
Tack och lov att det är så, annars skulle allt bli en enda cirkus av alltsammans.
Folkets hus i Mölnbo bygdes ungefär samtidigt som alla andra Folketshus i landet. Det var när arbetarna började frigöra sig från sina slavdrivare. Det är ju så att befolkningen skicktar sig. Somliga är som Kamrern okänsligare än andra, och rätt bra på att räkna och kommendera; medan det stora flertalet förr varken kunde läsa eller skriva. Den allmänna folkskolan fick vi först 1842, och det var inte säkert ändå att alla fick gå ifrån sina sysslor hemmavid eller hos en storbonde, för att förkovra sig.
Sedan dess har vi blivit läs- och skrivkunniga illihop, utom de som kommer till vårt land utifrån, och det är idag ganska många. Vid början av 1900-talet började arbetarna bilda föreningar och ställa krav på sina arbetsgivare och efter kriget kom lag om en enhetlig skola. Då kunde man gå direkt från grundskolan in i gymnasiet och ta studenten. De som ville läsa vidare fick låna pengar till uppehälle, vilket betydde att inte bara de rikas ungar kunde läsa vidare, som det var förr.
Tyvärr vågade inte alla som ville läsa ta lån, och därför var det bara en tredjedel av studenterna som gick vidare till universitet och högskolor.
De som var arbetare förr och ville studera, anmälde sig ofta till någon studiecirkel. Man startade Arbetarnas BildningsFörbund, som benämns ABF i vardagslag.
Idag finns det ett Folketshus och Folketspark centralt i Mölnbo, och i min gamla småskola har vi idag ABF:s lokaler. Torekällskolan kallas idag ABF-huset och där anordnas kurser och andra evenemang.
I Folketshus i Mölnbo har det varit en biograf i många år. Men sedan filmerna blivit digitala har man inte haft utrusning så att man kunna visa de nyaste filmerna. Biografen har legat nere sedan Kent Gustavsson slutade. Före honom var det Arne Wallenö som skötte projektorn. Men nu har man fått bidrag till en digital anläggning, och är igäng igen.
Men vet du vad? I stora salen finns det en scen, och det är där vi skall spela upp. Och blir det inte live, så blir det digital film för hela slanten. Och vad skall filmen handla om? Jo, den skall handla om oss. Det är därför jag skriver manus.
Nu kanske du undrar hur det var med mitt namn; Jerry Linder.
Det var så här: Bakom S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje fanns det förr en secondhandbutik som hette Myrorna. Dit brukade jag gå då och då för att se om de hade fått in några bra böcker; för jag slukar böcker.
Jorå, jag hittade 6 böcker av Jack London, och skulle just gå då jag tittade upp i ena hörnet av rummet. Högst upp stod det 17 böcker av Jack Londons samlade verk. Men jag hade redan bestämt mig. Det här var en fredageftermiddag. Under helgen gick jag och grubblade på det där samlade verket, och på måndag förmiddag var jag nere i butiken och rafsade åt mig alla JackLondonböckerna. Men vad skulle jag ta dem i?
Gick in i angränsande rum och fann en ryggsäck med mes, en skaplig sak som kostade 30kronor bara.
Böckerna kostade bara 10 kronor styck, alltså gick jag ut i världen med 17 Jack London i en skaplig ryggsäck, alltsammans för 200 kronor; jag var salig.
När jag kom hem och granskade böckerna en och en, fann jag en bok som hette; ja vad tror du? Jerry! Hunden som gett mig namnet Jerry, hade själv fått sitt namn efter Jack Londons hund med samma namn; visst är det kul med namn.
Men Linder då?
Man måste vara ihärdog om man skall komma någonstans.
I Släktforskarnas hus i Leksand gick jag in, helt säker på att jag skulle hitta min far där. Han hette Linder så länge han levde, det gjorde inte hans far, och inte hans mor.
Godag, godag, sa jag när jag stegade in i lokalen och hälsade på damen som satt vid entrén.
- Jag skall bara söka efter min pappa idag, sa jag.
- Bara, sa hon, det är inte bara bara.
- Nähä..., sa jag, jag menar att jag skall inte söka efter min mor.
- Nähä..., sa hon, du ska inte tro att det är så äenkelt att forska.
Så började jag forska. Kändes högtidligt att vara forskare. Hade aldrig varit det förr, tänkte jag; men det var fel. Jag hade faktiskt varit på Lantmäteriarkivet på Länsstyrelsen på Hantverkargatan i huvudstaden.
Gång på gång måste jag fråga, och ett par samtal måste jag också ringa; men inte hittade jag farsgubbens födelseort, för det var den jag ville ha först.
Jag fick ge upp, och när jag tackade för allhjälp av damen som så realistiskt upplyst mig om sakernas förhållande, gick jag krokig ut i världen igen. Men Leksand är en fin stad, en vacker kyrka och så älven rakt igenom.
Så kom syrran till min undsättning. Tillsammans åkte vi till Stockholm och gick in i tunneln som leder till tunnelbanan. Där inne i Berget (Kungsklippan) finns det flera butiker och bland annat ett café. Där stannade vi till. Det var ju riktigt behagligt där nere. Väl ventilerat och god belysning. Man känner igentligen inte att man är under jord; bara det att det inte finns några fönster.
Kommer att tänka på Torget i Mölnbo bakom ABBES restaurang. Visst kan man spränga ur flera våningar där; men det har jag redogjort för i en tidigare blogg. Är det en blogg förresten?
I alla fall gick vi in i en port där Stadsmuseet fanns, och där fick vi hjälp av en kunnig tjänsteman. Han hittade pappa med en gång. Han var inte född i södertälje som vi trott, nej han föddes på Pro Patsia, en barnbördsanstallt för obemedlade kvinnor.
Som far stod min farfar så klart och han hette Gottfrid Johansson, men strax därefter bytte han namn till Linder. Och jag som trott att vi kanske var släkt med prosten Linder som blev präst i Stadsförsamlingen och den i Tveta socken.
Tjänsten blev tillsatt 1878 och något år senare brann stora delar av kyrkan ner.
Det lär ha varit huset mitt emot som började brinna och så spred sig elden över Storgatan.
Nåväl, nu vet ni hur mitt namn har kommit till, men vet ni hur jag fick mitt smeknamn: MoffaFridolin?
- Jasså, det vet ni, då ska jag inte trötta er med det.
Jag skulle åka och sjunga i kören, gör så på torsdagar. Vi har så duktiga musiker, och alla är vi så glada att sjunga; gamla fina låtar som man sällan hör i radio eller på TV, och ungdomarna hör dem aldrig. Har funderat faktiskt om de inte skulle låta lite exotiskt i deras öron om man jazzade upp dem lite; bara lite! Ett nytt sound, alltså. Haru hört va jag kan; ett nytt sound, låter modernt och bra.
Nu var det så att mina medpassagerare i skallen var på ett aldeles särskilt humör, och kom med förslag som passade direkt in i min tilltänkta blogg, och nu ska ni få höra... nej det ska ni inte, vi tar det en annan gång, för nu växlar vi över till min blogg om ÖkneboHäradsteater, vill du följa med har du mitt vitsord; du platsar...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Mobil: 0709 2345 39
Vår teater är en teater, den heter ÖkneboHäradsteater och leds av UrbanHäradsteater, visst är det märkvärdigt vad namn kan berätta. Urban kallas också Ubbe bland hans närmaste vänner.
Det är Moffa&Co som står bakom det hela, och bakom companiet står Moffa himself, som också kallar sig Fridolin, eller MoffaFridolin för att vara ensam på hela det stora nätet som heter WideWorldWebb, eller www.
Lika bra att jag presenterar mig som författaren till allt det här som en dag skall bearbetas och bli ett manus. Jag heter Jerry Linder, om du inte visste det.
Den här teatern är inte som andra teatrar, det är en framtidsteater med förtecken.
Naturligtvis blir den som den blir, emedan mitt huvud är fullt av gubbar och gummor, ungar och tomtar och troll.
Allt börjar med en söt historia om mig själv.
Egentligen skulle jag heta Bo, Arne. Men då prästen frågade mamma sa hon hmm också.
- Ja, sen då, sa prästen.
- Jerry, sa mamma.
Det var nämligen så att det fanns en hund där mamma bodde som hette Jerry, och när jag blev så stor att jag kunde sparka där inne i mammas mage, då sa hon att hon hade en liten Jerry där. Ja, så fick jag mitt namn, och det har jag vetat ganska länge.
ÖkneboHäradsteater kommer från det härad där vi som bor i Södertälje kommun tillhör, nästan. Hölö tillhör ett annat härad; men Turinge tillhör Öknebo, men inte kommunen, sedan Turinge blivit egen kommun.
Att det skulle bli en teater med namnet ÖkneboHäradsteater kan ingen annan hjälpa än jag själv och mina assistenter MoffaFridolin och HerrKamrerGoldfinger.
Den ena delen är kreativ och social, medan den andra är mera introvert och fyrkantig.
Tack och lov att det är så, annars skulle allt bli en enda cirkus av alltsammans.
Folkets hus i Mölnbo bygdes ungefär samtidigt som alla andra Folketshus i landet. Det var när arbetarna började frigöra sig från sina slavdrivare. Det är ju så att befolkningen skicktar sig. Somliga är som Kamrern okänsligare än andra, och rätt bra på att räkna och kommendera; medan det stora flertalet förr varken kunde läsa eller skriva. Den allmänna folkskolan fick vi först 1842, och det var inte säkert ändå att alla fick gå ifrån sina sysslor hemmavid eller hos en storbonde, för att förkovra sig.
Sedan dess har vi blivit läs- och skrivkunniga illihop, utom de som kommer till vårt land utifrån, och det är idag ganska många. Vid början av 1900-talet började arbetarna bilda föreningar och ställa krav på sina arbetsgivare och efter kriget kom lag om en enhetlig skola. Då kunde man gå direkt från grundskolan in i gymnasiet och ta studenten. De som ville läsa vidare fick låna pengar till uppehälle, vilket betydde att inte bara de rikas ungar kunde läsa vidare, som det var förr.
Tyvärr vågade inte alla som ville läsa ta lån, och därför var det bara en tredjedel av studenterna som gick vidare till universitet och högskolor.
De som var arbetare förr och ville studera, anmälde sig ofta till någon studiecirkel. Man startade Arbetarnas BildningsFörbund, som benämns ABF i vardagslag.
Idag finns det ett Folketshus och Folketspark centralt i Mölnbo, och i min gamla småskola har vi idag ABF:s lokaler. Torekällskolan kallas idag ABF-huset och där anordnas kurser och andra evenemang.
I Folketshus i Mölnbo har det varit en biograf i många år. Men sedan filmerna blivit digitala har man inte haft utrusning så att man kunna visa de nyaste filmerna. Biografen har legat nere sedan Kent Gustavsson slutade. Före honom var det Arne Wallenö som skötte projektorn. Men nu har man fått bidrag till en digital anläggning, och är igäng igen.
Men vet du vad? I stora salen finns det en scen, och det är där vi skall spela upp. Och blir det inte live, så blir det digital film för hela slanten. Och vad skall filmen handla om? Jo, den skall handla om oss. Det är därför jag skriver manus.
Nu kanske du undrar hur det var med mitt namn; Jerry Linder.
Det var så här: Bakom S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje fanns det förr en secondhandbutik som hette Myrorna. Dit brukade jag gå då och då för att se om de hade fått in några bra böcker; för jag slukar böcker.
Jorå, jag hittade 6 böcker av Jack London, och skulle just gå då jag tittade upp i ena hörnet av rummet. Högst upp stod det 17 böcker av Jack Londons samlade verk. Men jag hade redan bestämt mig. Det här var en fredageftermiddag. Under helgen gick jag och grubblade på det där samlade verket, och på måndag förmiddag var jag nere i butiken och rafsade åt mig alla JackLondonböckerna. Men vad skulle jag ta dem i?
Gick in i angränsande rum och fann en ryggsäck med mes, en skaplig sak som kostade 30kronor bara.
Böckerna kostade bara 10 kronor styck, alltså gick jag ut i världen med 17 Jack London i en skaplig ryggsäck, alltsammans för 200 kronor; jag var salig.
När jag kom hem och granskade böckerna en och en, fann jag en bok som hette; ja vad tror du? Jerry! Hunden som gett mig namnet Jerry, hade själv fått sitt namn efter Jack Londons hund med samma namn; visst är det kul med namn.
Men Linder då?
Man måste vara ihärdog om man skall komma någonstans.
I Släktforskarnas hus i Leksand gick jag in, helt säker på att jag skulle hitta min far där. Han hette Linder så länge han levde, det gjorde inte hans far, och inte hans mor.
Godag, godag, sa jag när jag stegade in i lokalen och hälsade på damen som satt vid entrén.
- Jag skall bara söka efter min pappa idag, sa jag.
- Bara, sa hon, det är inte bara bara.
- Nähä..., sa jag, jag menar att jag skall inte söka efter min mor.
- Nähä..., sa hon, du ska inte tro att det är så äenkelt att forska.
Så började jag forska. Kändes högtidligt att vara forskare. Hade aldrig varit det förr, tänkte jag; men det var fel. Jag hade faktiskt varit på Lantmäteriarkivet på Länsstyrelsen på Hantverkargatan i huvudstaden.
Gång på gång måste jag fråga, och ett par samtal måste jag också ringa; men inte hittade jag farsgubbens födelseort, för det var den jag ville ha först.
Jag fick ge upp, och när jag tackade för allhjälp av damen som så realistiskt upplyst mig om sakernas förhållande, gick jag krokig ut i världen igen. Men Leksand är en fin stad, en vacker kyrka och så älven rakt igenom.
Så kom syrran till min undsättning. Tillsammans åkte vi till Stockholm och gick in i tunneln som leder till tunnelbanan. Där inne i Berget (Kungsklippan) finns det flera butiker och bland annat ett café. Där stannade vi till. Det var ju riktigt behagligt där nere. Väl ventilerat och god belysning. Man känner igentligen inte att man är under jord; bara det att det inte finns några fönster.
Kommer att tänka på Torget i Mölnbo bakom ABBES restaurang. Visst kan man spränga ur flera våningar där; men det har jag redogjort för i en tidigare blogg. Är det en blogg förresten?
I alla fall gick vi in i en port där Stadsmuseet fanns, och där fick vi hjälp av en kunnig tjänsteman. Han hittade pappa med en gång. Han var inte född i södertälje som vi trott, nej han föddes på Pro Patsia, en barnbördsanstallt för obemedlade kvinnor.
Som far stod min farfar så klart och han hette Gottfrid Johansson, men strax därefter bytte han namn till Linder. Och jag som trott att vi kanske var släkt med prosten Linder som blev präst i Stadsförsamlingen och den i Tveta socken.
Tjänsten blev tillsatt 1878 och något år senare brann stora delar av kyrkan ner.
Det lär ha varit huset mitt emot som började brinna och så spred sig elden över Storgatan.
Nåväl, nu vet ni hur mitt namn har kommit till, men vet ni hur jag fick mitt smeknamn: MoffaFridolin?
- Jasså, det vet ni, då ska jag inte trötta er med det.
Jag skulle åka och sjunga i kören, gör så på torsdagar. Vi har så duktiga musiker, och alla är vi så glada att sjunga; gamla fina låtar som man sällan hör i radio eller på TV, och ungdomarna hör dem aldrig. Har funderat faktiskt om de inte skulle låta lite exotiskt i deras öron om man jazzade upp dem lite; bara lite! Ett nytt sound, alltså. Haru hört va jag kan; ett nytt sound, låter modernt och bra.
Nu var det så att mina medpassagerare i skallen var på ett aldeles särskilt humör, och kom med förslag som passade direkt in i min tilltänkta blogg, och nu ska ni få höra... nej det ska ni inte, vi tar det en annan gång, för nu växlar vi över till min blogg om ÖkneboHäradsteater, vill du följa med har du mitt vitsord; du platsar...
De kom flygande från Dresden...tredje avdelningen
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Konrad och Annas morfars far var mjölkbaron
Anna och Aron fick en dotter som flyttade till Dresden, en stad i östra Tyskland som blivit jämnad med marken två gånger. Sista gången var under Andra Världskriget.
Det var Tyskarna som började bomba städer. Något sådant hade aldrig hänt förut.
För att hejda Tyskarna måste Engelsmän och Amerikanare göra likadant. Först bombade man industrier, men allt som kriget fortfor började man bomba städers kärnor för att förhindra att fienden skulle fortsätta med sitt aggresiva beteende. När kriget var så gott som slut kunde man inte hejda sig, därför bombade man systematiskt stadskärnan, och framför allt järnvägen; först England, sedan USA. Då var Amoralen sedan en tid död och begraven hemma i Sverige på sin fosterjord. Enligt sägen lär han ligga på Vårdinge kyrkogård, men det har vi inga belägg för.
Hans förmodade far är inte begrav där, däremot finns ett litet Mosuleum där dennes dotter och hennes man, Fredrik Benzinger ligger begravda.
Andra som är begravda på Vårdinge kyrkogård, är Södertäljepojken och handlaren Olle Ströms föräldrar, som dog i spanska sjukan 1918. Om Olle som var uppväxt i Södertälje, men född i Mölnbo där hans pappa var slaktare och hade sin bod där ordföranden i hembygdsföreningen bor idag. Om Olle, som hade en butik där han sålde jakt- och fiskeredskap, skall vi berätta en annan gång.
Nu handlar det om Konrad och Anna. Tvillingar är de, och god utbildning har de. Konrad är landskapsarkitekt och hans syster Anna är planarkitekt. En stadsarkitekt vi känner från Stockholms historia är Sven Hedins pappa.
Som rubriken säger kom de en dag flygande till Siljansnäs flygfält för att träffa sin halvbror Unge herr Urban, som leder ÖkneboHäradsteater, men där kallar han sig Urban Häradsteater. Ubbe, som han också kallas, är gift med en färgad flicka som på långt håll stammar från Kunta Kinte som vi känner från romanen med samma namn.
Hon heter DonnaSolàKinte, och är en hyllad sångerska.
UngeherrUrban kommer med ett enmotoriskt flygplan från Vängsö flygfält utanför Gnesta. De har aldrig träffats förr, och nu har de ett gemensamt uppdrag i Tällberg.
De skall redogöra för ett nytt sätt att sprida kunskaper om hembygden.
Tanken är den att digitala medel skall öka lusten att lära; om kunskapen ges i form av spel, som är så populära bland ungdomen. Istället för alla dessa hårda krigsspel kan man skapa spännande sociala spel som är relaterade till hembygden.
Det finns en gård i Kullsbjörken i Tällberg som är till salu. Där finns tre hus, två tvåvåningshus och ett lite som ett torp. Där finns också en gammal lada med två spilltor, och en del hagmark. Läget är extremt vackert med utsikt över Siljan bort mot Vikarbyn.
Man har för avsikt att starta en utbildning för utbildare. Sedan skall de åka hem och sprida sina kunskaper i alla län. Går det som man tänkt kan vi svenskar också sälja ut kunskaper om vår författning, alltså byrokrati och krångel, som man brukar säga.
Just nu friger sig unga människor över hela världen, och det är demokrati de vill ha; det är just det vi har en 200-årig erfarenhet av. Dock finns det tecken som tyder på att ett land med god standard ständigt vill ha mer. Vår gamle och kloke statsminister, Tage Erlander menade 1968, efter valet, att nu hade sossarna givit folket så mycket att de blivit bortskämda. Men det ekonomiska läget i Europa kommer nog att rätta till detta. Det gäller att lägga skattepengarna på rätt projekt, och utbildning är aldrig fel.
Om det utvecklas så att en högskola grundas i Kullsbjörken är omöjligt att sia om idag, men det finns tre personer som härstammar från Karl den Stores farfar Karl Martell, som är utvalda att verka för en sådan i alla fall. Det där med Martell skall vi ta upp vid ett annat tillfälle, jag vill bara nämna att vi då är nere på
700-talet, då frankerna motade tillbaka muslimerna till Spannien.
När alla papper är klara kommer Tvillingarna att bosätta sig i Vårdinge tills vidare, men först har vi dem ombord på vårt fartyg: BriggenTageDanielssonsHjärta som har varit inne i Medelhavet på sin färd mot Dahomey på Slavkusten i Västafrika. Idag heter landet Benin, men det var där jazzen föddes. Allt detta spelas upp på
ÖkneboHäradsteater vad det lider...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Konrad och Annas morfars far var mjölkbaron
Anna och Aron fick en dotter som flyttade till Dresden, en stad i östra Tyskland som blivit jämnad med marken två gånger. Sista gången var under Andra Världskriget.
Det var Tyskarna som började bomba städer. Något sådant hade aldrig hänt förut.
För att hejda Tyskarna måste Engelsmän och Amerikanare göra likadant. Först bombade man industrier, men allt som kriget fortfor började man bomba städers kärnor för att förhindra att fienden skulle fortsätta med sitt aggresiva beteende. När kriget var så gott som slut kunde man inte hejda sig, därför bombade man systematiskt stadskärnan, och framför allt järnvägen; först England, sedan USA. Då var Amoralen sedan en tid död och begraven hemma i Sverige på sin fosterjord. Enligt sägen lär han ligga på Vårdinge kyrkogård, men det har vi inga belägg för.
Hans förmodade far är inte begrav där, däremot finns ett litet Mosuleum där dennes dotter och hennes man, Fredrik Benzinger ligger begravda.
Andra som är begravda på Vårdinge kyrkogård, är Södertäljepojken och handlaren Olle Ströms föräldrar, som dog i spanska sjukan 1918. Om Olle som var uppväxt i Södertälje, men född i Mölnbo där hans pappa var slaktare och hade sin bod där ordföranden i hembygdsföreningen bor idag. Om Olle, som hade en butik där han sålde jakt- och fiskeredskap, skall vi berätta en annan gång.
Nu handlar det om Konrad och Anna. Tvillingar är de, och god utbildning har de. Konrad är landskapsarkitekt och hans syster Anna är planarkitekt. En stadsarkitekt vi känner från Stockholms historia är Sven Hedins pappa.
Som rubriken säger kom de en dag flygande till Siljansnäs flygfält för att träffa sin halvbror Unge herr Urban, som leder ÖkneboHäradsteater, men där kallar han sig Urban Häradsteater. Ubbe, som han också kallas, är gift med en färgad flicka som på långt håll stammar från Kunta Kinte som vi känner från romanen med samma namn.
Hon heter DonnaSolàKinte, och är en hyllad sångerska.
UngeherrUrban kommer med ett enmotoriskt flygplan från Vängsö flygfält utanför Gnesta. De har aldrig träffats förr, och nu har de ett gemensamt uppdrag i Tällberg.
De skall redogöra för ett nytt sätt att sprida kunskaper om hembygden.
Tanken är den att digitala medel skall öka lusten att lära; om kunskapen ges i form av spel, som är så populära bland ungdomen. Istället för alla dessa hårda krigsspel kan man skapa spännande sociala spel som är relaterade till hembygden.
Det finns en gård i Kullsbjörken i Tällberg som är till salu. Där finns tre hus, två tvåvåningshus och ett lite som ett torp. Där finns också en gammal lada med två spilltor, och en del hagmark. Läget är extremt vackert med utsikt över Siljan bort mot Vikarbyn.
Man har för avsikt att starta en utbildning för utbildare. Sedan skall de åka hem och sprida sina kunskaper i alla län. Går det som man tänkt kan vi svenskar också sälja ut kunskaper om vår författning, alltså byrokrati och krångel, som man brukar säga.
Just nu friger sig unga människor över hela världen, och det är demokrati de vill ha; det är just det vi har en 200-årig erfarenhet av. Dock finns det tecken som tyder på att ett land med god standard ständigt vill ha mer. Vår gamle och kloke statsminister, Tage Erlander menade 1968, efter valet, att nu hade sossarna givit folket så mycket att de blivit bortskämda. Men det ekonomiska läget i Europa kommer nog att rätta till detta. Det gäller att lägga skattepengarna på rätt projekt, och utbildning är aldrig fel.
Om det utvecklas så att en högskola grundas i Kullsbjörken är omöjligt att sia om idag, men det finns tre personer som härstammar från Karl den Stores farfar Karl Martell, som är utvalda att verka för en sådan i alla fall. Det där med Martell skall vi ta upp vid ett annat tillfälle, jag vill bara nämna att vi då är nere på
700-talet, då frankerna motade tillbaka muslimerna till Spannien.
När alla papper är klara kommer Tvillingarna att bosätta sig i Vårdinge tills vidare, men först har vi dem ombord på vårt fartyg: BriggenTageDanielssonsHjärta som har varit inne i Medelhavet på sin färd mot Dahomey på Slavkusten i Västafrika. Idag heter landet Benin, men det var där jazzen föddes. Allt detta spelas upp på
ÖkneboHäradsteater vad det lider...
måndag 7 november 2011
De kom flygande från Dresden...andra avdelningen
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Morfar till tvillingarna Konrad och Anna
Aron var visserligen utmattad när han visades in i den ryske fursten Leo Tolstoys arbetsrum; detta var år 1883, samma år som Arons far köpte Hjortsberga i Sörmland; även han en furste på sätt och vis. Han styrde över Fagernäs, utöver Nådhammar och Hjortsberga, och det betydde att han hade ansvar för alla torp runt Långsjön till och med Ulriksdal på Östra sidan, och dem på västra sidan från Ängen ända fram till Nådhammar. Ja det var många fler längre upp från sjön.
I början av seklet var det många ungdomar som flydde landet, emedan arbetslösheten var mycket stor. I Järna styckade man av en massa torp från Bankesta 1905 och i Vårdinge utsåg man Säteriet Hjortsberga som lämpligt för ett nytt egnahemsprojekt.
Man styckade av så mycket jord att en familj skulle kunna försörja sig för egen del, men i stort räckte inte arealen till för att klara en familj. Familjefar måste som regel sökar jobb någon annanstans.
Ivar Lo Johansson har beskrivit detta system i sin bokserie om statarna. Staten var den lön som man fick ut av godsägaren i form av spannmål, påtatis m.m. samt en mycket liten summa penningar.
Järnas gamla traktorförare, Harry Malmström, har berättat för mig om hur de hade det när han var liten, och hur hans fars kontrakt med godsägaren på Håknäs såg ut.
Harry fick lova sin far på dödsbädden att ta upp dennes mantel och föra kampen vidare. Han berättade också att han till slut hamnade vid samma förhandlingsbord som vår gamle finansminister, Gunnar Sträng, socialdemokraternas ankare.
Nåväl, Leo Tolstoy var minsann inte så dålig han heller. Han hade varit med i Krimkriget och sett med egna ögon in i den lada där man lade skadade soldater. Stanken var outhärdlig.
Därför var han värdig att skriva ett stort epos som Krig och fred, som handlade om Ryssarnas batalj med Napoleon, vilken måste retirera från Moskva utan att ha knäckt Ryssland. Som vanligt använde ryssarna sin gamla taktik att bränna egna landet och dra sig tillbaka. Karl XII drabbades, liksom Hitler av samma metod. Under stora umbäranden fick de dra sig tillbaka under kyliga dagar där gyttjan stod ända upp till navet på vagnarna, innan snö och is hindrade deras väg hemmåt. Endast ett fåtal soldater kom hem igen.
Aron gjorde sig hemmastadd hos familjen Tolstoj som ofta tog hand om män som kom vägen fram. Det berodde på att Leo predikade en religiös lära som föll en del människor på läppen. Hans fru tyckte inte om att så många kom, och eftersom Leo var så generös, fick hon mycket svårare att hushålla. Paret hade många barn, och ett av barnen gifte sig med dottern till en svensk läkare. Jazzsångerskan Viktoria Tolstoy härstammar därifrån.
I unga år var Leo ofta inbjuden till fina familjer av fursterang. Där fanns ofta unga giftasvuxna damer som tittade på honom med en lystna blickar. Det var väl där han fick uppslag till sin stora roman, Anna Karenina, den vackra och intellegenta unga kvinnan som råkade gifta sig med fel man. Hon fick ett barn med honom, en son, som hon älskade men som han tvingade till sig för att hon inte skulle lämna honom.
Nu var det så att hon en andra gång drabbades av kärleken, och det var den som drog musten ur henne. Hon kunde inte motstå sin älskade och till slut blev hennes liv omöjligt, varvid hon kastade sig framför tåget.
Aron hade här mycket att lära sig om en författares vedermödor; hur svårt det är att få sina alster utgivna, men Leo var dock lyckligt lottad, eftersom hans hustru var lagd åt det hållet att hon brydde sig om hans författarskap. Hon renskrev hans verk och hon såg till att han inte gav bort artiklar som familjen levde av; han måste få kredit för det han skrev.
Efter några veckor av idogt lärande gick Aron vidare mot Tyskland, och med sig i bagaget hade han kunskaper om småfolkets behov av bildning. Allt skulle bli så mycket bättre om vi blev mera jämlika i det avseendet. Kursen var ställd mot Tyskland, som sagt var, närmare bestämt mot Köln, en av landets förnämsta städer som han läst om i Prostens bibliotek. Tyskland hade haft många stora filosofer, och därifrån kom en gång Martin Luther. Den filosof och statsman som han mest kände till var Goethe, en allvetare som också skrev en del dikter: bland annat poemet om den unge Werthers lidande, som handlar om bitter kärlek, vilket inte var Amoralen helt obekant.
Efter svåra umbäranden når han Köln och kommer lagom till högmässan. Han sätter sig längst bak, emedan han inte är alldeles fräsch, vad beträffar kläder och personlig hygien. Här får han en religiös upplevelse, ja man kunde kanske säga att han blir omvänd. Han ser sig själv som en av Jesus lärjungar, på samma sätt som han var en av Leo Tolstoys adepter. Han såg en levande Jesus framför sig; han tyckte träbelätet framme vid altaret sträckte fram händerna och välkomnade honom in i gänget.
När alla sakta dragit sig ut ur den stora Domen satt Aron fortfarande kvar, helt omtumlad av sina inre upplevelser. Egentligen var det väl så att hans svält åstadkom hallusinationer av detta slag, men det visste han inte då. Vad som skulle bli kvar av hans inre uppvaknande får vi se längre fram i denna skrift.
Just som han ansträngde sig för att gå ut mötte honom Maria, Guds Moder. I alla fall hette hon Maria och hon satte sig bredvid honom och frågade på tyska om han behövde hennes hilfe, hjälp alltså. Han bara stirrade på henne och förstod inte att hon var en vanlig människa av kött och blod. Att hon kom till honom nu när han var trasig och skitig, han kunde inte förstå...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Morfar till tvillingarna Konrad och Anna
Aron var visserligen utmattad när han visades in i den ryske fursten Leo Tolstoys arbetsrum; detta var år 1883, samma år som Arons far köpte Hjortsberga i Sörmland; även han en furste på sätt och vis. Han styrde över Fagernäs, utöver Nådhammar och Hjortsberga, och det betydde att han hade ansvar för alla torp runt Långsjön till och med Ulriksdal på Östra sidan, och dem på västra sidan från Ängen ända fram till Nådhammar. Ja det var många fler längre upp från sjön.
I början av seklet var det många ungdomar som flydde landet, emedan arbetslösheten var mycket stor. I Järna styckade man av en massa torp från Bankesta 1905 och i Vårdinge utsåg man Säteriet Hjortsberga som lämpligt för ett nytt egnahemsprojekt.
Man styckade av så mycket jord att en familj skulle kunna försörja sig för egen del, men i stort räckte inte arealen till för att klara en familj. Familjefar måste som regel sökar jobb någon annanstans.
Ivar Lo Johansson har beskrivit detta system i sin bokserie om statarna. Staten var den lön som man fick ut av godsägaren i form av spannmål, påtatis m.m. samt en mycket liten summa penningar.
Järnas gamla traktorförare, Harry Malmström, har berättat för mig om hur de hade det när han var liten, och hur hans fars kontrakt med godsägaren på Håknäs såg ut.
Harry fick lova sin far på dödsbädden att ta upp dennes mantel och föra kampen vidare. Han berättade också att han till slut hamnade vid samma förhandlingsbord som vår gamle finansminister, Gunnar Sträng, socialdemokraternas ankare.
Nåväl, Leo Tolstoy var minsann inte så dålig han heller. Han hade varit med i Krimkriget och sett med egna ögon in i den lada där man lade skadade soldater. Stanken var outhärdlig.
Därför var han värdig att skriva ett stort epos som Krig och fred, som handlade om Ryssarnas batalj med Napoleon, vilken måste retirera från Moskva utan att ha knäckt Ryssland. Som vanligt använde ryssarna sin gamla taktik att bränna egna landet och dra sig tillbaka. Karl XII drabbades, liksom Hitler av samma metod. Under stora umbäranden fick de dra sig tillbaka under kyliga dagar där gyttjan stod ända upp till navet på vagnarna, innan snö och is hindrade deras väg hemmåt. Endast ett fåtal soldater kom hem igen.
Aron gjorde sig hemmastadd hos familjen Tolstoj som ofta tog hand om män som kom vägen fram. Det berodde på att Leo predikade en religiös lära som föll en del människor på läppen. Hans fru tyckte inte om att så många kom, och eftersom Leo var så generös, fick hon mycket svårare att hushålla. Paret hade många barn, och ett av barnen gifte sig med dottern till en svensk läkare. Jazzsångerskan Viktoria Tolstoy härstammar därifrån.
I unga år var Leo ofta inbjuden till fina familjer av fursterang. Där fanns ofta unga giftasvuxna damer som tittade på honom med en lystna blickar. Det var väl där han fick uppslag till sin stora roman, Anna Karenina, den vackra och intellegenta unga kvinnan som råkade gifta sig med fel man. Hon fick ett barn med honom, en son, som hon älskade men som han tvingade till sig för att hon inte skulle lämna honom.
Nu var det så att hon en andra gång drabbades av kärleken, och det var den som drog musten ur henne. Hon kunde inte motstå sin älskade och till slut blev hennes liv omöjligt, varvid hon kastade sig framför tåget.
Aron hade här mycket att lära sig om en författares vedermödor; hur svårt det är att få sina alster utgivna, men Leo var dock lyckligt lottad, eftersom hans hustru var lagd åt det hållet att hon brydde sig om hans författarskap. Hon renskrev hans verk och hon såg till att han inte gav bort artiklar som familjen levde av; han måste få kredit för det han skrev.
Efter några veckor av idogt lärande gick Aron vidare mot Tyskland, och med sig i bagaget hade han kunskaper om småfolkets behov av bildning. Allt skulle bli så mycket bättre om vi blev mera jämlika i det avseendet. Kursen var ställd mot Tyskland, som sagt var, närmare bestämt mot Köln, en av landets förnämsta städer som han läst om i Prostens bibliotek. Tyskland hade haft många stora filosofer, och därifrån kom en gång Martin Luther. Den filosof och statsman som han mest kände till var Goethe, en allvetare som också skrev en del dikter: bland annat poemet om den unge Werthers lidande, som handlar om bitter kärlek, vilket inte var Amoralen helt obekant.
Efter svåra umbäranden når han Köln och kommer lagom till högmässan. Han sätter sig längst bak, emedan han inte är alldeles fräsch, vad beträffar kläder och personlig hygien. Här får han en religiös upplevelse, ja man kunde kanske säga att han blir omvänd. Han ser sig själv som en av Jesus lärjungar, på samma sätt som han var en av Leo Tolstoys adepter. Han såg en levande Jesus framför sig; han tyckte träbelätet framme vid altaret sträckte fram händerna och välkomnade honom in i gänget.
När alla sakta dragit sig ut ur den stora Domen satt Aron fortfarande kvar, helt omtumlad av sina inre upplevelser. Egentligen var det väl så att hans svält åstadkom hallusinationer av detta slag, men det visste han inte då. Vad som skulle bli kvar av hans inre uppvaknande får vi se längre fram i denna skrift.
Just som han ansträngde sig för att gå ut mötte honom Maria, Guds Moder. I alla fall hette hon Maria och hon satte sig bredvid honom och frågade på tyska om han behövde hennes hilfe, hjälp alltså. Han bara stirrade på henne och förstod inte att hon var en vanlig människa av kött och blod. Att hon kom till honom nu när han var trasig och skitig, han kunde inte förstå...
söndag 6 november 2011
De kom flygande från Dresden...första avsnittet
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Konrad och Anna, ett tvillingpar
Tvillingarnas morfars mor hette Anna, i Södetälje säger vi Vatt-Anna...
Det här är en lång historia som börjar i Flodområde 63, ett regnområde där vattnet rinner ner i fyra sjöar innan det strömmar ut i De Sjungande sju haven.
Som du säkert vet kom det två bröder till Nådhammar, en stor gård i Vårdinge som gränsar till Hjortsberga och Vårdinge By. Jens Spendrup äger godset idag, men 1858 ägde bröderna Lidholms mor godset och efter några år tog Hildemar över, och 1883köpte han till säteriet Hjortsberga, varvid Mejerigårdarna AB innefattade hela tre besättningar med högmjölkande kor.
Det ovan nämnda är så sant som det kan vara.
Nu kommer det som inte är helt med sanningen överensstämmande:
Moffa och hans Rumpnissar kom seglande nerför Långbroån och navigerade fel när man mötte Mölnboån. De lyfte båten förbi kvarnen och seglade vidare på MilkRiver till Arlas Källa, där Hildemar, en blivande Riddare av Nordstjärneordern, huserade.
Hildemar var nästan helt blind, liksom hans bror, Wilhelm. Han var en intelligent karl med egen vilja. Det var han som lade grunden till ArlaFoods, tillsammans med sin bror. Hans dotter gifte sig med en duktig mejerist som hette Benzinger och köpte Långbro gård; han blev Mjölkcentralens förste verkställande direktör.
Moffa och hans gastar vände således vid Nådhammar och råkade ut för ett haveri när de kom mitt för Korpberget och rände rakt in i berget så bara AkterKastellet sticker fram. Det var då Moffa&Co bildades, ett företag som skulle dokumentera Flodområde63 i första hand. Det var när man gjort klart kontoret, MultiMediaSmedjan, som man fick sitt första scoop; det fanns två flickebarn från trakten som var bortbytingar: Anna, och Hanna; i fortsättningen även kallade Vatt-Anna och Hanna-Vanna.
Anna blev den som bodde kvar i trakten. Hennes "mor" var mjölkerska på gården, och när Anna var blott 15 år fick även hon börja mjölka liksom sin mor.
Det var där i mjölkrummet på Nådhammar hon första gången fick känna mannens kön; mjölkpatron hade haft ögon för henne i flera år trots att han nästan var blind. det berodde väl på hennes behagliga sätt att tala, vilket nog får tillskrivas Ulrik i Dalen, en gammal man som varit ute i världen, och nu tagit på sig att lära Anna och hennes vän Johannis att läsa och skriva. Anna blev nu gravid...
Vi finner henne nu hos sin moster i torpet en bit från andra sidan staden, helt nära sjön Tullan på väg mot Bergaholm. Hon har fått tjänst som mjölkerska på gården och hon har en rödhårig gosse vid handen. Pojken är vid pass 5 år, men traskar på rätt bra vid sidan om sin mor som är gravid igen. Den här gången är det en ung man från Finland som uppvaktat henne. Han har fått lov att fly från sitt hemland under spännande omständigheter, men blivit väl omhändertagen av sina farbröder som är välbetällda i Stockholm. Den unge mannen heter Adolf och det var på Kornhamstorg de båda möttes en sensommarkväll, och sedan dess har de träffats regelbundet, fast avståndet mellan Södertälje och Stockholm är ca 3.5 mil.
Snart har Anna två barn och officiellt ingen far till någon. Hon går in i en svår depresion när det brinner i skogen nära deras hus, och efter den händelsen blir hon inte sig själv igen. Den vackra flickan med sin sjuskraft slocknar och hon blir grubblande och skygg. Visserligen arbetar hon snart igen, men livet har tagit en vändning som hon knappast hade tänkt sig, hon som var så pigg och rask. Det sägs att prästen tagit sig ann henne och pojken, som ochså fick följa med till prästgården och där blev bekant med böckernas värld. Ibland bodde han hos sin mors faster och farbror nere på Viksgatan nära Maren i stan.
Pojken artade sig bra, och dottern, andra barnet, blev bortadopterad till trädgårdsmästarparet på Brandalssund. Vi får lämna Anna där tills vidare.
Pojken heter Aron, men hans mor kallar honom Amoralen för att hans far är hög och modern låg. Det är därför han aldrig lär sig hur man uppträder på respektive plats i hierarkin. Han var i alla fall frisk och stark, och farbror Adolf gillade honom...
Adolf Erik Nordenskiöld gjorde många äventyrliga resor i nordliga vatten. Så en dag tyckte han att han utforskat kusten längs Ryssland så väl att han trodde att det skulle gå att fara till Beringssund under den varma tiden av året; och med ångseglaren Vega kom man nästan fram. Kapten på båten var Pallander, en väl meriterad sjökapten som blev uttagen av den kommitén som tog ut manskapet.
Aron fick segla under Nordenskiölds beskydd; så gick det som det gick också.
Men...man nådde inte det varma havet på andra sidan sundet, och därför blev man kvar i isen i 9 månader. Där fick man göra sina vetenskapliga observationer under bistra förhållanden. Besök fick man också, och den fasta befolkningen som bodde på Tjuktjerhalvön besökte dem ofta och blev så småningom deras vänner.
Så långt kan man läsa i den bok som Adolf själv skrev när han kom hem under stort ljubel. Men det finns en bok om färden, skriven av en stor beundrare av Nordenskiöld, en person som själv gav sig ut på hiskliga turer över livsfarliga öknar; han heter Sven Hedin, en granne till Farbror Adolf utanför Trosa där denne hade ett litet hemman som hette Dalbyö. Sven Hedin skrev boken Från pol till pol, som blev mycket uppskattad.
Nu börjar mina egna fantasier om Vatt-Annas son, Amoralen, vilken förresten är nog så verklig som sin mor, som för övrigt är en uppdiktad person i Södertälje stad, ett hjon som bar vatten hem till rika hushåll, när hon var gammal; men som barn och ung mö finns hon endast i min livliga fantasi. Men det skadar inte att ni får dela mina tankar, ty de är nedtecknade med avsikt att lära ut lite om bygdens historia, och människornas levnad under senare delen av 1800-talet.
Vi går direkt till Amoralen.
Det klart att ynglingen hade svårt att låta flickorna vara ifred. Han fick en vän, vi behöver inte säga mer, och henne kunde han naturligtvis inte lämna utan att ta farväl.
Det kostde honom nästan livet. Fartyget var redan långt borta när han kom ut ur hennes tält, och nu måste han ge sig av ensam på en vådlig färd.
Först gick han över gränsen och in i Kina där han en tid bodde hos en brutal Kines och dennes unga hustru. Hon var dotter till en svensk missionär som gift sig med en kinesisk flicka och fått många barn.
Det var väl inte för intet som Aron heter Amoralen, ty hans moraliska fostran hade sina brister; man kan säga att han uppträdde amoralsikt. Av den anledningen råkade han ideligen ut för faror som ingen annan.
Hans värd kände sig tvungen att hänga upp honom på en krakstör, efter det han upptäckte att vår svenske son agerade bakom hans hustru, med byxorna nere. Hade inte hennes far, missionären, upptäckt hans belägenhet, hade han väl hängt där och soltorkat, och blivit uppäten av korpar och andra asätare.
Nu blev han emellertid fri, och med den friheten gjorde han ett intrång av annat slag. Det var ännu gott om snö i Taigan, barrskogsbältet som går ända till Norge.
En sen kväll måste han söka skydd men fann inget. Då kröp han in i en björnhonas ide och klarade sig på det viset från att frysa ihjäl. Hur han bemöttes av björnhonan förtäljer inte historien, men ett är säkert, hans respekt för björnar blev inte mindre efter detta nattläger.
Då och då fick han hjälp av hyggliga människor som var nyfikna på honom och gav honom skjuts. I början var det med ren och akja.
Dagarna gick och inte vet jag hur det kunde komma sig, men av någon anledning fick han skjuts av en bonde som tjänade under fursten som bedrev skola för sina underlydandes barn. Det var högst anmärkningsvärt, men denne furste var inte vem som helst; han hette Leo Tolstoy, en författare som den ryska tsaren skulle ha huggit huvudet av, om inte Leo varit världsberömd...
Fortsättning nästa inlägg!
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Konrad och Anna, ett tvillingpar
Tvillingarnas morfars mor hette Anna, i Södetälje säger vi Vatt-Anna...
Det här är en lång historia som börjar i Flodområde 63, ett regnområde där vattnet rinner ner i fyra sjöar innan det strömmar ut i De Sjungande sju haven.
Som du säkert vet kom det två bröder till Nådhammar, en stor gård i Vårdinge som gränsar till Hjortsberga och Vårdinge By. Jens Spendrup äger godset idag, men 1858 ägde bröderna Lidholms mor godset och efter några år tog Hildemar över, och 1883köpte han till säteriet Hjortsberga, varvid Mejerigårdarna AB innefattade hela tre besättningar med högmjölkande kor.
Det ovan nämnda är så sant som det kan vara.
Nu kommer det som inte är helt med sanningen överensstämmande:
Moffa och hans Rumpnissar kom seglande nerför Långbroån och navigerade fel när man mötte Mölnboån. De lyfte båten förbi kvarnen och seglade vidare på MilkRiver till Arlas Källa, där Hildemar, en blivande Riddare av Nordstjärneordern, huserade.
Hildemar var nästan helt blind, liksom hans bror, Wilhelm. Han var en intelligent karl med egen vilja. Det var han som lade grunden till ArlaFoods, tillsammans med sin bror. Hans dotter gifte sig med en duktig mejerist som hette Benzinger och köpte Långbro gård; han blev Mjölkcentralens förste verkställande direktör.
Moffa och hans gastar vände således vid Nådhammar och råkade ut för ett haveri när de kom mitt för Korpberget och rände rakt in i berget så bara AkterKastellet sticker fram. Det var då Moffa&Co bildades, ett företag som skulle dokumentera Flodområde63 i första hand. Det var när man gjort klart kontoret, MultiMediaSmedjan, som man fick sitt första scoop; det fanns två flickebarn från trakten som var bortbytingar: Anna, och Hanna; i fortsättningen även kallade Vatt-Anna och Hanna-Vanna.
Anna blev den som bodde kvar i trakten. Hennes "mor" var mjölkerska på gården, och när Anna var blott 15 år fick även hon börja mjölka liksom sin mor.
Det var där i mjölkrummet på Nådhammar hon första gången fick känna mannens kön; mjölkpatron hade haft ögon för henne i flera år trots att han nästan var blind. det berodde väl på hennes behagliga sätt att tala, vilket nog får tillskrivas Ulrik i Dalen, en gammal man som varit ute i världen, och nu tagit på sig att lära Anna och hennes vän Johannis att läsa och skriva. Anna blev nu gravid...
Vi finner henne nu hos sin moster i torpet en bit från andra sidan staden, helt nära sjön Tullan på väg mot Bergaholm. Hon har fått tjänst som mjölkerska på gården och hon har en rödhårig gosse vid handen. Pojken är vid pass 5 år, men traskar på rätt bra vid sidan om sin mor som är gravid igen. Den här gången är det en ung man från Finland som uppvaktat henne. Han har fått lov att fly från sitt hemland under spännande omständigheter, men blivit väl omhändertagen av sina farbröder som är välbetällda i Stockholm. Den unge mannen heter Adolf och det var på Kornhamstorg de båda möttes en sensommarkväll, och sedan dess har de träffats regelbundet, fast avståndet mellan Södertälje och Stockholm är ca 3.5 mil.
Snart har Anna två barn och officiellt ingen far till någon. Hon går in i en svår depresion när det brinner i skogen nära deras hus, och efter den händelsen blir hon inte sig själv igen. Den vackra flickan med sin sjuskraft slocknar och hon blir grubblande och skygg. Visserligen arbetar hon snart igen, men livet har tagit en vändning som hon knappast hade tänkt sig, hon som var så pigg och rask. Det sägs att prästen tagit sig ann henne och pojken, som ochså fick följa med till prästgården och där blev bekant med böckernas värld. Ibland bodde han hos sin mors faster och farbror nere på Viksgatan nära Maren i stan.
Pojken artade sig bra, och dottern, andra barnet, blev bortadopterad till trädgårdsmästarparet på Brandalssund. Vi får lämna Anna där tills vidare.
Pojken heter Aron, men hans mor kallar honom Amoralen för att hans far är hög och modern låg. Det är därför han aldrig lär sig hur man uppträder på respektive plats i hierarkin. Han var i alla fall frisk och stark, och farbror Adolf gillade honom...
Adolf Erik Nordenskiöld gjorde många äventyrliga resor i nordliga vatten. Så en dag tyckte han att han utforskat kusten längs Ryssland så väl att han trodde att det skulle gå att fara till Beringssund under den varma tiden av året; och med ångseglaren Vega kom man nästan fram. Kapten på båten var Pallander, en väl meriterad sjökapten som blev uttagen av den kommitén som tog ut manskapet.
Aron fick segla under Nordenskiölds beskydd; så gick det som det gick också.
Men...man nådde inte det varma havet på andra sidan sundet, och därför blev man kvar i isen i 9 månader. Där fick man göra sina vetenskapliga observationer under bistra förhållanden. Besök fick man också, och den fasta befolkningen som bodde på Tjuktjerhalvön besökte dem ofta och blev så småningom deras vänner.
Så långt kan man läsa i den bok som Adolf själv skrev när han kom hem under stort ljubel. Men det finns en bok om färden, skriven av en stor beundrare av Nordenskiöld, en person som själv gav sig ut på hiskliga turer över livsfarliga öknar; han heter Sven Hedin, en granne till Farbror Adolf utanför Trosa där denne hade ett litet hemman som hette Dalbyö. Sven Hedin skrev boken Från pol till pol, som blev mycket uppskattad.
Nu börjar mina egna fantasier om Vatt-Annas son, Amoralen, vilken förresten är nog så verklig som sin mor, som för övrigt är en uppdiktad person i Södertälje stad, ett hjon som bar vatten hem till rika hushåll, när hon var gammal; men som barn och ung mö finns hon endast i min livliga fantasi. Men det skadar inte att ni får dela mina tankar, ty de är nedtecknade med avsikt att lära ut lite om bygdens historia, och människornas levnad under senare delen av 1800-talet.
Vi går direkt till Amoralen.
Det klart att ynglingen hade svårt att låta flickorna vara ifred. Han fick en vän, vi behöver inte säga mer, och henne kunde han naturligtvis inte lämna utan att ta farväl.
Det kostde honom nästan livet. Fartyget var redan långt borta när han kom ut ur hennes tält, och nu måste han ge sig av ensam på en vådlig färd.
Först gick han över gränsen och in i Kina där han en tid bodde hos en brutal Kines och dennes unga hustru. Hon var dotter till en svensk missionär som gift sig med en kinesisk flicka och fått många barn.
Det var väl inte för intet som Aron heter Amoralen, ty hans moraliska fostran hade sina brister; man kan säga att han uppträdde amoralsikt. Av den anledningen råkade han ideligen ut för faror som ingen annan.
Hans värd kände sig tvungen att hänga upp honom på en krakstör, efter det han upptäckte att vår svenske son agerade bakom hans hustru, med byxorna nere. Hade inte hennes far, missionären, upptäckt hans belägenhet, hade han väl hängt där och soltorkat, och blivit uppäten av korpar och andra asätare.
Nu blev han emellertid fri, och med den friheten gjorde han ett intrång av annat slag. Det var ännu gott om snö i Taigan, barrskogsbältet som går ända till Norge.
En sen kväll måste han söka skydd men fann inget. Då kröp han in i en björnhonas ide och klarade sig på det viset från att frysa ihjäl. Hur han bemöttes av björnhonan förtäljer inte historien, men ett är säkert, hans respekt för björnar blev inte mindre efter detta nattläger.
Då och då fick han hjälp av hyggliga människor som var nyfikna på honom och gav honom skjuts. I början var det med ren och akja.
Dagarna gick och inte vet jag hur det kunde komma sig, men av någon anledning fick han skjuts av en bonde som tjänade under fursten som bedrev skola för sina underlydandes barn. Det var högst anmärkningsvärt, men denne furste var inte vem som helst; han hette Leo Tolstoy, en författare som den ryska tsaren skulle ha huggit huvudet av, om inte Leo varit världsberömd...
Fortsättning nästa inlägg!
lördag 5 november 2011
Ande, Kropp och Själ...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Fadern, Sonen, och Den Helige Ande...
- Tunga saker!
- Varför det?
- Men tänk efter!
- Visst, jag gör ju det, säger MoffaFridolin till sin antagonist i min skalle.
Antagonisten heter HerrKamrerGoldfinger, som är en överdängare på att skriva räkningar och räkna pengar, förutom läsa finstilt på kontrakt, m.m..
- Jag kan inte förstå hur du är funtad, säger MoffaFridolin, och rycker på axlarna; för mig betyder det mest att människor jag möter i vardagen har det bra.
- Det gör de när de får göra rätt för sig, säger Kamrern; basta!
- Det klart att det är så; men det kan finnas tusen skäl till att en människa inte förmår prestera som vanliga friska människor.
- Det finns de som inte vill också, sådana som parasiterar på andra.
- Javisst, säger MoffaFridolin, men hur vet du att de inte har sina randiga skäl att vägra ställa upp i taskspelet som råder där många människor är inblandade. Tänk så mycket korumption det är; kanske inte så mycket här, men i andra länder. Här också förresten, för den är genomskinlig, den syns sällan. Somliga människor har anledning att genomskåda den falskhet som råder här, och om de hamnat i bakvatten kanske det är så; de får inte en ärlig chans att uppnå den rättvisa som de egentliglen är värda.
Vad säger kyrkan om detta hära, frågar Kamrern, vi tillhör ju ett folk som har en grundlag som bygger på den Lutherska läran. Det låter på dig som om vi lever i ett laglöst land; jag förstår inte dig heller!
I mitt huvud finns två kontrahenter som alls inte förstår varandra; det är fullt tydligt. Hur kan jag över huvudet taget fatta riktiga beslut? Det kan jag inte!
Men livet har sin gång, jorden snurrar och mäter dagarna och jorden spinner runt solen och räknar åren. Timmar och minuter räknas från en meridian i London, och när störtloppsåkarna rasar nedför branten mäter man till och med hundradelar.
Ibland måste man tänka snabbt; spårvagnen går om ett par sekunder och vagnen är full, vilken dörr skall jag låta öppna för mig. Det blir naturligtvis råkurr i huvudet och något beslut levererar inte slagskämparna där inne, och så är spårvagnen snart långt borta. Bara att vänta på nästa... om det går någon, måste titta på turlistan.
Turlistan ja; för det första: ska jag åka med bussen dit eller dit och sedan ta nästa buss till Centralen. Eller... ska jag vänta 20 minuter och ta nästa spårvagn, för det ser faktiskt ut som om det ska komma en då. Det tål att tänka på.
- Vi tar bussen, säger Kamrern, så är vi i alla fall på väg.
- Men sen då, säger hans kontrahent, vad händer då, det verkar säkrare att vänta och komma direkt till vår destination.
Där ser du! Här finns flera vägar som alla går till Rom, som man säger. Gäller nu att göra ett gott val, med avseende med tid och kostnad. Hur går det till egentligen?
I huvudet finns en karta, under förutsättning att vi varit med om det här förr. Det finns dock vita fläckar på kartan som vi måste överbrygga. Få se nu...
Till slut kommer mina tänkare på en lösning som verkar bra, tror de, för de vita fläckarna är irriterande. Det blir spårvagnen i alla fall, med väntan 20 minuter, men eftersom tåget vi skall ta går med en kvarts mellanrum behöver vi inte oroa oss för tiden. Nu kom vi undan billigt dessutom, ingen som tog upp någon avgift, fett.
Vid stationen måste vi dock vänta 10 minuter, men det kan vara skönt att ta det lugnt ett tag. Äntligen på väg hem och senase turen var ett gott val. Det stämmer faktiskt att lycka är att lyckas... för enkelt samband kan det kanske tyckas.
Jag och mina hjälpredor i huvudet kan se fram emot en halvtimmes meditation tills vi måste agera igen; jag tänker så jag tänker ändå:
Vi besökte S:a Klara på väg till 7:an, spårvagnen vid Sergels Torg. Där stod det:
Herren är din herde...
Vem är herren, egentligen. I Gamla Testamentet står det att Gud heter Jahve, och han är en. Längre fram står det att han är Herren eller Herren Gud. Hur har vi människor kommit fram till det.
- Jag tror så här, säger MoffaFridolin, jag tror att man menar att det är pappa. Förresten heter inte påven Papa? Det klart att pappa är den som styr överallt i den lille gossens liv, och han vet inget annat. När han blir vuxen inser han att det finns många pappor och då är det ofta en av dem, en annan pappa som bestämmer. Jag ser mig själv som i ett beduinläger; en mindre gupp som håller ihop.
Men ju äldre jag blir förstår jag att det finns flera nivåer där det finns en som bestämmer, och det har alltid varit män: men nu börjar saker hända på alla nivåer.
Hur som helst blir det lätt så att ingen här på jorden bestämmer allt, inte ens Påven. Om vi då vill ha tag på en som har det yttersta ansvaret för allt, för alla krafter i vår värld, så blir det Gud. Bland Muhammeds lärljungar heter Guden Allah, vilket skämtsmat skulle vara "alla" krafter.
- Det där har du hittat på själv, det hör jag, men så säger inte prästen i kyrkan; han håller sig till texten, och därmed jämt. Det är många gamla kyrkobesökare som inte vill ha några egna påhitt, de vill höra det som de vuxit upp med; det ger trygghet.
- Så klart att det är så, men sanningen kommer att göra eder fria sa Jesus, säger MoffaFridolin. Förr kunde inte alla läsa och skriva, de kunde inte ens förstå vad prästen predikade om, eftersom han läste texten på latin. Det var ju först sedan Gustav I, Wasa alltså tvingade prästerna att läsa på vårt eget språk, då vi blev Protestanter; då Martin Luther protesterade.
- Du har då talets gåva, däger Kamrern, beror det på att du heter Fridolin, han som kunde prata på bönders vis och med lärde män på latin.
- Martin gjorde ett svårt val där, och han blev bannlyst av Påven. Utesluten ur den Katolska gemenskapen, och han blev till slut en protestant.
- Nu är du där igen, säger Kamrern, att vara eller inte vara... hur väljer man?
Själen väljer, säger Fridolin, som tagit över, för nu är det viktiga saker på gång.
Själen finns i hjärnan, vår datamaskin där programmet väljer väg. När vi måste välja träder själen in, som då man står vid ett vägskäl. Själen har kontakt med minnet som spelar upp en tänkbar handlingsväg mot målet. Då man når målet kommer nästa fråga, och så sker samma prosedur igen.
- Hur kan du vara så säker på det, replikerar Kamrern, jag brukar prova mig fram, och blir resultatet bra så gör jag likadant igen nästa gång. Jag är mycket fokuserad på vad jag gör. Du verkar kunna förlita dig på minnesbilder som vi vet kan vara mycket suddiga ibland, men ok då, det klart att minnet måste engageras.
- Ja, det är ju det jag säger, men du är så fyrkantig i ditt tänkande, lämnar inget åt slumpen; lite tråkig med andra ord.
- Ja, och du är lite slarvig med vad du säger, min bäste Fridolin. "Tala är silver och tiga är guld", brukar man säga.
- Visst är det bra med en viss integritet, det medges; det ger större respekt, men om man tänker fel, då blir det katastrof i slutändan.
-Jag tror inte vi kommer längre med ordet själ.
- Där ser du, du tänker inte längre än näsan räcker; ta och smaka på det här: I ett rum sitter ett stort antal människor. Rummet är dåligt ventilerat. Efter ett tag blir luften dålig; det betyder att den inandats och utandats ett antal gånger. Varje gång luften sugs in i lungorna mister den syre till blodet som forslar den till kroppens celler som använder den vid spjälkningen av socker som ger energi. Det betyder att deltagarna i rummet blir dåsigare och dåsigare; skulle mötet vara över många timmar skulle några kanske dö av syrebrist innan man öppnar dörren och släpper in ny luft.
- Men herre gud, vad du tar i, vart vill du komma egentligen?
- Jag vill visa att det finns ytterligare ett ord i det svenska språket som syftar mot ordet själ; det är stjäla. Man skulle kunna säga att alla där inne i rummet stjäl syre från varandra. Att stjäla innebär att man väljer ut, liksom då man måste välja vilken väg man skall åka. Man väljer åt sig för att leva bra, med andra ord.
Således har själ, skäl och stjäla samma innebörd, och vad jag kan förstå sitter förmågan i nervsystemet, och främst i hjärnan. Det är jaget som tänker, men det finns faktiskt ett mig också. Det har hänt att jag blivit utsatt för en situation då jag inte hunnit tänka över huvud taget.
Jag var på väg till Huddinge och åkte genom Tumba. Strax innan jag kom ner till stationen där, det här var på vintern med stora snövallar, blev jag plötsligt varse att vägen smalnats av till bara en körbana och i den kom en bil rakt emot mig. Jag var beredd på en frontalkrock, men något grep tag i ratten och vred den åt höger så att bilen gick upp på en smal körbana intill berget, och ner igen på körbanan då jag passerat en stolpe som skilde vägbanan från gång och cyckelbanan. Jag hann knappt ana vad som hade skett utan körde som vanligt genom Tumba och kom lyckligt till Huddinge sjukhus dit jag skulle. Efteråt har jag börjat tänka på händelsen och inser att jag lika gärna kunde ha blivit mosad vid den platsen. Jag tror att det var detta - mig - som räddade mig, och lät min kropp färdas vidare i livet.
- Du kan då berätta du, säger Kamrern, och måla fram bilder för att göra dig märkvärdig. Det klart att en van bilförare utan vidare kan göra en häftig högersväng; vad är det för särskilt med det. Det klart att hela kroppen måste reagera för att det skall bli något gjort.
- Ja, ja, det är väl inget konstigt med kroppen, men hur är det med Anden?
Nu blir det liv och rörelse i huvudknoppen; det verkar som om Fridolin vill säga något.
- Det har vi ju redan behandlat. Vi kom ju överens om att gubbarna, eller var det gummor också i det där rummet blev lite dåsiga, och rent av skulle kunna dö av syrebrist. När de andas får de kraft, det betyder att Anden är full av kraft. Inte någon konstig figur i en saga, utan en reaktion på vad som händer i kroppen då vi andas. En explotionsmotor andas också, får den inte luft sker ingen verkan, likaså med allt som lever.
- Inte för att jag förstår det, säger Kamrern, men jag har sett att det händer något då en grupp människor är tända på att göra något tillsammans; man talar om laganda. Ofta ser man fotbollskillar stå och ha något för sig innan de springer ut på plan, och då lär de känna sig starkare än eljest.
- Där har du rätt, min gode vän, säger MoffaFridolin, när poeten Tranströmmer fick Nobelpriset i litteratur fick hela nationen en kick, det var kul att uppleva, så det stämmer allt. Kul att du Kamrern lade märke till det, du som verkar så stel i tanken.
Då har vi avverkat en fysisk sträcka, från Stockholms Central till Älvsjö, där många innovationer visats för världen. Mentalt har vi kommit fram till Sonen i den bibliska läran, en person av kött och blod som även kan ikläda sig rollen av Gud.
Det sägs att Jesus Kristus är sonen, och att han även är Kyrkan. När han frivilligt lät sig hängas upp på korset för att skriften skulle bli fullbordad gick han in i en ny roll och blev Gud. Här hos oss hänger Jesus i varje kyrka som ett beläte av trä. Han ser stel ut. Har vi inte misslyckats att göra honom levande? Prästens uppgift är att förmedla de visdomsord i skriften som vanliga arbetare vanligtvis inte förstår. Har han inte lyckats med det är Jesus en död trädocka på korset.
Ska vi förstå Jesus roll i församlingen måste vi ta det från början. Jesus föräldrar var judar, men jesus tänkte inte som andra, han var före sin tid och fick sona för det. Vi behöver inte blanda in någon gud i hans liv om vi inte vill, men jag anar att Moffa med sin fantasiförmåga har lätt för att föreställa sig en Gud Fader som håller i alla tåtarna, medan Kamrern är mera filosofisk och beräknande.
Där har vi dem, centralfigurerna i hjärnan. den fantiserande Moffa och den skarpt tänkande Kamrern som inte gillar att fabulera. Men som små gossar måste de ändå vara mottagliga för be bibliska berättelserna; de har inte mycket att jämföra med. Så kommer de till den åldern då de skall konfirmeras; godkänna dopet, och låta sig förhöras om sin tro; då skiljs de åt de två. Förr betydde det kanske en del att man fick kostym och klocka, men nu gör det ingen skillnad. Ändå är det många ungdomar som går fram, som man säger. Det är ett skådespel som verkar tilltalande för många, och må så vara.
Sonen är ofta obstinat, liksom Jesus var i de skriftlärdes ögon, och många många söner har verkat på samma sätt sedan dess, både i familjen och i samhället. När Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg var han en sådan son som mera månade om sina vänner och bekanta, än Påven och hans anhang.
Hur skulle du göra idag om du visste att Påven varit hängiven Hitler i unga år. När gjorde han avbön? Han borde utestängas ur den allmännerliga kyrkan där han sitter på Den Heliga Stolen, som Kyrkostaten kallas.
Nä, grabbar nu lägger vi av va? Ni äro alla hjärtligt välkomna till denna lilla fest som vi i afton skola hålla, ni gossar få dansa med varandra, jag för min del går in till spelgökarna och drar en Priffe...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Fadern, Sonen, och Den Helige Ande...
- Tunga saker!
- Varför det?
- Men tänk efter!
- Visst, jag gör ju det, säger MoffaFridolin till sin antagonist i min skalle.
Antagonisten heter HerrKamrerGoldfinger, som är en överdängare på att skriva räkningar och räkna pengar, förutom läsa finstilt på kontrakt, m.m..
- Jag kan inte förstå hur du är funtad, säger MoffaFridolin, och rycker på axlarna; för mig betyder det mest att människor jag möter i vardagen har det bra.
- Det gör de när de får göra rätt för sig, säger Kamrern; basta!
- Det klart att det är så; men det kan finnas tusen skäl till att en människa inte förmår prestera som vanliga friska människor.
- Det finns de som inte vill också, sådana som parasiterar på andra.
- Javisst, säger MoffaFridolin, men hur vet du att de inte har sina randiga skäl att vägra ställa upp i taskspelet som råder där många människor är inblandade. Tänk så mycket korumption det är; kanske inte så mycket här, men i andra länder. Här också förresten, för den är genomskinlig, den syns sällan. Somliga människor har anledning att genomskåda den falskhet som råder här, och om de hamnat i bakvatten kanske det är så; de får inte en ärlig chans att uppnå den rättvisa som de egentliglen är värda.
Vad säger kyrkan om detta hära, frågar Kamrern, vi tillhör ju ett folk som har en grundlag som bygger på den Lutherska läran. Det låter på dig som om vi lever i ett laglöst land; jag förstår inte dig heller!
I mitt huvud finns två kontrahenter som alls inte förstår varandra; det är fullt tydligt. Hur kan jag över huvudet taget fatta riktiga beslut? Det kan jag inte!
Men livet har sin gång, jorden snurrar och mäter dagarna och jorden spinner runt solen och räknar åren. Timmar och minuter räknas från en meridian i London, och när störtloppsåkarna rasar nedför branten mäter man till och med hundradelar.
Ibland måste man tänka snabbt; spårvagnen går om ett par sekunder och vagnen är full, vilken dörr skall jag låta öppna för mig. Det blir naturligtvis råkurr i huvudet och något beslut levererar inte slagskämparna där inne, och så är spårvagnen snart långt borta. Bara att vänta på nästa... om det går någon, måste titta på turlistan.
Turlistan ja; för det första: ska jag åka med bussen dit eller dit och sedan ta nästa buss till Centralen. Eller... ska jag vänta 20 minuter och ta nästa spårvagn, för det ser faktiskt ut som om det ska komma en då. Det tål att tänka på.
- Vi tar bussen, säger Kamrern, så är vi i alla fall på väg.
- Men sen då, säger hans kontrahent, vad händer då, det verkar säkrare att vänta och komma direkt till vår destination.
Där ser du! Här finns flera vägar som alla går till Rom, som man säger. Gäller nu att göra ett gott val, med avseende med tid och kostnad. Hur går det till egentligen?
I huvudet finns en karta, under förutsättning att vi varit med om det här förr. Det finns dock vita fläckar på kartan som vi måste överbrygga. Få se nu...
Till slut kommer mina tänkare på en lösning som verkar bra, tror de, för de vita fläckarna är irriterande. Det blir spårvagnen i alla fall, med väntan 20 minuter, men eftersom tåget vi skall ta går med en kvarts mellanrum behöver vi inte oroa oss för tiden. Nu kom vi undan billigt dessutom, ingen som tog upp någon avgift, fett.
Vid stationen måste vi dock vänta 10 minuter, men det kan vara skönt att ta det lugnt ett tag. Äntligen på väg hem och senase turen var ett gott val. Det stämmer faktiskt att lycka är att lyckas... för enkelt samband kan det kanske tyckas.
Jag och mina hjälpredor i huvudet kan se fram emot en halvtimmes meditation tills vi måste agera igen; jag tänker så jag tänker ändå:
Vi besökte S:a Klara på väg till 7:an, spårvagnen vid Sergels Torg. Där stod det:
Herren är din herde...
Vem är herren, egentligen. I Gamla Testamentet står det att Gud heter Jahve, och han är en. Längre fram står det att han är Herren eller Herren Gud. Hur har vi människor kommit fram till det.
- Jag tror så här, säger MoffaFridolin, jag tror att man menar att det är pappa. Förresten heter inte påven Papa? Det klart att pappa är den som styr överallt i den lille gossens liv, och han vet inget annat. När han blir vuxen inser han att det finns många pappor och då är det ofta en av dem, en annan pappa som bestämmer. Jag ser mig själv som i ett beduinläger; en mindre gupp som håller ihop.
Men ju äldre jag blir förstår jag att det finns flera nivåer där det finns en som bestämmer, och det har alltid varit män: men nu börjar saker hända på alla nivåer.
Hur som helst blir det lätt så att ingen här på jorden bestämmer allt, inte ens Påven. Om vi då vill ha tag på en som har det yttersta ansvaret för allt, för alla krafter i vår värld, så blir det Gud. Bland Muhammeds lärljungar heter Guden Allah, vilket skämtsmat skulle vara "alla" krafter.
- Det där har du hittat på själv, det hör jag, men så säger inte prästen i kyrkan; han håller sig till texten, och därmed jämt. Det är många gamla kyrkobesökare som inte vill ha några egna påhitt, de vill höra det som de vuxit upp med; det ger trygghet.
- Så klart att det är så, men sanningen kommer att göra eder fria sa Jesus, säger MoffaFridolin. Förr kunde inte alla läsa och skriva, de kunde inte ens förstå vad prästen predikade om, eftersom han läste texten på latin. Det var ju först sedan Gustav I, Wasa alltså tvingade prästerna att läsa på vårt eget språk, då vi blev Protestanter; då Martin Luther protesterade.
- Du har då talets gåva, däger Kamrern, beror det på att du heter Fridolin, han som kunde prata på bönders vis och med lärde män på latin.
- Martin gjorde ett svårt val där, och han blev bannlyst av Påven. Utesluten ur den Katolska gemenskapen, och han blev till slut en protestant.
- Nu är du där igen, säger Kamrern, att vara eller inte vara... hur väljer man?
Själen väljer, säger Fridolin, som tagit över, för nu är det viktiga saker på gång.
Själen finns i hjärnan, vår datamaskin där programmet väljer väg. När vi måste välja träder själen in, som då man står vid ett vägskäl. Själen har kontakt med minnet som spelar upp en tänkbar handlingsväg mot målet. Då man når målet kommer nästa fråga, och så sker samma prosedur igen.
- Hur kan du vara så säker på det, replikerar Kamrern, jag brukar prova mig fram, och blir resultatet bra så gör jag likadant igen nästa gång. Jag är mycket fokuserad på vad jag gör. Du verkar kunna förlita dig på minnesbilder som vi vet kan vara mycket suddiga ibland, men ok då, det klart att minnet måste engageras.
- Ja, det är ju det jag säger, men du är så fyrkantig i ditt tänkande, lämnar inget åt slumpen; lite tråkig med andra ord.
- Ja, och du är lite slarvig med vad du säger, min bäste Fridolin. "Tala är silver och tiga är guld", brukar man säga.
- Visst är det bra med en viss integritet, det medges; det ger större respekt, men om man tänker fel, då blir det katastrof i slutändan.
-Jag tror inte vi kommer längre med ordet själ.
- Där ser du, du tänker inte längre än näsan räcker; ta och smaka på det här: I ett rum sitter ett stort antal människor. Rummet är dåligt ventilerat. Efter ett tag blir luften dålig; det betyder att den inandats och utandats ett antal gånger. Varje gång luften sugs in i lungorna mister den syre till blodet som forslar den till kroppens celler som använder den vid spjälkningen av socker som ger energi. Det betyder att deltagarna i rummet blir dåsigare och dåsigare; skulle mötet vara över många timmar skulle några kanske dö av syrebrist innan man öppnar dörren och släpper in ny luft.
- Men herre gud, vad du tar i, vart vill du komma egentligen?
- Jag vill visa att det finns ytterligare ett ord i det svenska språket som syftar mot ordet själ; det är stjäla. Man skulle kunna säga att alla där inne i rummet stjäl syre från varandra. Att stjäla innebär att man väljer ut, liksom då man måste välja vilken väg man skall åka. Man väljer åt sig för att leva bra, med andra ord.
Således har själ, skäl och stjäla samma innebörd, och vad jag kan förstå sitter förmågan i nervsystemet, och främst i hjärnan. Det är jaget som tänker, men det finns faktiskt ett mig också. Det har hänt att jag blivit utsatt för en situation då jag inte hunnit tänka över huvud taget.
Jag var på väg till Huddinge och åkte genom Tumba. Strax innan jag kom ner till stationen där, det här var på vintern med stora snövallar, blev jag plötsligt varse att vägen smalnats av till bara en körbana och i den kom en bil rakt emot mig. Jag var beredd på en frontalkrock, men något grep tag i ratten och vred den åt höger så att bilen gick upp på en smal körbana intill berget, och ner igen på körbanan då jag passerat en stolpe som skilde vägbanan från gång och cyckelbanan. Jag hann knappt ana vad som hade skett utan körde som vanligt genom Tumba och kom lyckligt till Huddinge sjukhus dit jag skulle. Efteråt har jag börjat tänka på händelsen och inser att jag lika gärna kunde ha blivit mosad vid den platsen. Jag tror att det var detta - mig - som räddade mig, och lät min kropp färdas vidare i livet.
- Du kan då berätta du, säger Kamrern, och måla fram bilder för att göra dig märkvärdig. Det klart att en van bilförare utan vidare kan göra en häftig högersväng; vad är det för särskilt med det. Det klart att hela kroppen måste reagera för att det skall bli något gjort.
- Ja, ja, det är väl inget konstigt med kroppen, men hur är det med Anden?
Nu blir det liv och rörelse i huvudknoppen; det verkar som om Fridolin vill säga något.
- Det har vi ju redan behandlat. Vi kom ju överens om att gubbarna, eller var det gummor också i det där rummet blev lite dåsiga, och rent av skulle kunna dö av syrebrist. När de andas får de kraft, det betyder att Anden är full av kraft. Inte någon konstig figur i en saga, utan en reaktion på vad som händer i kroppen då vi andas. En explotionsmotor andas också, får den inte luft sker ingen verkan, likaså med allt som lever.
- Inte för att jag förstår det, säger Kamrern, men jag har sett att det händer något då en grupp människor är tända på att göra något tillsammans; man talar om laganda. Ofta ser man fotbollskillar stå och ha något för sig innan de springer ut på plan, och då lär de känna sig starkare än eljest.
- Där har du rätt, min gode vän, säger MoffaFridolin, när poeten Tranströmmer fick Nobelpriset i litteratur fick hela nationen en kick, det var kul att uppleva, så det stämmer allt. Kul att du Kamrern lade märke till det, du som verkar så stel i tanken.
Då har vi avverkat en fysisk sträcka, från Stockholms Central till Älvsjö, där många innovationer visats för världen. Mentalt har vi kommit fram till Sonen i den bibliska läran, en person av kött och blod som även kan ikläda sig rollen av Gud.
Det sägs att Jesus Kristus är sonen, och att han även är Kyrkan. När han frivilligt lät sig hängas upp på korset för att skriften skulle bli fullbordad gick han in i en ny roll och blev Gud. Här hos oss hänger Jesus i varje kyrka som ett beläte av trä. Han ser stel ut. Har vi inte misslyckats att göra honom levande? Prästens uppgift är att förmedla de visdomsord i skriften som vanliga arbetare vanligtvis inte förstår. Har han inte lyckats med det är Jesus en död trädocka på korset.
Ska vi förstå Jesus roll i församlingen måste vi ta det från början. Jesus föräldrar var judar, men jesus tänkte inte som andra, han var före sin tid och fick sona för det. Vi behöver inte blanda in någon gud i hans liv om vi inte vill, men jag anar att Moffa med sin fantasiförmåga har lätt för att föreställa sig en Gud Fader som håller i alla tåtarna, medan Kamrern är mera filosofisk och beräknande.
Där har vi dem, centralfigurerna i hjärnan. den fantiserande Moffa och den skarpt tänkande Kamrern som inte gillar att fabulera. Men som små gossar måste de ändå vara mottagliga för be bibliska berättelserna; de har inte mycket att jämföra med. Så kommer de till den åldern då de skall konfirmeras; godkänna dopet, och låta sig förhöras om sin tro; då skiljs de åt de två. Förr betydde det kanske en del att man fick kostym och klocka, men nu gör det ingen skillnad. Ändå är det många ungdomar som går fram, som man säger. Det är ett skådespel som verkar tilltalande för många, och må så vara.
Sonen är ofta obstinat, liksom Jesus var i de skriftlärdes ögon, och många många söner har verkat på samma sätt sedan dess, både i familjen och i samhället. När Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg var han en sådan son som mera månade om sina vänner och bekanta, än Påven och hans anhang.
Hur skulle du göra idag om du visste att Påven varit hängiven Hitler i unga år. När gjorde han avbön? Han borde utestängas ur den allmännerliga kyrkan där han sitter på Den Heliga Stolen, som Kyrkostaten kallas.
Nä, grabbar nu lägger vi av va? Ni äro alla hjärtligt välkomna till denna lilla fest som vi i afton skola hålla, ni gossar få dansa med varandra, jag för min del går in till spelgökarna och drar en Priffe...
torsdag 3 november 2011
AlexandrowKalerwos på Historiska...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
En vetgirig unge...
Var börjar man? Med benrangel och döskallar så klart!
Det fanns gott om människoskelett, både sittande och liggande, nu var vi vid början av vår svenska historia. Elektroniken har utvecklats kollosalt sedan jag var där förra gången. Då gällde det det mina Rumpnissar (barnbarn), och gången före det var det mina döttrar som skulle vallas in i historien.
De växte upp på landet och hade inte åkt tåg en gång, och nu åke vi tunnelbana till och med.
- Jag vill se skelett, sa äldsta flickan, och tog ut tummen ur mun.
- Jag med, sa syrran, 15 månader yngre, som praktiskt taget aldrig hade tummen i mun.
Så lika men ändå olika. Ska återkomma till det en annan gång.
Nu var det Alexandrow och vi gick sakta från den ena montern till den andra, och plötsligt blev 8-åringen stående med ett par lurar och lyssnade. En liten bildskärm var det också där som han tittade på. Själv gick jag lite före, men men blev snart varse att min skyddsling inte var med. Fick plötsligt för mig att han kunde komma bort bland alla döskallar och benknotor. Det är ju en ganska ansenligt antal rum som måste genomsökas, och här och där finns det tvärförbindelser, så om han får för sig att leta efter mig och inte går till receptionen, då kan det ta tid.
Ok, sådana tankar har aldrig funnits förut, de är nog sånt som kommer med åren.
Jag gick således tillbaka, och där stod pilten fortfarande med lurarna på och tittade in i bildskärmen. Otroligt, man skulle kunna tro att det var någon krigsfilm på TV man körde, men till slut blev det svart i rutan, och visningen var slut. Vi gick vidare i ultrarapid. Allt skulle synas, detta hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fick dra grabben genom hela museet, från bottenvåningen ända upp till nutid.
Just det ja, det höll jag på att glömma. Jag såg att det stod några vackert färgade tält ute på gården mellan huskropparna. Där hade man övningar i somras; det stod Asargård på en skylt. Tälten hade den storleken att de skulle passa på övre terassen ute vid stugan (AkterKastellet). Den övre terassen skulle bli bra för sovtält, medan mellanterrasen skulle passa till mattält. Har pratat med KalleKock om det. Kanske vi kan tillverka tälten själva, det kan vi nog, när det blir aktuellt.
Vi har ju sedan gammalt ett företag som bedriver verksamhet i trakten, Moffa&Co, vi som skulle segla till söderhavet, till Kurreduttön och rädda Pippis Pappa, Efraim Långstrump. Men av brist på erfarenhet pekade FiaKanKälv ut fel riktning så att man hamnade uppströms och in i Lillsjön. Genom Nysund paddlade man med nedtagen mast för brons skull, och så seglade man bidevind till Nådhammar; då vaknade Moffa och upptäckte att Rumpnissarna gjort ett fatalt misstag, och därför vände man kosan norrut igen.
Nu hade man styv kuling akterifrån och när man kom in i lagunen fick man bomgipp och Moffa fick bommen i bakhuvudet och tuppade av. Kapten persson föll över relingen på styrbords sida och FiaKanKälv på babords, medan FrökenPinYin tappade skotsnöret och hennes bror MaskisenDartanYang tappade roderpinnen. MessiasMedMissilen låg under aktertoften och sov.
Med en hiskelig fart rände man rakt in i Korpberget och bara AkterKastellet sticker ut.
Ok, tänkte man, det som hänt har hänt, nu måste vi se framåt, och så bildade man företaget Moffa&Co, en tankesmedja med osedvanlig kompetens.
De var dessa illbattingar som fann spåren efter Hanna-Vanna i Svartputten, och hennes bortbyting, Vatt-Anna, som sedemera skulle bli känd i Södertälje Stad.
Idag finns Vatt-Anna i naturlig storlek uppe på Torekällberget, men hennes samtida från Wåhlinge finns ännu bara i litteraturen, alla utom Prosten som finns avmålad på en tavla i S:a Ragnhilds sakristia.
Alla träffas di av en slump på Syrrans café som ligger på gatan mellan kyrkan och kanalen. Det är förutom Anna och Hanna en gammal man från Orrlöt som ligger uppe på skogen mot Hejstalund; och hans fru, den mörkhyade Minnie som kommer från Karibien, en jazzens drottning som fått sin skolning på gatorna i New Orleans.
Så har vi Hannas räddare till ett värdigt liv, lantmätaren Einar, som gav henne ett instrument just som hennes förstånd höll på att lämna henne.
Det var så här att Hanna är blind och skulle offras till Asarna. Det var hennes far, jägaren Karl Otto som ansåg att hennes liv inte gick att rädda. Hon skulle aldrig klara ett liv utan syn, och därför bar han henne över isen på MilkRiver, förbi Ulriks stuga och upp till Svartputten.
Men så blev hon räddad som sagt var, fört av en varghona och sedan en ung örn från Tullgarn. Därifrån till ett båtsmanstorp som heter Ömanstorp där hon växte upp till en stilig donna, doch utan fungerande ögon.
Hon brukade sitta vid källan och spela på sin fostermors psalmodikon, men en dag blev hon frusterad därför att det gamla enkla instrumentet inte hade tillräckligt stort tonomfång. Hon brukade få melodier i huvudet någonstans ifrån, för modligen var det all världens musik som togs upp av Svartputtens stora membran soch förde frekvenserna till henne som en kompensation för att hon aldrig skulle se färgtoner som andra.
Den här dagen gick allt snett till en början, och så slog hon instrument mot en sten så att det gick sånder.
Men just som hon kom till sans igen uppenbarade sig en groda som sa:
- Kyss mig!
- Nej du, sa Hanna, jag vet att du bara lurar mig; jag vet att du inte finns!
- Skyll dig själv, men det kostar så lite att pröva!
- Ok då, viskade Hanna-Vanna, och togupp grodan och kysste den.
Pang!!! sa det, och genast var grodan försvunnen, men någon knackade henne på ryggen; det var den unge lantmätaraskultanten Ejnar som gått utanför på åkern och mätt för laga skifte; och han hade ett balalajkaliknande instrument som han gav henne.
Ja så blev det bröllop och det, sedan flyttade de in i egen våning i Södertälje.
Förutom Einar fanns där också Prosten som tillsammans med Hanna hade en konsert på gång i Tveta kyrka. Prosten och Anna kände varandra sedan unga år när de träffades på en bondgård mellan Södertälje och Järna. När Anna hade det svårt några år, när hennes barn var små, brukade han låta henne komma till präöstgården och göra skrivarbete, hon var nämligen duktig på det. Hade blivit upplärd av Ulrik i Dalen, en gammal vandringsman som varit i Istanbul och konverterat. Prosten var en kär gäst hos Anna och hennes dotter som en gång var fosterflicka hos trädgårdsmästaren på Brandals sund. Nu drev hon cafét och får hjälp av sin mor.
När alla gästerna bänkat sig, och plötsligt fann att det var gamla bekanta från Wahlinge, då knackar det på dörren och in stiger en reslig man: Amoralen, en gång gast åt Adolf Erik Nordenskiöld som genomförde bravaden att segla runt Europa och Asien. Men inte Amoralen, eller Aron som han egentligen heter, ty han gjorde något han fick ångra bittert, men efteråt värderar stort, han gick iland när han inte fick, ty isen som de legat instängda i under 9 månader höll på att gå upp.
Men Aron hade en flickvän bland tjukterna och måste ta farväl av henne innan de for, därför gick det som det gick, han blev akterseglad, och när han kom ut ur hennes tält var skeppet Vega redan långt borta på väg mot Bering Sund och varmare vatten.
På sin väg mot hemlandet besöker han Leo Tolstoy, och får barn med Maria som tog hand om honom i Kölnerdomen när den invigdes. Till slut kom han hem men oron slet i hans kropp, han måste ut igen, och av den anledningen hamnade han en dag högst uppe på Kolomanjaros topp, varifrån han sa att han kunde höra Djambé-trummor från Västafrikas, kanske var det från Dahomey där jazzen har sitt ursprung. Men det var väl bara snack. Men att han vandrade omkring i Kenya en tid och hjälpte en missionär det är väl i alla fall sant. Nu var han hemkommen från sin senaste resa och passar på att besöka sin gamla mor och sin halvsyster, som skojar med honom och säger att det är hennes förtjänst att han fick resa med farbror Adolf sol lär vara hennes far.
Nu har vi kommit långt från ämnet, men en trevlig historia är det allt. den vinner i längden, men nu går vi tillbaka till Alexandrows historieresa, och jag finner att det har gått otroligt bra att guida pojken genom alla salar, om än lite tveksamt men på ett omvänt sätt. Hade aldrig trott att det kan finnas ett sådant intresse hos en grapp som ännu inte kan läsa så bra. Jag ser fram emot nästa resa och nu kan vi dekorera texten med några bilder som jag tog... slutet gott, allting gott.
Ja just det: I vänstra fickan på min urgamla mes hade Kristina lagt ner en påse med karameller som vi skulle ta på hemvägen för att få ork att åka hem...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)