Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
En vetgirig unge...
Var börjar man? Med benrangel och döskallar så klart!
Det fanns gott om människoskelett, både sittande och liggande, nu var vi vid början av vår svenska historia. Elektroniken har utvecklats kollosalt sedan jag var där förra gången. Då gällde det det mina Rumpnissar (barnbarn), och gången före det var det mina döttrar som skulle vallas in i historien.
De växte upp på landet och hade inte åkt tåg en gång, och nu åke vi tunnelbana till och med.
- Jag vill se skelett, sa äldsta flickan, och tog ut tummen ur mun.
- Jag med, sa syrran, 15 månader yngre, som praktiskt taget aldrig hade tummen i mun.
Så lika men ändå olika. Ska återkomma till det en annan gång.
Nu var det Alexandrow och vi gick sakta från den ena montern till den andra, och plötsligt blev 8-åringen stående med ett par lurar och lyssnade. En liten bildskärm var det också där som han tittade på. Själv gick jag lite före, men men blev snart varse att min skyddsling inte var med. Fick plötsligt för mig att han kunde komma bort bland alla döskallar och benknotor. Det är ju en ganska ansenligt antal rum som måste genomsökas, och här och där finns det tvärförbindelser, så om han får för sig att leta efter mig och inte går till receptionen, då kan det ta tid.
Ok, sådana tankar har aldrig funnits förut, de är nog sånt som kommer med åren.
Jag gick således tillbaka, och där stod pilten fortfarande med lurarna på och tittade in i bildskärmen. Otroligt, man skulle kunna tro att det var någon krigsfilm på TV man körde, men till slut blev det svart i rutan, och visningen var slut. Vi gick vidare i ultrarapid. Allt skulle synas, detta hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fick dra grabben genom hela museet, från bottenvåningen ända upp till nutid.
Just det ja, det höll jag på att glömma. Jag såg att det stod några vackert färgade tält ute på gården mellan huskropparna. Där hade man övningar i somras; det stod Asargård på en skylt. Tälten hade den storleken att de skulle passa på övre terassen ute vid stugan (AkterKastellet). Den övre terassen skulle bli bra för sovtält, medan mellanterrasen skulle passa till mattält. Har pratat med KalleKock om det. Kanske vi kan tillverka tälten själva, det kan vi nog, när det blir aktuellt.
Vi har ju sedan gammalt ett företag som bedriver verksamhet i trakten, Moffa&Co, vi som skulle segla till söderhavet, till Kurreduttön och rädda Pippis Pappa, Efraim Långstrump. Men av brist på erfarenhet pekade FiaKanKälv ut fel riktning så att man hamnade uppströms och in i Lillsjön. Genom Nysund paddlade man med nedtagen mast för brons skull, och så seglade man bidevind till Nådhammar; då vaknade Moffa och upptäckte att Rumpnissarna gjort ett fatalt misstag, och därför vände man kosan norrut igen.
Nu hade man styv kuling akterifrån och när man kom in i lagunen fick man bomgipp och Moffa fick bommen i bakhuvudet och tuppade av. Kapten persson föll över relingen på styrbords sida och FiaKanKälv på babords, medan FrökenPinYin tappade skotsnöret och hennes bror MaskisenDartanYang tappade roderpinnen. MessiasMedMissilen låg under aktertoften och sov.
Med en hiskelig fart rände man rakt in i Korpberget och bara AkterKastellet sticker ut.
Ok, tänkte man, det som hänt har hänt, nu måste vi se framåt, och så bildade man företaget Moffa&Co, en tankesmedja med osedvanlig kompetens.
De var dessa illbattingar som fann spåren efter Hanna-Vanna i Svartputten, och hennes bortbyting, Vatt-Anna, som sedemera skulle bli känd i Södertälje Stad.
Idag finns Vatt-Anna i naturlig storlek uppe på Torekällberget, men hennes samtida från Wåhlinge finns ännu bara i litteraturen, alla utom Prosten som finns avmålad på en tavla i S:a Ragnhilds sakristia.
Alla träffas di av en slump på Syrrans café som ligger på gatan mellan kyrkan och kanalen. Det är förutom Anna och Hanna en gammal man från Orrlöt som ligger uppe på skogen mot Hejstalund; och hans fru, den mörkhyade Minnie som kommer från Karibien, en jazzens drottning som fått sin skolning på gatorna i New Orleans.
Så har vi Hannas räddare till ett värdigt liv, lantmätaren Einar, som gav henne ett instrument just som hennes förstånd höll på att lämna henne.
Det var så här att Hanna är blind och skulle offras till Asarna. Det var hennes far, jägaren Karl Otto som ansåg att hennes liv inte gick att rädda. Hon skulle aldrig klara ett liv utan syn, och därför bar han henne över isen på MilkRiver, förbi Ulriks stuga och upp till Svartputten.
Men så blev hon räddad som sagt var, fört av en varghona och sedan en ung örn från Tullgarn. Därifrån till ett båtsmanstorp som heter Ömanstorp där hon växte upp till en stilig donna, doch utan fungerande ögon.
Hon brukade sitta vid källan och spela på sin fostermors psalmodikon, men en dag blev hon frusterad därför att det gamla enkla instrumentet inte hade tillräckligt stort tonomfång. Hon brukade få melodier i huvudet någonstans ifrån, för modligen var det all världens musik som togs upp av Svartputtens stora membran soch förde frekvenserna till henne som en kompensation för att hon aldrig skulle se färgtoner som andra.
Den här dagen gick allt snett till en början, och så slog hon instrument mot en sten så att det gick sånder.
Men just som hon kom till sans igen uppenbarade sig en groda som sa:
- Kyss mig!
- Nej du, sa Hanna, jag vet att du bara lurar mig; jag vet att du inte finns!
- Skyll dig själv, men det kostar så lite att pröva!
- Ok då, viskade Hanna-Vanna, och togupp grodan och kysste den.
Pang!!! sa det, och genast var grodan försvunnen, men någon knackade henne på ryggen; det var den unge lantmätaraskultanten Ejnar som gått utanför på åkern och mätt för laga skifte; och han hade ett balalajkaliknande instrument som han gav henne.
Ja så blev det bröllop och det, sedan flyttade de in i egen våning i Södertälje.
Förutom Einar fanns där också Prosten som tillsammans med Hanna hade en konsert på gång i Tveta kyrka. Prosten och Anna kände varandra sedan unga år när de träffades på en bondgård mellan Södertälje och Järna. När Anna hade det svårt några år, när hennes barn var små, brukade han låta henne komma till präöstgården och göra skrivarbete, hon var nämligen duktig på det. Hade blivit upplärd av Ulrik i Dalen, en gammal vandringsman som varit i Istanbul och konverterat. Prosten var en kär gäst hos Anna och hennes dotter som en gång var fosterflicka hos trädgårdsmästaren på Brandals sund. Nu drev hon cafét och får hjälp av sin mor.
När alla gästerna bänkat sig, och plötsligt fann att det var gamla bekanta från Wahlinge, då knackar det på dörren och in stiger en reslig man: Amoralen, en gång gast åt Adolf Erik Nordenskiöld som genomförde bravaden att segla runt Europa och Asien. Men inte Amoralen, eller Aron som han egentligen heter, ty han gjorde något han fick ångra bittert, men efteråt värderar stort, han gick iland när han inte fick, ty isen som de legat instängda i under 9 månader höll på att gå upp.
Men Aron hade en flickvän bland tjukterna och måste ta farväl av henne innan de for, därför gick det som det gick, han blev akterseglad, och när han kom ut ur hennes tält var skeppet Vega redan långt borta på väg mot Bering Sund och varmare vatten.
På sin väg mot hemlandet besöker han Leo Tolstoy, och får barn med Maria som tog hand om honom i Kölnerdomen när den invigdes. Till slut kom han hem men oron slet i hans kropp, han måste ut igen, och av den anledningen hamnade han en dag högst uppe på Kolomanjaros topp, varifrån han sa att han kunde höra Djambé-trummor från Västafrikas, kanske var det från Dahomey där jazzen har sitt ursprung. Men det var väl bara snack. Men att han vandrade omkring i Kenya en tid och hjälpte en missionär det är väl i alla fall sant. Nu var han hemkommen från sin senaste resa och passar på att besöka sin gamla mor och sin halvsyster, som skojar med honom och säger att det är hennes förtjänst att han fick resa med farbror Adolf sol lär vara hennes far.
Nu har vi kommit långt från ämnet, men en trevlig historia är det allt. den vinner i längden, men nu går vi tillbaka till Alexandrows historieresa, och jag finner att det har gått otroligt bra att guida pojken genom alla salar, om än lite tveksamt men på ett omvänt sätt. Hade aldrig trott att det kan finnas ett sådant intresse hos en grapp som ännu inte kan läsa så bra. Jag ser fram emot nästa resa och nu kan vi dekorera texten med några bilder som jag tog... slutet gott, allting gott.
Ja just det: I vänstra fickan på min urgamla mes hade Kristina lagt ner en påse med karameller som vi skulle ta på hemvägen för att få ork att åka hem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar