Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
...jag är lika ensam som du...
Snurra min jord du får inte ge dig... ja hur skall man beskriva känslor?
med skiljetecken så klart...
Det här stycket är en egotrippad betraktelse, en komprimerad roman, kanske en vision som börjar långt bort i historien. Närmare bestämt i landet mellan två floder där staden Ur byggdes, där kilskriften träder fram inför våra ögon. Folket kallas sumerer, och det är från Ur Abram utvandrar i Gamla Testamentet. Det är långt innan Jesus föddes.
Den bibliska historien visar oss vägen till Kristendomens ursprung där Jesus lärjungar kallar honom Mesias, vilken skulle komma som en kejsare och rädda folken där omkring. Judarna trodde inte på Jesus Kristus och behöll sina gamla skrifter och uppfostrar än idag sina barn efter dem.
Det är jag som är Moffa. När jag predikar är jag Fridolin, gå in på Google för du se. Jag har ännu en fason, herrKamrerGoldfinger, ett underverk som bor i min skalle och ständigt gör sig påmind. Moffa och Kamrern för en ständig debatt, och när de blir överens basunerar Fridolin ut resultatet.
I morse när jag vaknade hittade jag en bok som handlar om stora segelfartyg som byggdes i Västervik på 1800-talet. De var stolta skepp med många segel, och de seglade långt bort på Atlanten. En del ända till Brasilien i Sydamerika, andra gick över Nordsjön och fastnade på Doggers Bankar och förliste med man och allt. Ja många segelfartyg ligger på havets botten halvt begravda i sand, kanske bara masterna sticker upp.
När jag vaknade efter att ha sovit middag en stund, vilket jag alltid gör om jag har en chans, såg jag för mitt inre öga ett avlägset skäpp; vi kan säga att det är en ursjäl som levde på sumerernas tid. Den söker hela tiden lösningar för sig själv, eller sin familj; det kan också vara hela folkets väl och ve, men den själen är i min fantasi ett skepp som måste ta ut rätt kurs för att fånga så mycket vind som möjligt. Vi kan säga att vinden är själva kraften och kaptenens styrka är anden. Kanske kapten inser att ingen man är en ö, och att han själv inte förmår föra skeppet i rätt hamn. Han ser i sitt inre att det finns krafter runt omkring som styr skeppet i stort, och det är andandrna som samverkar, ja det är Gud, eller rent av Gudarna som styr deras levnadslopp. I främmande hamn försöker han få så mycket som möjligt för sina varor.
Men från ett annat håll kommer ett annat skepp med liknande last, en konkurrent alltså. Naturligtvis hälsar kaptenerna på varandra, men när det gäller att sälja sina varor är de inte sams. Kanske den ene har knep som den andre inte ser. Han kaske använder mutor eller hot, det finns många sätt men först och främst är det priserna som bestämmer vem som får sälja mest av sina varor.
För den som köper gäller det att välja, det är som att stå vid ett vägskäl och räkna ut vilken väg som leder mot målet. Kanske man kan välja en genväg och på så sätt stjäla sig lite tid, och på så sätt skaffa sig fördelar. En av kaptenerna lyckas bli av med sin last med en hyfsad förtjänst, medan den andra måste segla vidare och uppsöka en annan hamn för att bli av av sina dyrgripar.
Här i denna lilla anekdot har vi tre olika uttryck för ordet själ; alltså själ, stjäla och skäl. Kaptenerna är beroende av sina arbetares styrka och vilja och tjänar på att lagandan är god. Är den inte det blir det i värsta fall myteri, och det kan hända att besättningen stjäl hela båten och lasten som finns däri. Kanske blir de sedan pirater som ger sig på andra skepp.
Lag-anda, andning är ord som får oss att tänka på kraft; således den kraft som kommer någonstans ifrån, men varifrån? Så går båten på grund och stormen piskar skeppet tills det går sönder och glider ner från skäret och blir kvar på botten tills vi finner det igen genom att dagens teknik är så långt kommen att det går att komma djupt ner till den nivå där skeppet ligger med sin last av amforor och kanske guld och silver. Lång mening!
Guld och silver betyder ibland mer än männikoliv; och vi har funnit kyrkans Ande, Kropp och Själ.
Vi är nu framme vid krubban där Jesusbarnet lades efter födseln. Det är naturligtvis en saga som är ganska lik den som gäller för alla människor, bara det att det här barnet hade en mor och en far som var judar och måste bete sig efter judendomen, medan Jesus var en rabulist, en person som inte ville rätta sig efter släktens lag.
Så gick det som det gjorde också, han blev dömd av sina egna (judar) och kunde inte räddas av sina lärjungar (Simon Petrus)som Jesus utsett att vra den klippa som Kristendomen skulle byggas på. Petrus fick med tiden en kyrka i Rom ( Petruskyrkan)uppkallad efter sig, men livet miste han samtidigt med Paulus (Saulus). Kyrkan är verklig i allra högsta grad, medan Evangeliernas berättelser måste ses som tre sagor skrivna 100 år efter Krisus korsfästelse.
Vi måste inse det, att hela den Kristna rörelsen är en saga, men inte vilken saga som helst, utan en sägen som gått i arv generation efter generation.
Med jämna mellanrum har man räddat det där fartyget som förslist; lagt det i en docka och lappat och lagat och sjösatt igen.
En person som det stormade om var Martin Luther i Vittenberg, han som blev bannlyst av Påven i Rom. Martin insåg att biskopar och präster hade börjat stjäla av det okunniga folket genom att skrämmas om Den Helige Ande. Man kunde få syndernas förlåtelse om man köpte ett värdelöst papper (avlatsbrev), och för dessa pengar byggde kyrkan stora katedraler som fick människorna att känna sig små och orkeslösa.
Martin Luther rustade upp skeppet och fick i Sverige en ny kapten som gärna sa åt sina medarbetare att själa allt kyrksilver som fanns i kyrkor och kloster, och förvarade det i sin egen skattkista. Var det så mycket bättre?
Nja, han fick i alla fall det svenska folket att börja jobba på sina hemman, men visst lade hans söner ner mycket pengar på de så kallade Wasaborgarna.
Martin Luther hade menat att folket skulle sköta om sitt hellre än att skänka bort sitt arbete till Påven och hans biskopar. Gustav Wasa såg till att det blev ordning i landet och att var och en skulle batala skatt till kronan efter bärkraft.
Men sedan slog det över totalt. Kungarna fick storhetsvansinne och började stjäla arbete och guld och silver, samt andra människors frihet i andra länder. Man säger att det är vår storhetstid, ja markarealen var stor som kungarna härskade över, och nu var inte kungamakten bättre än påvens.
Och så håller det på. Det nyrenoverade skeppet seglar ett tag, sedan dyker det upp en ny grynna.
Emanuel Swedenborg (av Sweden och borg), han blev nämligen adlad på grund av att hans far blev adlad. Fadern hette Jesper Swedberg och var Karl XII:s biskop. Det var egentligen han som blev adlad, men man adlade inte biskopar, men dock deras söner.
Emanuel var en klok man, hade gått i de finaste skolorna i Europa, men blev ett tag lite tankfull. Han mötte Jesus och många andra bibliska personer och han började skriva andliga verk. Han skrev väldigt mycket som blev publicerat, ty han var en bemärkt person i Europa; ja i hela världen. Före radion var han Sveriges mest berömda man, och det grundades många församlingar som delade hans tankar om himmel och helvete. Det märlvärdigaste med honom var att han menade att det är handlingarna som gäller. Och det kan verka modernt idag då fosterbarn som staten har förpassat till olika familjer har blivit lovade en summa pengar, men i dagarna får reda på att de ska få en ursäkt istället; vad är den värd?
I Katolska kyrkan har många präster förgripit sig på gossar, och nu har Påven bett om ursäkt, ja vet du vad, vad ska man säga?
Men så kommer Baptisterna i Västerlandet. De möter motstånd från Svenska kyrkan och många barn blir slitna ur sina mödrars famnar och tvångsdöpta av prästen. Och den som läst bibeln för dem som ämnnu inte kunde läsa blev körda till fängelset. Där fick de sitta på vatten och bröd, och brödet saknade salt. Utan salt kan kroppen inte fungera, och många dog, och de som överlevde fick bekänna sin tro för församlingen, och gav de sig inte fick de fängelse igen.
Nu är vårt skepp ute och sneseglar igen och det börjar storma som aldrig förr. Det är då det dyker upp en skräddare söderifrån. Han står där så trygg på ett skär och lotsar vårt fartyg, en brigg visst det är, in i en säker hamn.
Säker och säker, var finns den trygga hamnen?
Det är skräddare August Palm som bereder väg för Hjalmar Branting, vilken är redaktör för en tidning som så gott som får ersätta den gamla sönderlästa bibeln, den enda litteratur som fanns i ett arbetarhem före den allmänna skolplikten 1842.
Man kan nästan se det som om Brantings skepp var en Ark där alla som ville fick stiga på; arken hette Social-demokraten! och visst var det stormigt i början då
Kata Dahlström rese land och rike runt och aggiterade. Men skutan, ja nu var det en skuta med både segel och ångmaskin eller tennkulemotor. Och så seglade vi in i två världskrig och klarade oss hjälpligt, och när officerarna fick ta av sig uniformerna gick arbetarföreningen, med kvinnor och allt, in i den Svenska riksdagen och fick majoritet.
Per Albin kom, Erlander kom och Palme kom; och blev skjuten till döds, innan en pråmdragare dök upp och hade en massa socialdemokrater på släp. Men nu var det ett svalg mellan folket och deras förtroendemän. Åter igen hade Guldkalven segrat.
Du kanske kommer ihåg från konfermationsundervisningen att Moses hade en bror som hette Aron. Han blev gud bevars den förste prästen i tabernaklet (mobil kyrka), men innan dess gjorde han något som förargade hans bror Moses.
När moses kom nerför berget och hade lertavlorna med de tio Guds buden på, då hade Aron lett folket in i ett andligt rus som Moses och Gud inte gillade. Folket hade byggt en kalv av allt guld, och nu prisade man den, liksom vi idag lovprisar penningen, vilken den är gjord av papper eller plast.
När vi skönjer pråmdragaren igen har den för länge sedan kapat trossen som förbinder den med pråmen med folket ombord, och runt omkring finns både segelbåtar och motorbåter i lyxklass, och ingen verkar veta åt vilket håll man skall navigera, nu när amerikanarna stängt av sina GPS-signaler. Ja kära nån, hur skall detta sluta.
Det var en gång en Österrikare som var självmordsbenägen, han hette Wittgenstein och togs om hand av engelsmannen Bertram Russel (Russeltribunalen om kärkraft).
Wittgenstein hade skrivit om det mesta - utom religion - och uttryckte sig i princip som drängen i Emil i Lönneberga sa till pigan Lina: (Det där med giftemål) religion det tror jag vi tar och skiter i. Vad betyder det? Att det är alldeles för mycket käbbel, för mycket prat och för lite verkstad, skulle man säga idag.
Nu har man brutit sönder skeppet som fört os från sumererna till social-demokraterna, och frågan är, är demokratin stark nog för att vara social, en humanistisk livlina för var och en; frågas kom?
tisdag 13 september 2011
måndag 12 september 2011
Moffa&Co´s framtidsutsikter...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
WWW.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
Moffa&Co...tidskrift för vankelmodiga
Det är nu nästan tjugo år sedan jag började skriva en blandad text (fakta&fiktion) om mig och mina barnbarn, som bara drällde in i mitt redan då kaosartade liv. Avsikten var att prägla dem vid mina egna tankar som vuxit fram ur enträget arbete på jobb och fritid. Erfarenheter hade jag både från staden och landet, och visst kunde jag sjunga, men jag gjorde det sällan, trots att jag en gång varit på Nalen och spelat kontrabas i skifflegruppen Hecto´s i slutet på 50-talet, eller rättare sagt mellan hösten 1959 till våren 1960. Men nu skall det bli musikteater, eller heter det musical?
Ja du ser själv, jag har lite svårt för att bestämma mig, och ännu värre har det blivit sedan rumpnissarna kom, med början 1989, då KaptenPersson anlände med dunder och brak.
Sedan föddes hans syrra, FiaKanKälv, som verkligen är pådrivande. Hon är den som skall föra hela det här projektet i hamn, fastän hon inte gillar att skriva; men hon kan ta bilder från Los Ossos idag, en by förutan gata, ligger inte långt från Stilla Havet, mellan Los angeles och San Fransisco, in the USA.
En månad efter kom kusinen FrökenPinYin, en tös som låg som en säl i vattnet när hon var liten. Om henne finns inte mycket att skriva; hon är vacker som en dag, men mycket hemlighetsfull och vankelmodig som sin morfar.
Morfar kom hem till Mamma Ma; och då sprang Fia ut på grusplanen med öppna armar och sa: Moffa! moffa! moffa! vilket på Moffas språk betyder Moffa rätt och slätt.
Så vet ni det!
Tro inte att det var bra med det. Sedan kom FrökenPinYins brorsa, han som spelar gitarr ibland, och trummor då han inte spelar något annat instrument. Och när han inte kan välja någotdera, då tar han i alla fall el-basen, vilket visar att han är nära släkt med Moffa.
En man i sina bästa¨år är han, Moffa, som också kallar sig Fridolin, ty "Fridolin är fin, han kan tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin".
Det är Erik Axel Karlfeldts karaktär Fridolin, som vi har snott.
Allt som är snott, dvs. virat, gillar Moffa, och vi kan väl påstå att Moffa hade tänkt att han skulle vira alla barnbarnen runt om sig själv, men se det går inte.
Efter FrökenPinYin och MaskisenDartanYang kom en palt som vi, Kamrern och MoffaFridolin, inte vet så mycket om; han har en stor integritet, som man säger;
fan vet vad det betyder egentligen, men vi tror att det innebär att han stick i stäv med sin morfar inte pratar så mycket om sig själv; mera verkstad alltså!
En gång för 15 år sedan, han var då 3 år, kom han körande med någon sorts misil i handen och hotade sin morfar när denne tvingade honom att borsta tänderna i den gamles regi.
- Jag kan! skrek denne, numera inte lika liten och späd, eftersom han blivit en person med svällande muskler beroende på att han tränar regelbundet; säkert för att han när som helst skall kunna kasta sig över sin gamla morfar och ge igen för forna tiders tandborstning.
Du kanske undrar varför jag inte nämner herrKamrerGoldfinger, eller Kamrern rätt och slätt. Lugn bara lugn han kommer vad det lider, ute i värden blåser kyliga vindar och depressioner kommer som ett brev på posten. Kamrern är hög när Moffa är låg, och tvärt om. Båda huserar i min arma skalle på ett bipolärt sätt, och det är visst ingenting att göra åt. Fridolin är talesman för både Moffa och Kamrern, och han har en fin karaktär, nästan nobel; i alla fall går han varje år och tänker: - Skulle man kanske ta och publicera, annars har man väl ingen chans att få Nobelpriset; ur kungens hand!
Visserligen har Moffa lovat sin sambo, sedan 30 år tillbaka, hon med den lustiga trädgården du vet, Kristina heter hon gud bevars, att hon skall få sitta bredvid kungen om han blir kallad. Får han Nobellpriset i litteratur får han sitta bredvid drottningen som sed är, men nu suktar han efter två pris; ett i litteratur och ett i fysik, och därför vill han sitta mellan båda prinsessorna säger han, men vi vet nog vad det är... gubbsjuka!
Nu är det så att vi egentligen inte vet om, eller när, eller hur, så det får väl dröja ett år till, kanske?
Vi vet inte så noga, men Kamrern uppmanar Fridolin att hålla sig beredd, ty det handlar om mycket pengar...men vi äro vankelmodiga, och inte kan man väl kalla bloggarna för god litteratur?
Behöver jag uttrycka mig tydligare? Enligt vårt förmenande är behovet av en tidskrift för vankelmodiga mycket stort i vårt distrikt, men skam och säga det så vet vi inte säkert; dvs. Moffa, Fridolin och herrKamrerGoldfinger från Flodområde 63 i MiddleMilkDominion.
För att utröna behovet av en sådan tidskrift beger vi oss nu ut på en pilgrimsfärd i Östra sörmland där vårt didtrikt ligger. Om du vill följa med kan du hålla korpgluggarna öppna i denna mörksens tid, vi ämnar nämligen annonsera om utgivningen av en BLOGKALENDER, i vilken du kan läsa om:
MoffaFridolinsMellanMjölkSafari.
Den kommer att ge sig iväg från Fotografimuseum i Kungliga Huvudstaden, och dra förbi Espresso House på Västerlånggatan och ner till Centralstationen. Där tar vi tåget mot Södertälje till Moffas gamla tassemarker (Gulagårn), där han och hans bästis under barnaåren, letade efter alla flyktvägar de kunde tänka sig, för att inte bli tagna av polisen, när man lekte Polis&Tjuv på bästa ungdomstid. Underbart var om man lyckades locka nån av de kyska flickorna med sig och hålla sig fast vid henne i en vrå och hoppas att käringen Karlsson höll sig borta från sitt vindskontor. Ja så var det, nu är det annorlunda, om man säger så, när man kamperar ihop med en annan...ja, Kristina du vet!
Fattas nu bara att gå till Allmänna Arvsfonden och tigga om lite kosing så att man får råd att beställa MoffaFridolin´s BloggKalender på Trosa Tryckeri i Värdens Ende; eller heter det ända; men det är väl nåt annat; vankelmodig var ordet.
- Vad allt det här skall vara bra för? Har jag inte nämnt det? Jo du förstår...vi , Moffa&Co, har funnit den röda tråden; en mjölkström som forsar fram ur Arlas källa på godset Nådhammar där Jens Spendrup bor ibland när han är ute på landet. Dit kom två bröder, Hildemar och Wilhelm Lidholm, och de är dessa herrar som står som grundare av Arla, ett mejeri som nu heter ArlaFoods och levererar produkter till Världens Barn; vi tänkte haka på där, därför vandra vi nu ut i världen på vår litterära MellanMjölkSafari, som eventuellt renderar Moffa en plats mellan kungen och drottningen...vi får se!
Du kommer kanske ihåg att det var en tjänsteman på Jesus tid som fick till uppgift att förinta lärjungarna när Jesus blivit korsfäst och gått hem till sin far.
Den där mannen hette Saul, och var på väg till Damaskus då han drabbades av sin egen hjärnas spektakel; ja han blev med ens övertygad om att han var ute på villovägar, och att det var i apostlarnas skara han hörde hemma. Därför for seglade han till de grekiska öarna och grundade församlingar där. Den där aha-upplevelsen kan alla människorna råka ut för, och nu undrar jag om mitt senaste barnbarn, han med den traumatiska tandborstningen i treårsåldern kanske ska råka ut för något liknande, därför kallar vi honom för MessiasMedMissilen, punkt och slut... om jag inte ska passa på att säga att mannen som for till Grekland och Rom fick namnet Paulus, och att hans vän som offrade sina liv där och begravdes i Katakomperna, hette Petrus, han som plev den första Påven...den klippa som kristendomen vilar på!
Jerry Linder
WWW.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
Moffa&Co...tidskrift för vankelmodiga
Det är nu nästan tjugo år sedan jag började skriva en blandad text (fakta&fiktion) om mig och mina barnbarn, som bara drällde in i mitt redan då kaosartade liv. Avsikten var att prägla dem vid mina egna tankar som vuxit fram ur enträget arbete på jobb och fritid. Erfarenheter hade jag både från staden och landet, och visst kunde jag sjunga, men jag gjorde det sällan, trots att jag en gång varit på Nalen och spelat kontrabas i skifflegruppen Hecto´s i slutet på 50-talet, eller rättare sagt mellan hösten 1959 till våren 1960. Men nu skall det bli musikteater, eller heter det musical?
Ja du ser själv, jag har lite svårt för att bestämma mig, och ännu värre har det blivit sedan rumpnissarna kom, med början 1989, då KaptenPersson anlände med dunder och brak.
Sedan föddes hans syrra, FiaKanKälv, som verkligen är pådrivande. Hon är den som skall föra hela det här projektet i hamn, fastän hon inte gillar att skriva; men hon kan ta bilder från Los Ossos idag, en by förutan gata, ligger inte långt från Stilla Havet, mellan Los angeles och San Fransisco, in the USA.
En månad efter kom kusinen FrökenPinYin, en tös som låg som en säl i vattnet när hon var liten. Om henne finns inte mycket att skriva; hon är vacker som en dag, men mycket hemlighetsfull och vankelmodig som sin morfar.
Morfar kom hem till Mamma Ma; och då sprang Fia ut på grusplanen med öppna armar och sa: Moffa! moffa! moffa! vilket på Moffas språk betyder Moffa rätt och slätt.
Så vet ni det!
Tro inte att det var bra med det. Sedan kom FrökenPinYins brorsa, han som spelar gitarr ibland, och trummor då han inte spelar något annat instrument. Och när han inte kan välja någotdera, då tar han i alla fall el-basen, vilket visar att han är nära släkt med Moffa.
En man i sina bästa¨år är han, Moffa, som också kallar sig Fridolin, ty "Fridolin är fin, han kan tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin".
Det är Erik Axel Karlfeldts karaktär Fridolin, som vi har snott.
Allt som är snott, dvs. virat, gillar Moffa, och vi kan väl påstå att Moffa hade tänkt att han skulle vira alla barnbarnen runt om sig själv, men se det går inte.
Efter FrökenPinYin och MaskisenDartanYang kom en palt som vi, Kamrern och MoffaFridolin, inte vet så mycket om; han har en stor integritet, som man säger;
fan vet vad det betyder egentligen, men vi tror att det innebär att han stick i stäv med sin morfar inte pratar så mycket om sig själv; mera verkstad alltså!
En gång för 15 år sedan, han var då 3 år, kom han körande med någon sorts misil i handen och hotade sin morfar när denne tvingade honom att borsta tänderna i den gamles regi.
- Jag kan! skrek denne, numera inte lika liten och späd, eftersom han blivit en person med svällande muskler beroende på att han tränar regelbundet; säkert för att han när som helst skall kunna kasta sig över sin gamla morfar och ge igen för forna tiders tandborstning.
Du kanske undrar varför jag inte nämner herrKamrerGoldfinger, eller Kamrern rätt och slätt. Lugn bara lugn han kommer vad det lider, ute i värden blåser kyliga vindar och depressioner kommer som ett brev på posten. Kamrern är hög när Moffa är låg, och tvärt om. Båda huserar i min arma skalle på ett bipolärt sätt, och det är visst ingenting att göra åt. Fridolin är talesman för både Moffa och Kamrern, och han har en fin karaktär, nästan nobel; i alla fall går han varje år och tänker: - Skulle man kanske ta och publicera, annars har man väl ingen chans att få Nobelpriset; ur kungens hand!
Visserligen har Moffa lovat sin sambo, sedan 30 år tillbaka, hon med den lustiga trädgården du vet, Kristina heter hon gud bevars, att hon skall få sitta bredvid kungen om han blir kallad. Får han Nobellpriset i litteratur får han sitta bredvid drottningen som sed är, men nu suktar han efter två pris; ett i litteratur och ett i fysik, och därför vill han sitta mellan båda prinsessorna säger han, men vi vet nog vad det är... gubbsjuka!
Nu är det så att vi egentligen inte vet om, eller när, eller hur, så det får väl dröja ett år till, kanske?
Vi vet inte så noga, men Kamrern uppmanar Fridolin att hålla sig beredd, ty det handlar om mycket pengar...men vi äro vankelmodiga, och inte kan man väl kalla bloggarna för god litteratur?
Behöver jag uttrycka mig tydligare? Enligt vårt förmenande är behovet av en tidskrift för vankelmodiga mycket stort i vårt distrikt, men skam och säga det så vet vi inte säkert; dvs. Moffa, Fridolin och herrKamrerGoldfinger från Flodområde 63 i MiddleMilkDominion.
För att utröna behovet av en sådan tidskrift beger vi oss nu ut på en pilgrimsfärd i Östra sörmland där vårt didtrikt ligger. Om du vill följa med kan du hålla korpgluggarna öppna i denna mörksens tid, vi ämnar nämligen annonsera om utgivningen av en BLOGKALENDER, i vilken du kan läsa om:
MoffaFridolinsMellanMjölkSafari.
Den kommer att ge sig iväg från Fotografimuseum i Kungliga Huvudstaden, och dra förbi Espresso House på Västerlånggatan och ner till Centralstationen. Där tar vi tåget mot Södertälje till Moffas gamla tassemarker (Gulagårn), där han och hans bästis under barnaåren, letade efter alla flyktvägar de kunde tänka sig, för att inte bli tagna av polisen, när man lekte Polis&Tjuv på bästa ungdomstid. Underbart var om man lyckades locka nån av de kyska flickorna med sig och hålla sig fast vid henne i en vrå och hoppas att käringen Karlsson höll sig borta från sitt vindskontor. Ja så var det, nu är det annorlunda, om man säger så, när man kamperar ihop med en annan...ja, Kristina du vet!
Fattas nu bara att gå till Allmänna Arvsfonden och tigga om lite kosing så att man får råd att beställa MoffaFridolin´s BloggKalender på Trosa Tryckeri i Värdens Ende; eller heter det ända; men det är väl nåt annat; vankelmodig var ordet.
- Vad allt det här skall vara bra för? Har jag inte nämnt det? Jo du förstår...vi , Moffa&Co, har funnit den röda tråden; en mjölkström som forsar fram ur Arlas källa på godset Nådhammar där Jens Spendrup bor ibland när han är ute på landet. Dit kom två bröder, Hildemar och Wilhelm Lidholm, och de är dessa herrar som står som grundare av Arla, ett mejeri som nu heter ArlaFoods och levererar produkter till Världens Barn; vi tänkte haka på där, därför vandra vi nu ut i världen på vår litterära MellanMjölkSafari, som eventuellt renderar Moffa en plats mellan kungen och drottningen...vi får se!
Du kommer kanske ihåg att det var en tjänsteman på Jesus tid som fick till uppgift att förinta lärjungarna när Jesus blivit korsfäst och gått hem till sin far.
Den där mannen hette Saul, och var på väg till Damaskus då han drabbades av sin egen hjärnas spektakel; ja han blev med ens övertygad om att han var ute på villovägar, och att det var i apostlarnas skara han hörde hemma. Därför for seglade han till de grekiska öarna och grundade församlingar där. Den där aha-upplevelsen kan alla människorna råka ut för, och nu undrar jag om mitt senaste barnbarn, han med den traumatiska tandborstningen i treårsåldern kanske ska råka ut för något liknande, därför kallar vi honom för MessiasMedMissilen, punkt och slut... om jag inte ska passa på att säga att mannen som for till Grekland och Rom fick namnet Paulus, och att hans vän som offrade sina liv där och begravdes i Katakomperna, hette Petrus, han som plev den första Påven...den klippa som kristendomen vilar på!
söndag 4 september 2011
2:an av MoffasTidskrift
Ateljé Living Room
Jerry linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
N E N - N.E. Nilsson
Ett mejeriföretag och dess grundare
Utgiven till företagets 60-årsjubileum
och grosshandlare N.E. Nilssons 75-årsdag
den 8 januari 1952
Jubileumsbok ur det förgångna…
…varvad med små historier ur Moffas liv och leverne.
Han är vår ständige följeslagare; från nyfiken sommargäst
till engagerad getfarmare och hästägare.
Allt detta i relation till Mjölkcentralen,
en rörelse framsprungen ur Vårdinges historia.
Trevlig läsning önskar
Jerry Linder
Rekommenderad underhållning på tåget mellan Gnesta och Stockholm! ______
Ur boken om NEN:
Med denna lilla skrift har
Styrelsen för Nens Mejeri Aktiebolag velat hylla
Företagets grundare framgångsrike ledare
grosshandlare N.E. Nilsson på hans 75-årsdag
den 8 januari 1952. Då Nens Mejeri samtidigt
firar sitt 60-års jubileum, har det synts särskilt befogat
att nedteckna grundarens personliga minnen
från en svunnen epok inom mejerihanteringen
ävensom att ge en bild av det moderna NEN
och dess arbete för Stor-Stockholms
mjölkförsörjning.
Grosshandlaren berättar:
När grosshandlare Nils Erhard Nilsson sitter och berättar inför sin 75-årsdag, kommer det mest att handla om hästar. Naturligtvis talar han också om annat,
om utvecklingen inom den stockholmska mjölkdistributionen, där han själv har varit en av ledarna och banbrytarna, och om det egna företagets utveckling från den lilla butiken vid Mäster Samuelsgatan, till dagens komplicerade organisation.
Han har haft att göra med hästar och älskat dem under hela sitt liv, och skall en gång hästens historia i Sverige skrivas är han en av huvudkällorna från den epok då motorismen trängde ut den fyrfota
dragaren, utan att helt lyckas. Ty NEN var hästen trogen längre än de flesta, inte bara av sentimentala skäl, utan också därför att det var ekonomiskt motiverat ända tills glasflaskans genombrott gjorde lassen för tunga och avstånden blev för stora när Stockholm växte.
Moffa, min berättarsjäl, tar vid:
Dessa rader läser jag ur en jubileumskrift som jag fått av Ulla Nilsson, hustru till Hans som var en av grosshandlarens söner. Hon bor på Nibble i Ytterjärna.
Det var i början på 60-talet som jag första gången kom i kontakt med NEN. Jag hantlangade åt ingenjör Fjällmo på Södertälje lantmäteridistrikt och vi åkte ut till Ytterjärna och passerade Nibble Gård innan vi svängde in till höger efter att ha passerat sågen. Jag minns så väl att Fjällmo talade om att här bodde Mjölk-Nisse ( ett namn som Ulla inte riktigt känner igen ).
För två år sedan ringde jag till Arla och fick tala med Kerstin Norberg som är redaktör på deras personaltidning som heter Mjölkdags.
- När vill du komma, frågade hon, kan du komma idag mellan klockan elva och tolv.
Oj då, sa jag, redan idag, okej då, jag kommer.
Det var bara att slänga på sig kläderna och skynda iväg, klockan var prick 10.00 och jag hade ingen bil.
Tåget gick som på räls men i brådskan klev jag av en station för tidigt och fick lov att halvspringa förbi centralstationen och upp till Torsgatan där Arla har sitt huvudkontor.
Vid hissen stod Kerstin och väntade då jag flämtande klev ur densamma på tionde våningen och fick ett hjärtligt mottagande.
I en timme fick jag en massa information och böcker som handlade om gamla Mjölkcentralen och om grundarna från Nådhammar i Vårdinge.
Tyvärr, jag kan inte hitta något om NEN, sa Kerstin, men du får väl klara dig med det här så länge. Nu måste jag sticka till tryckeriet, hör av dig!
Innan vi skildes tipsade hon mig om en gammal fasad uppe på Dalagatan som skulle ha tillhört NEN en gång.
Jag gick upp längs Dalagatan men inte såg jag någonting, men det gjorde ingenting för jag var så nöjd med det jag hade fått. När jag satt på tåget hem kom jag att tänka på den där vårdagen för länge sedan då vi gjorde en avstyckning åt Nilsson vid Nibble.
För två år sedan gjorde jag en intervju med Harry Malmström, en gammal traktorförare i Järna kommun.
Vi hade känt varandra sedan mitten på 60-talet då jag var utsättare i kommunen. Harry var ordförande i avdelning 25 av Kommunalarbetarförbundet och vid kommunsamman-slagningen blev han huvudskyddsombud i hela kommunen. Han hade mycket att berätta, hur mycket som helst, om förr i tiden då Lantarbetarförbundet bildades. Han var faktiskt med i förbundsstyrelsen tillsammans med Gunnar Sträng.
Hur som helst så frågade jag hur det var med lördagsdanserna på den tiden, och då berättade han att Nilsson erbjöd dem att dansa på logen vid Nibble.
NEN hade fyrkantiga mjölkflaskor, har man sagt mig, och sådana har jag sett lite här och där. En ligger rostig och härjad längst ute vid Mälaren förbi Viksberg och Högantorp på sträckan mellan Vitsand och Bockholmsättra, stället heter Furulund. Endast källargrunden finns kvar av det gamla torpet…och så en av NEN´s flaskor som sagt var.
En dag hittade jag en torpinventering på Salems bibliotek, där fanns Furulund med bland tio gamla torp, och jag tänkte: ”Hur kunde man få fram mjölken från alla småställen på den tiden?” I och för sig vet jag svaret, ty jag var själv med och körde fram mjölken från Glibotorps gård då jag var liten. Varje morgon stod man som en liten tomte och väntade på farbror Axelsson när han kom körande med Kajsa eller Maja med gummi-hjulsvagnen. Bak på flaket stod tre eller fyra flaskor med mjölk. Vid Dalkarsberget fanns mjölkpallen och på den fanns ofta några flaskor med skummjölk i retur. Skummjölken var till kalvarna. Ibland fick man ta tömmarna och då var man mallig må du tro.
För ett år sedan gjorde jag en vandring mellan Ytterjärna kyrka och Yttereneby. Jag gick så nära vattnet jag kunde, det är en härlig terräng med ängar och hagar.
Men innan jag gick förbi Nibble och förbi Skogsbrynsbyn kom jag att tänka på ett tips jag hade fått.
-Om du går in genom den vitmålade grinden så kommer du till Nilssons.
Jag gjorde så och mycket riktigt, jag hade kommit så nära NEN´s man någonsin kan.
Det var frun i huset som öppnade och snart fick jag veta att hennes man, Hans, var borta sedan två år, och att det fanns en bok om bondsonen som arbetat upp ett mejeriföretag, som levererade mjölk till Stockholm under många år.
Frun jag talade med heter Ulla och hon lovade att tala med sina barn som bor på annat håll i Sverige, så om jag ville vara snäll och återkomma lite senare så skulle jag få låna boken. Sedan har vi talats vid i telefon några gånger och nu, ett år senare, har jag boken liggande här vid min sida.
Jag lovar och svär, jag skall vara rädd om den gamla dyrgripen, sa jag.
Du förstår, det är en familjeklenod. Det trycktes upp ett begränsat antal som gavs bort till familjemedlemmar och leverantörer, sa Ulla.
Jag lovar, sa jag än en gång, och tryckte den gamla skatten intill mitt bröst, så gick jag sakta mot den vita grinden där två vita duvor, Hans duvor, flög upp och satte sig på taknocken.
Tänk att all denna mark som antroposoferna bebyggt har tillhört NEN, så även Wigwam där Bruno Liljefors bodde.
Här följer texten ur jubileumskriften 1952 :
Den 8 januari 1877 föddes Nils Erhard Nilsson på
Bogestad i Östergötlands län, där fadern Nils Johan Nilsson arrenderade ett jordbruk om ungefär 70 tunnland åker av greve Bielke på Sturefors.
1800-talets Sverige var ett land där arbetet var slitsamt och arbetstiden lång, där fattigdomen lurade och man på ett helt annat sätt än nu låg i händerna på naturens nycker. Den vetenskapliga utvecklingen av utsäden och konstgödning och jordbruksmetoder över huvud taget som idag åtminstone i någon mån gör lantmannen till herre över naturen hade då inte ens påbörjats och det var långt till de sociala reformerna. För de yngre generationerna är det svårt att fatta att förhållandena i vårt land då ännu var sådana att stora folkgrupper föredrog att emigrera.
Det Nilssonska hemmet utgjorde inget undantag från denna bistra regel. Det blev ofta missväxt, och trots strävsamt arbete från tidiga morgonen till sena kvällen var det svårt att få gården att gå ihop så att arrendet kunde betalas. Så småningom tvingades fadern också att gå ifrån jordbruket och familjen flyttade till Botkyrka i Södermanland. Djur och inventarier hade dessförinnan sålts på exekutiv auktion.
Resan till Botkyrka företogs med båt kanalvägen från Norsholm och den blev en upplevelse för gossen Nils. Hans äldre systrar hade stort besvär att hålla reda på tvååringen, som flera gånger höll på att klättra över relingen. Alla ägodelar var med på resan, däribland ett ekbord, som i sista stund hade hyvats ombord. Det finns ännu kvar i familjen.
Fadern övertog nu mjölkarrendet vid Botkyrka prästgård, skaffade sig hästar och körde själv mjölken in till Stockholm, och därmed kan man säga att den >>mjölkservice<< började, som idag är huvudstadens enda privata ( mjölkcentralen kom 1915), och som under drygt sex decennier har tillvunnit sig ett sådant förtroende hos konsumenterna.
Mjölkmängderna vid prästgården var dock inte tillräckligt stor för att inkomsten skulle räcka till, i synnerhet som familjen hade utökats med ytterligare två barn och nu bestod av far, mor, tre gossar och tre flickor. För att öka inkomsterna övertog fadern även mjölkarrendet från Tullinge och Hamra Gårdar. Det mjölkpris arrendatorn vid denna tid erlade var per kanna (ca 2,5 liter) sommartid omkring 30 öre och vintertid 35 öre.
Moffa fortsätter:
Min barndoms somrar var fyllda av ett evigt rännande mellan Nytorp och Glibotorps gård. Mamma och pappa arrenderade torpet i sexton år från det jag var sju månader gammal. Där fanns mogna jordgubbar i gräset då vi flyttade in och där fanns alla naturens hemligheter inom räckhåll. Pappa cyklade milen fram och tillbaka från maj till oktober och mamma och syrran och jag fick klara oss själva i guds fria natur.
När jag blev stor nog att cykla hela vägen upp till gården hade mamma svårt att hålla mig hemmavid. Hästarna var naturligtvis de som drog mest, men att stå och se på då farbror Axelsson, Emil hette han, eller dottern Maria, mjölkade var inte fy skam det heller. Var någon ko öm i juverna måste man handmjölka och det var ett mysterium hur mjölken skvalade då Maria drog i en spene, men uteblev då syrran eller jag försökte. Handmjölkning är en konst som jag lärde mig senare i livet.
Det var så att jag och min fru fick för oss att vi skulle starta en liten getfarm. Så en dag for vi till Edesta och köpte två vuxna getter, Greta och Brunette. Geta var dräktig, sa man, och skulle snart få killingar, och vi gick och väntade och väntade. Men inte kom där några ungar inte. Veterinären kom och konstaterade att hon var skendräktig och så bar det av till bocken igen, förståss.
Fem månader senare kom det fram tre små söta killingar och en av dem kallade vi Fantomen. Men vi ville ha flera mjölkgetter och därför for vi till Härjedalen och Hälsingland och köpte killingar. Tre bockar och fem getkillingar som fick springa fritt inne i vår gamla Volvo Duett. Du må tro att där var liv och rörelse. Då vi stannade och tankade på ett ställe flockade sig folk runt omkring vår gamla bil. Det var glädje med killingarna.
Hemma stod ett nygjort foderbord och väntade och åtta små skålar som skulle fyllas med mjölk. Så kom vi hem då och spänningen var stor när vi skulle utfodra våra nya ”enheter”. Men … allt gick åt fanders!
Då den första killingen druckit upp sitt, smet han in mellan spjälorna och upp på foderbordet och trampade runt, och så nästa och nästa. Allt blev på några minuter ett enda kaos och till slut insåg jag det rätta; de måste matas individuellt. Det slutade alltså med att jag fick ta upp dem en och en och ge dem i en skål, sedan gällde det bara att se vilka som redan hade fått. Ja det är inte lätt att vara ”getbonde” alla gånger. Snart var killingarna dräktiga och fick egna killingar. Varje dag, morgon och kväll, skulle de mjölkas och frugan gjorde ost som jag sålde på jobbet. Men handmjölkning var det ja…
Första gången var det faktiskt bara en, Greta, som skulle mjölkas, det var bara det att hon inte ville. Min fru hade jagat henne i hagen, men sedan måste hon passa en tid så hon lämnade över mjölkningen till mig. Det blev till att fortsätta jakten, och till slut stod hon där på mjölkpallen som jag gjort i ordning och såg illmarig ut. Kom an! tänkte hon nog, och jag gick på som om jag aldrig hade gjort något annat i hela mitt liv. Det var bara det att det inte kom någon mjölk, hon släppte inte till…
Till slut hade jag i alla fall en liten skvätt i bunken och då kom tricket som varje get har nedärvt i generna…
Med en enda enkel rörelse trampade hon foten rakt ner i bunken, och så var cirkusen slut för denna gång.
Första gången jag fick mjölka på riktigt var en dag då killingarna blivit mogna med mjölkstinna juver. Min fru hade åkt bort och lämnat mig med sju fullfjädrade akrobater. Du, jag var så slut i händerna så jag hade inte orkat en till då jag hade mjölkat fem getter. Efter en lång paus och några glas av den stärkande drycken stegade jag ut i stallet och fullföljde mitt värv. Senare tränade jag upp alla småmuskler i händerna och efter en tid gick det riktigt bra. Men tänk…innan mjölk-maskinerna kom mjölkades alla kossorna för hand, tre gånger om dygnet. Under de år som jag stått och tittat på då spenkopparna lirkades dit, en efter en på alla fyra spenarna, har man bara mjölkat två gånger, morgon- och kväll. Den vita piskan har jag stor respekt för.
Enda ledigheten var på jul- och midsommardagarna, fortsätter grosshandlaren sin berättelse:
I ur och skur, i regn och snöyra, söndag som vardag skulle mjölken fraktas den två och en halv mil långa vägen in till Stockholm. De enda lediga dagarna var jul- och midsommardagarna, annars skulle mjölkskjutsen iväg i ottan och ta sig fram över vägar där hjulen ofta fastnade i leran eller där snön hade tornat upp sig så att släden knappast kom fram.
Rastställen fanns det på vägen – ett i Segeltorp och ett vid Långbro – och där brukade körsvenner få sig en bit mat och en sup. Men arrendator Nilsson hade inte tid att stanna, han hade ätit morgonmål innan han gav sig iväg, medan barnen hämtade upp mjölkflaskorna från källaren där de hade förvarats under natten. Man förfor nämligen på det sättet att medan mjölken ännu var varm på kvällen fylldes den på cylindrar, som sedan ställdes ned i stora islårar, ungefär fem meter långa. Grädden skummades för hand: det översta skiktet blev tjock grädde som såldes främst till konditorier i staden medan det undre skiktet blev tunn, s.k. kaffegrädde. Morgonmjölken däremot således oskummad.
Under 1880-talet och ganska långt fram i tiden, för den delen, såldes i Stockholm till övervägande del skummjölk, i synnerhet i de fattigaste och mest barnrika kvarteren. Det ger också en blixtbild av den tidens sociala tillstånd i Sverige. Den oskummade mjölken såldes således till de bättre bemedlade och hade också åtgång på krogarna i Gamla stan.
Avsmakning på Kornhamnstorg
Ibland fick arrendator Nilssons båda döttrar, Hulda och Hilma, göra den långa resan in till Stockholm med mjölken, strapatsrika färder för två unga flickor. Men de klarade till faderns belåtenhet både transporten och försäljningen i Stockholm stundom ett par gånger i veckan. Att fara till Stockholm fann de naturligtvis också mycket roligare än att diska och skura mjölkkärlen, vilket dock var ett nödvändigt arbete eftersom de stora trälocksförsedda kopparflaskorna, som rymde mellan 30 och 40 liter vardera, varje morgon måste vara inte bara rena utan även blänkande innan de fylldes med mjölk.
Vägen gick in genom Hornstull och Hornsgatan neråt.
Man stannade med vagnen utanför husen, där husmödrarna eller deras tjänsteflickor kom ner med sina mjölkhämtare. Till en del större hushåll bar man upp mjölken.
Blev det någon mjölk över, fortsatte skjutsen ner till Kornhamnstorg, dit husmödrarna själva kom och handlade. Mjölkbutiker var sällsynta i Stockholm på den tiden, men på Kornhamnstorg och de andra salutorgen samlades varje dag vagn vid vagn med mjölk från olika gårdar. Kunderna gick från vagn till vagn och skummade med flasklocken i kärl efter kärl för att avsmaka grädden, innan de bestämde ur vilken flaska de skulle köpa. Den noggranna hygienen var helt enkelt inte uppfunnen ännu.
Den första mjölken på Mäster Samuelsgatan
År 1887 flyttade Nils Johan Nilsson med sin familj till Stockholm. Han hyrde en lokal i Mäster Samuelsgatan 67 (nuvarande nr 57) och använde den både som butik och förvaringsrum för mjölken. I samma hus hade familjen sin bostad, och där övade modern östgötsk gästfrihet. Gården, på vilken det växte både träd och blommor, blev en härlig lekplats för den lille Nils.
Att få komma till Stockholm var en stor upplevelse för gossen. Han hade tidigare gått i skola i Tumba och fick nu börja i Klara folkskola. Men innan han gick till skolan på mornarna fick han lov att hjälpa till med att bära ut mjölk till kunderna och likadant var det på eftermiddagarna då han kom hem. Arbetet drog ofta ut till sent på kvällarna, ty affären var öppen ända till klockan 10, och kunderna bodde så långt bort som på Kungsholmen och övre Norrmalm, dit mjölken dagligen skulle transporteras.
Grosshandlaren berättar om sitt intresse för hästar och hur mycket hästarna betytt för företaget. Moffa kan även han från sin position bekräfta hästarnas stora värde för oss människor än idag.
Farbror Axelsson hade tre vuxna hästar då Moffa var liten. En av dem hette Karola. Hon fanns inte på gården när man flyttade ut på landet en försommar i början på 50-talet. Axelsson hade sålt henne, men Kajsa och Maja fanns kvar.
På hösten då familjen flyttat in till stan igen var grabbarna och lekte i Dalparken en dag, inte långt från Gula gården där de bodde. Där såg Moffa en häst som verkligen såg ut som Karola och därför gick han dit och frågade:
- Vad heter hästen?
- Den äter sill och potatis, sa kusken och skrattade.
Han hörde väl dåligt, eller också ville han bara skoja med en liten pys som inte hade med saken att göra. Heter och äter låter ganska lika i stockholmstrakten.
Något vettigare fick Moffa inte ur honom, och därför fick han aldrig veta om det var hans sommarhäst, men nog tyckte han det. Annars var det inte så många hästar i Södertälje på den tiden. Det klart, varje lördag selade Emil på sitt vackraste och snabbaste sto, Maja, och for till stan för att göra sina veckoinköp. Då gick det verkligen undan vill jag lova. Väl kommen till Storgatan körde han in på Arfströms gård och stallade in hästen där. Där fick hon stå med ett fång hö på marken medan husbonden gick sin vanliga affärsrunda.
En vinter låg Moffa sjuk hemma i sängen då Emil kom och hälsade på. Med sig i en väska hade han ett stort paket med revbenspjäll till mamma, och en ask med små leksaksdjur åt barnen. Där fanns alla djuren på en gård. Ur en påse tog han sedan var sitt äpple åt ungarna och gav påsen till mamma, och så satte hon på kaffepannan. Sällan hade de haft så´nt fint främmande.
Då de gned på de röda äpplena blev de alldeles blanka.
För några år sedan var Moffa på kyrkogården vid Tveta kyrka. Av en slump såg han farbror Axelssons grav och sedan dess har många tankar dykt upp; minnesbilder där Emil och hans hästar figurerar. Hästarna var Emils ögonstenar och det var inte lätt för honom då de måste gå till slakt.
Ung >>mjölksurra<< och affärsbegåvning
För en företagsam och energisk pojke som Nils Erhard var det underbart att bo i Stockholm, där det alltid fanns tillfällen att göra extraförtjänster. Nils sprang ärenden åt olika butiker i staden, men han nöjde sig inte med det
han ville också stå bakom disken och sälja -.
Och säljförmåga hade han. Inte gillade han att bli kallad
>>mjölksurra<<, mest därför att han tyckte arbetet var värt heder och inte ett öknamn. De välutvecklade muskler som mjölkutbärningen givit, hjälpte honom att ta hämnd: öknamnet ledde till otaliga slagsmål.
Det gick framåt med affärerna och allt tycktes ordna sig till det bästa för familjen. Men så sänktes mjölkpriserna kraftigt – mjölken såldes i Stockholm en tid för tio öre litern, och eftersom Nils Johan Nilsson hade kontrakt med gårdarna om ett literpris på tolv öre, blev det närmast katastrof. Nils Johan Nilsson uthärdade inte svårigheterna eftersom han inte hade resurser att rida ut ett priskrig. Den tunga bördan knäckte honom och han avled 1887.
”Finns det ingen vuxen man kan tala med?”
Efter fadern död fortsatte modern med okuvlig energi rörelsen. Mjölkpriserna reglerades så småningom och hon lyckades hålla affären flytande och försörjde trots stora svårigheter sina sex barn.
När sonen Nils var fjorton år fick den ende drängen sluta. Bröderna Ture och Nils övertog hans arbete och hjälptes åt att köra mjölken, vilket betydde att Nils måste sluta skolan.
Det blev inte bara mjölkkörningen som kom på hans lott. Ganska snart fick han alltmera självständigt sköta affären, även när det gällde sådant som underhandlingar om mjölkpriserna med inspektorer och förvaltare. Fastän en myndig förvaltare ironiskt anmärkte: - Finns det ingen vuxen man kan tala med, du är ju bara pojken! Så tillvann sig unge Nils E. Nilsson ganska snart respekt.
Som så många andra på den tiden hyste också Nils planer på att emigrera till Amerika.
Från en morbroder i U.S.A. kom brev med lockande beskrivningar av livet där borta, men också beskrivningar av indianöverfall och andra ruskigheter. Det var väl knappast dessa mörkare sidor i breven som avskräckte unge Nils från att resa, utan närmast tanken på modern och syskonen och hela familjens försörjning. Han kände med sig att han skulle kunna föra rörelsen framåt, om han bara fick tid därtill – energi och affärsbegåvning hade han ju redan visat prov på och han hade lätt att komma till tals med folk. Han ångrade inte att han valde att stanna.
…hästar, kärror, slädar, selar…
I oktober år 1902 överlät modern Mathilda Lovisa Nilsson, även formellt rörelsen på sonen Nils Erhard mot en köpeskilling av 3000 kronor. I köpekontraktet stadgades bland annat:
I köpet ingår alla yttre inventarier, som höra till affären, såsom hästar, kärror, slädar, selar, alla befintliga mjölkkärl och islårar, alla mindre stallinventarier m.m.
Som mina båda äldsta barn, döttrarna Hulda Augusta och Hilma Josefina, böra hava någon ersättning för det bidrag de under de andra barnens minderårighet ha givit till hemmets bestånd, så erhåller Hulda den mejeribod i No 67 Mäster Samuelsgatan, vilken allt sedan min mans frånfälle bedrivits för min räkning, så som den för närvarande befinnes med lager och inventarier. Min dotter Hilma erhåller sin bröllopskostnad fritt jämte tvåhundra kronor kontant.
Köparen förbinder sig att för mitt uppehälle och bostad draga försorg för min återstående livstid.
Detta kontrakt skrevs således 1902 och därmed övertog Nils företaget och drev det vidare tills hans söner i sin tur tog vid efter honom.
Det kan vara intressant att här göra ett inlägg som ställer NEN´s mejerirörelse i relation till övrig mjölkhantering under den här perioden i huvudstadens historia.
Av Kerstin Norberg erhöll jag som sagt var både information och litteratur. Bland annat fick jag en skrift över MC:s 30-års jubileum med texten,
Mjölkcentralen
LANTMÄNNENS
MJÖLKFÄRSÄLJNINGSFÖRENING U.P.A.
1915 – 1945
på första sidan och en bild med en ko som mjölkas. Bredvid står en mjölkflaska med texten MC.
Vi skall titta lite i den ty det är intressant att se hur en av alla dessa mejerier, som växte fram under de år som Stockholm invaderades av människor från landsbygden, kom att dominera hela marknaden i Stockholmstrakten.
Vi ska veta att 80 % av sjöarna i Stockholms län sänktes under dessa år, från 1840 – 1920, och att minst en femtedel av landets befolkning flydde landet och flyttade till Amerika och andra kontinenter. Det var ont om mat.
Går vi in på Arlas hemsida idag får vi reda på att det just i dagarna har det skett en fusion mellan vårt svenska företag och ett danskt, och att Arla inte längre är samma gamla Arla, utan heter Arla Foods. Precis som alla dessa små mejeriföretag en gång gick upp i MC, även NEN.
Mjölkcentralen har sina rötter i Vårdinge, närmare bestämt på Nådhammar dit bröderna Lidholm kom 1858. Genom sitt stora intresse för mjölkhanteringen experimenterade Hildemar med olika metoder att bearbeta riktigt stora kvantiteter som han fick från sina tre gårdar. Grädde från Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, drygades ut med grädde från kringliggande gårdar. Ja man tog också emot grädde från avlägsna orter från vilka den begärliga varan kom med järnväg.
Det får mig att tänka på en metod som användes för att få grädden ur mjölken, den s.k. Schwartzka metoden eller isvattenmetoden som beskrevs här ovan. Genom att sänka ned cylindrar med mjölk i isvatten flöt grädden upp till ytan eftersom den är lättare än skummjölken.
Ismetoden fick genast stor spridning och blev redan i början av 1870-talet den mest vanliga, men hann ej fullständigt undantränga sin föregångare, förrän separatorn gjorde alla gräddningsmetoder överflödiga. Med ismetodens införande kan man säga, att det första steget togs mot en fabriksmässig mejeri-hantering. Hildemar Albin Lidholm var en av de första som först använde ismetoden i ordnad mejerirörelse.
Nästa steg i utvecklingen – den allra viktigaste – var, när Gustav de Laval i slutet av 1870-talet konstruerade den första kontinuerligt arbetande mjölkcentrifugen eller separatorn, som den senare kallades.
Genom att friherre C. von Bechtolsheim uppfann
Alfa-insatsen, som A.B. Separator inlemmade i sin produktion, blev Alfa-Lavalseparatorn en stor artikel på värdsmarknaden. På 1890-talet hade separatorn totalt slagit ut alla andra metoder, främst genom att man kunde frambringa smör direkt ur mjölken.
I boken finns bilden av en separator som tillverkats på Baltic. Den har varit uppställd i Södertälje mejeri, och i entrén till Tom Tits Experiment i Sentrifugens gamla lokaler, finns en modell som liknar den som Alfa-Laval tillverkade långt innan kom-munen och högskolan skapade ett levande vetenskapsmuseum där. Numera utbildar man också lärare i dessa lokaler.
Baltic låg ute i Södertälje södra nere vid vattnet.
För bara några år sedan bedrev Alfa-Laval verksamhet där, men nu har allt arbete flyttats till Tumba, där Hamra gård ligger.
Som du kanske minns var Nilssons mjölkarrendator där, vilket betydde att NEN hade ett avtal som garanterade parterna ömsesidigt tillvaratagande av mjölken.
Moffa har egna erfarenheter från Hamra gård.
Det var nämligen så att han kom tillbaka till sin barndoms stad, Södertälje. Kom med en unghäst, ett ettårigt hingstföl, som för övrigt kastrerades nere i hagen vid Ragnhildsborg. Eftersom han hade ett brinnande intresse för ungdomsverksamhet tog han gärna emot hjälp från ungdomar i trakten. Det betydde att det uppstod en flock av flickor i tolv till femtonårdåldern runt omkring dem. Då det blev för trång kring nordsvensken Rudolf, hyrde Moffa tre fjordhästar från Taffsnäs i Gnesta, och så var det fyra hästar i hagen.
Det var nu Moffa fick kontakt med Marie Eriksson på Kiholms gård på andra sidan kanalen. Hon var ordförande i Blå Stjärnans Ungdomssektion. Följden blev att Moffa och några av de mest intresserade flickorna, Vicka och Birgitta, blev medlemmar och snart fick flickorna dela på sekreterarsysslan i föreningen.
En dag kom Moffa på att han kunde ta ungarna med sig i sin gamla transitbuss och göra ett studiebesök på Hamra.
Han ringde då upp Folke Brolin, en gammal kunnig ladugårdsförman som en gång hade ansvar för Bränninges stora ladugård, känd för sina meriterade avelstjurar, Bränninge Heros.
Folke var positiv till besöket och visste säkert mera om Blå Stjärnan än någon av besökarna, trots att det var de som tillhörde organisationen. Ja, jag tror att Folke var glad över att få visa upp sin fina besättning för Blå Stjärnan.
Nåväl, de blev visade in i en stor hall, mycket stilig för att vara direkt ansluten till en ladugård, och där berättade Folke om gårdens historia och om fina herrar från främmande länder som varit på studiebesök där. Moffa kände sig både billig och stolt och visst hade han kunskaper att förstå Birger då han sa att luzern har rötter som tar upp mineraler från djupet, och att han därför förordade denna gröda, och studiebesöket protokoll-fördes sedan av de unga damerna som gjorde sin första stora insats i Södertäljes rika föreningsliv. Senare bildade de föreningen Tälje Skog och Ungdom som i början hade många aktiviteter inom jord- och skogsbrukets område. Detta tilldrog sig under 80-talet, numera har föreningen mera karaktär av ridskola.
Vi fortsätter att läsa ur jubileumsboken:
Mjölkbristen – ett höstproblem
Varje höst rådde stor mjölkbrist i Stockholm, ett förhållande som bestod ända in på 1900-talet. Korna kalvade på våren och då räckte mjölken väl till, men om höstarna fick de gå ute så länge på de magra betena att de började sina.
För Nils E. Nilsson blev det ibland svårt att förse kunderna med mjölk, i synnerhet som rörelsen undan för undan utvidgades. Konkurrensen om leverantörerna kunde vara hård och oftast var det nödvändigt att resa ut på landsbygden för att försäkra sig om nya mjölkleveranser. Kontrakt upprättades också, och i ett av dessa, som är daterat den 5 december 1902, heter det bland annat:
Av herr professor M.Salin, Görvälns gård, köper
Jag N.E. Nilsson på ett års tid, räknat från den
1 januari 1903, all den oskummade mjölk, som på egendomen produceras, förutom vad som åtgår för gårdens eget behov, på följande villkor:
Mjölken skall vara ren, frisk, välsmakande och av god beskaffenhet samt förbinder jag (leverantören) mig att till kornas utfodring endast använda friska foderämnen, som ej förorsaka någon bismak hos mjölken, frånskilja och undantaga sjuka kreaturs mjölk.
Mjölken levereras varje morgon, så vitt ej naturhinder möter, med tåg från Jakobsbergs järnvägsstation, aftonmjölken väl avkyld och morgonmjölken varm.
4) För den levererade mjölken betalar köparen
ett pris av 11 öre under månaderna januari-mars, samt oktober-december och 10,5 öre under månaderna april-september, allt per liter räknat, fritt Stockholm.
Av paragraf 1 i villkoren framgår att N.E.Nilsson mycket tidigt vinnlade sig om varans kvalitet. Vad den varma mjölken beträffar så var denna mycket begärlig för husmödrarna därför att den så snabbt gräddsatte sig. Det bästa sättet att skaffa nya kunder var just att kunna tillhandahålla mjölk som aldrig behövt kylas efter mjölkningen.
Hygienens genombrott
En viss fetthalt för mjölken var avtalad, men det var inte lätt, eftersom mjölken från bönderna då ännu inte var kontrollerad.
Det kunde också hända att mjölken vid framkomsten till Stockholm hade berövats en del av sitt fett genom att den hade skummats eller blivit utspädd. I och med att Hälsovårdsnämnden började kontrollera den mjölk som anlände till Stockholm och fordrade en viss minimifetthalt, blev förhållandena dock betydligt bättre.
Stickprov togs i flaskorna när de anlände till Stockholm, och visade det sig att mjölken var utspädd med vatten
– vilket dock ytterst sällan var fallet – följde omedelbart åtal. Den moderna hygieniska uppfattningen var på marsch!
År 1908 började Hälsovårdsnämndens tillsyningsmän också att resa omkring till ladugårdarna och mejerierna i landsorten för att få fram högre kvalitet på mjölken.
Tillsyningsmännens årliga rapporter visar hur förhållandena undan för undan förbättras och hygienen steg. Detta är en detalj, men en ingalunda oväsentlig, i arbetet på höjandet av vårt folks standard.
Och Hälsovårdsnämnden började nu också tillgodogöra sig vetenskapens landvinningar – ytterst var det naturligtvis Pasteur som stod i bakgrunden.
Undersökningarna hade gjorts på kemisk-fysikalisk väg men 1912 grundade Hälsovårdsnämnden ett nytt mjölklaboratorium och där utfördes bakteriologiska prov.
Moffa minns än idag då mjölkassistenten kom till Glibotorps gård. Grå rock hade han och en del mätdon i en väska. Från varje ko hällde man upp lite mjölk i en liten flaska, ungefär så stor som den barnen som lärde sig simma fick då de gick på simskolan. Tillhör du den årgången kommer du säkert ihåg att det var en tjock gräddklump längst upp i halsen på den lilla flaskan. Därtill fick man också en kanelbulle med mycket socker på. Ve den som tappade bullen i sanden.
Något som särskilt fastnade i huvudet på Moffa, när mjölkassistenten skulle fylla den lilla flaskan, var ett rör
som doppades ner i spannet. När han satte fingret för övre änden rann mjölken inte ur, vilket trolleri…
Röret stack han sedan ner i de små flaskorna och tog sedan bort fingret och därmed rann mjölken ut. Mjölkvolymen mättes och vägdes i mjölkrummet, men fetthalten fick assistenten fram på sitt laboratorium dit han tog de små flaskorna med mjölkproven.
I Mjölkcentralens 30-årsskrift från 1945 kan vi läsa om kontollmjölk och barnmjölk på sidan 52.
Det hade länge klagats på den dåligt kontrollerade mjölkhandeln, och på att den försålda mjölkens behandling var otillfredsställande ur hygienisk synpunkt och mjölken därför av mindre god kvalitet i huvudstaden, då 1885 på privat initiativ, främst genom energiskt arbete av sundhetsinspektören, sedermera medicinalrådet R.S. Wawrinsky och direktören H.A. Lidholm, Stockholms Mjölkkommission bildades.
Denna institutions uppgift skulle vara att utöva kontroll över sådana ladugårdar och mjölkaffärer, som ville underkasta sig vissa fordringar i fråga om hygieniska och tekniska an-ordningar och därigenom garantera allmänheten en fullgod hygieniskt tillfredsställande mjölk. I kommissionen fanns representanter för Stockholms stad, läkarkåren, lantbruket och mjölkhandeln. Redan följande år fick emellertid Stockholm sin första mjölkhandelstadga, men den kontroll, som därigenom infördes, var ganska primitiv, varför kommissionen ändå hade en uppgift att fylla.
Lantbrukarna visade sig mycket ovilliga att ställa sin mjölk-produktion under kommissionens kontroll på grund av det ökade arbetet och de höga kostnader, detta medförde. H.A. Lidholm blev även i detta fall föregångsmannen. Han hade 1883 inköpt Hjortsberga med underlydande egendomar i närheten av Nådhammar i Södermanland, där han började sin bana som jordbrukare och mejeriman. Ett för ändamålet bildat bolag, Aktiebolaget Mejerigårdarna, vars samtliga aktier ägdes av Stockholms Mjölkförsäljnings A.-B, ägde och brukade dessa gårdar, vars drift helt skulle inriktas på största möjliga mjölkproduktion under Stockholms Mjölkkommissions kontroll.
Gårdarna hade en totalarea av 2.150 har, därav 525 har åker med 500 har under eget bruk. Med iakttagande av bästa tänkbara hygieniska anordningar uppfördes nya mönsterladugårdar på egendomarna. När ladugården på Hjortsberga blivit färdig, anmälde bolaget på hösten 1887, att det kunde ställa sin mjölkproduktion vid denna ladugård under kommissionens kontroll. Även andra underlydande gårdar anslötos senare till kontrollen, bl.a. Fagernäs, där man producerade s.k. barnmjölk. Man skilde nämligen mellan vanlig kontrollmjölk och barnmjölk. Till den senare, som bl.a. hade en högre fetthalt ( 4 % ) och därför betingade ett högre pris, användes endast middags- och kvällsmjölk. Den kom uteslutande från Fagernäs, där djuren stodo under speciell utfodring.
Ända till 1897 var Mjölkbolagets gårdar de enda, som
underkastat sig kontroll. Under åren 1897 – 1902 tillkommo
sex andra gårdar, vilka läto distribuera sin mjölk genom Mjölkbolaget.
I och med utfärdandet av matvarustadgan 1905, i vilken moderna och mer effektiva bestämmelser för mjölkhandeln förefunnos, övertog Stockholms stads hälsovårdsnämnd all mjölkkontroll och Stockholms mjölkkommission kunde ned-läggas sin verksamhet. Ingen fick nu sälja kontrollmjölk eller barnmjölk utan hälsovårdsnämndens tillstånd, vilket hösten 1905 hade beviljats 19 gårdar med sammanlagt 1308 kor. Mjölkbolaget fick nu konkurrenter, bl.a. Aktiebolaget Separators gård Hamra.
Hamra gård var således ännu icke med i Mjölkbolaget utan sålde sin mjölk till NEN som gick upp i Mjölkcentralen först på 60-talet, enligt Ulla Nilsson.
Under slutet av 1800-talet uppstod de första samman-slutningarna av producenter. Särskilt i fråga om andels-mejerierna gick utvecklingen hastigt framåt. Men dessa låg i regel på landsorten och hade föga intresse för de stora konsumtionsorternas mjölkförsäljning. I de största städerna, där de närmast liggande gårdarnas produktion ej kunde fylla mjölkbehovet, uppstod därför en enskild mjölkhandlarkår som mellanhand mellan producent och konsumenter. Det har varit en svår uppgift för andelsrörelsen att senare erövra den marknad, som dessa mellanhänder på ett tidigt stadium lade under sig. Även konsumentsammanslutningar uppstod under 1800-talet, men den konsumentkooperativa rörelsen i Sverige slog igenom först under 1900-talets första decennier och tog ytterst ringa del i mjölkhandeln.
I Stockholm fick man 1880 ett kommunalt gasverk och på 90-talet fick man elektricitet och därefter spårvagnar i kommunal regi. År 1912 fick man också ett kommunalt slakthus och redan 1909 planerade livsmedelskommittén en kommunalisering av mjölkhandeln.
Kommitténs förslag gick ut på, att staden skulle inrätta ett eget mejeri i de provisoriska kreaturs- och marknadsstallarna vid Norrtull. Beträffande mejeriets drift hade kommittén flera olika alternativ under övervägande. Man tänkte sig antingen, att kommunen själv skulle driva företaget, eller att driften skulle handhas av en andelsförening av mjölkproducenter på närmare preciserade villkor. Det ifrågasattes även, att uppgiften skulle anförtros åt vilken som helst organisation av mjölkhandlare, mejerier eller producenter, som ville uppfylla av kommunen stipulerade villkor.
Efter många års dividerande hit och dit utsågs baron Rålamb att ta kontakt med Fredrik Benzinger som var direktör för Stockholms Mjölkförsäljnings Aktiebolag, och frågade om han var villig att låta sitt företag, som var störst, bilda stomme i en av jordbrukarna bildad andelsförening.
Det var så att Lidholms ett tag levererade grädde till Hull i England och där kom man i kontakt med en driftig person som senare skulle överta H.A. Lidholms största skatt; hans dotter. Personen hette Fredrik Benzinger och han och dottern blev slutligen ägare till Långbro gård strax utanför Mölnbo stationssamhälle i Vårdinge. Det var denne Benzinger som blev Mjölkcentralens förste verkställande direktör 1915.
Hur ser det ut i trakten kring Mjölkgårdarna i Mölnbo? vi låter Moffa berätta:
Mellan sjöarna Sillen och Långsjön höjer sig ett bördigt landskap som stiger sakta mot norr. I höjd med Vårdinge kyrka, vackert belägen med utsikt över sjön Sillen, sträcker sig en malm ( grusås ) som slutar där Marmorberget tar vid i öster. På malmen går den gamla vägen mellan Gnesta och Mölnbo, till Järna och Södertälje.
Därifrån går också vägen ner till Hjortsberga, ett gammalt gods som egentligen låg längre ner mot Mölnboån en gång i tiden. Ja. Tage Larsson, som är uppväxt på Hjortsberga och vars far var rättare där i början av seklet, säger att Gustav Wasa själv var ägare till gården en gång i tiden. Men då fanns huvudgården med sina ekonomigyggnader vid Gällsta, där man idag kan se resterna av en gammal såg.
Tage, som själv arbetade på gården före andra världskriget, kan berätta om en gammal vagn, som fanns på gården då han var liten, där namnet Mjölkgårdarna ännu stod att läsa. Det var en av de vagnar man körde mjölkskjuts med.
Tage säger att Lidholm köpte Usta gård då han kom till trakten, men att han senare valde Nådhammar som sitt eget residens då han startade sina experiment med mjölken. Wilhelm Lidholm blev ägare till Nådhammar 1858, men några år senare tog brodern Hildemar Albin över.
Vem av bröderna som skall ha äran av att ha grundat Arla vet man idag inte helt säkert, ty för några år sedan framkom det uppgifter som visade att det kunde ha varit Wilhelm, men att det i alla tider varit Hildemar som officiellt fått stå som grundare för rörelsen.
Kerstin Norberg, chefredaktör för Arlas personaltidning Mjölkdags berättade detta för Moffa vid hans besök på Arlas huvudkontor för några år sedan. Det var förre redaktören för tidningen som spårat upp en släkting till bröderna som gav detta besked. Det må vara hur som helst med det, ett är säkert i alla fall, bröderna var båda med att ordna mjölkhandeln i huvudstaden och 1880 bildades Stockholms Mjölkförsäljnings Aktiebolag genom sammanslagning av fyra mjölkhandels-affärer, samt en gren av Mälarprovinsernas Mejeri Aktiebolag, som rörde mjölkförsäljningen. Bolaget började sin bana vid Klara Västra Kyrkogata nr 21 den 1 oktober 1880 med relativt litet aktiekapital, vilket redan följande år måste fördubblas. Wilhelm blev bolagets förste direktör.
År 1882 köptes tomten där Arla idag har sitt huvudkontor och redan vid årets slut kunde man flytta mejeriet från Västra Kyrkogatan. 1883 övertog Hildemar bolagets ledning.
Det kan ju ha varit detta bolag som brödernas släkting hade i tankarna då man menade att Wilhelm borde stå som grundare. Hur som helst med det, nu skall vi syna Hildemar i sömmarna.
År 1863 öppnade han första mjölkbutiken i Stockholm, flera skulle det bli. Nådhammarsbodarna är kända av gammalt folk än idag. Den första restaurantblandningen, med hälften margarin och hälften smör kommer därifrån.
Fullständig mejerirörelse drev han från 1868 och ett år senare byggde han det första ångmejeriet i landet.
1864 började man bygga ihop järnvägen mellan den norra och södra stadsdelen och 1871 var banan klar.
Att låta mjölken gå på järnvägen ända fram underlättade hanteringen högst väsentligt och redan 1870 bildade Hildemar Mälarprovinsernas Mejeriaktiebolag med egna mejerier i stora delar av Mellansverige. I Nyköping, Örebro, Västerås och i Norrtälje med flera platser hade man mejerier samt samarbetade med ett flertal andra mejerier så långt bort som till Karlstad och Kalmar.
Och allt hade sitt ursprung på Nådhammar.
Vi skall återgå till Nils Erhard Nilssons enskilda mejerirörelse.
Som vi såg här ovan fanns det många mjölkarrendatorer som hade sin hemvisst helt nära staden och som höll ut i det längsta innan de släppte taget om sina producenter, som på det viset inte kom med i andelsföreningen.
Flickor i uniform och isaffärer
Mjölkskjutsarna hörde till den stockholmska gatubilden på ett helt annat sätt än dagens snabbt förbirusande mjölklastbilar. ”Mjölksurror” kallades de som distribuerade mjölken i staden, antingen det gällde manliga eller kvinnliga kuskar. Familjen Nilssons äldsta döttrar, Hulda och Hilma, deltog i utkörningen. De var då prydligt klädda i svart ylleklänningar, randiga förkläden och vita hucklen, som det var ett fasligt besvär att knyta så att de såg prydliga ut. I denna ”uniform” satt de på sina vinkelaxelkärror och väntade vid Norra stationen - då belägen vid nuvarande Norra Bantorget – dit mjölken skulle komma med tåget vid 9-tiden på kvällen, fast det kunde dröja både till 10 och halv 11. Flaskorna hämtades inne på stationen, kördes på kärror ut på lastbryggan och lyftes ner på vagnarna.
Det gick åt massor av is för nedkylningen och denna hämtades huvudsakligen vid ett isupplag vid Stallmästaregården. Där pågick ett livligt köpslående, och likviden erlades inte sällan i form av öl och brännvin. Brännvinet var kanske rentav det betalningsmedel som lättast tillförsäkrade kunden de stora, sågspånsdrypande isblocken.
Då Moffa var liten och sprang och gjorde sattyg på Axelssons gård, Glibotorp, fick han ofta uppleva hur bonden tog skottkärran utanför mjölkrummet och drog iväg till gaveln på logen, där slipstenen stod. Massor av brännässlor fanns där också runt ett plank som rymde en dös av is täckt med boss och rågspån. Bonden tog undan lite av täckningen och spettade loss några bitar som han la upp i skottkärran. Ordentligt öste han tillbaka spånen och gick raskt tillbaka till mjölkrummet.
När kossorna var mjölkade och alla spannen diskade och upphängda på sina platser ställde han ner de stora mjölkflaskorna i ett cementkar med vatten. Det var där han la ner isbitarna för att kyla mjölken. Aldrig fick Moffa vara med och hämta hem isen från sjön, ty då bodde han i stan.
Av Kerstin på Arla fick Moffa med mig hem ett fotografi där det gamla mejeriet i Mölnbo finns med. I bakgrunden syns också den fina experimentladugården där barnmjölken producerades. Kortet är taget från gamla järnvägsstationen och därifrån kan man se att det går ett järnvägsspår förbi mejeribyggnaden till Fagernäs ladugård, som byggdes alldeles efter det att ladugården vid Hjortsberga blev färdig 1887, i ungefär samma stil. Spåret lär ligga kvar ännu under asfalten, säger Roland Segerhjelm som lagt vatten och avlopp förbi där.
En dag då Moffa cyklade förbi det gamla mejeriet, som nu är ombyggt till bostad, kom ägaren ut ur huset och det klart att han måste stanna och fråga om ett och annat.
Sätt dig en stund, sa han, det här är intressant värre,
vet du vad man har haft här där vi nu sitter? Nej det kan du inte veta! Det har varit en isdös här, och där borta på tomten med den höga muren, där har Mjölkgårdarna AB haft sitt stora isupplag. Där kunde man lasta direkt på järnvägsvagnarna och köra upp till kunder i Stockholm.
Mycket använde de själva och resten gick till familjer och butiker i Stockholm som hade isskåp.
Faktiskt har jag en svag aning om de bilar som förr åkte omkring i stan och sålde is, sa Moffa, tekniken går frammåt. Men där borta låg således åtskilliga kublimeter vatten som aldrig fick rinna ner förbi kvarnen och sågen i Mölnbo, utan tog en helt annan väg ut till Östersjön. Underliga äro Herrens vägar.
När Fagernäs ladugård till slut blev tom, och kossorna fraktats bort den ena efter den andra, då byggde man om lite där inne, och så blev det en helt annan produktion i det gamla kostallet. Det sägs att man tillverkade bolstervar och tyger till madrasser; företaget hette Fagernäs Väveri. Ännu finns det en och annan sömmerska i livet som kan berätta. Idag är det Anticimex som har kontor och lager där. Någon försäljning förekommer inte, däremot åker företagets representanter ut själva och sanerar med företagets produkter. Men huset som Lidholm lät bygga i slutet på 1800-talet är byggt i både sten och trä, och därför står det där lika vackert som på Hildemars tid.
Nu skall vi berätta om levande ting ur Nilssons minne.
Grosshandlarn berättar om hästar och folk
Rörelsen gick framåt och så småningom hyrde
Nils E. Nilsson ett stall på Bryggargatan, där han först hade två hästar och hyrde ut de övriga spiltorna till andra hästägare. Hästarna köptes till en början mestadels på Ladugårdsgärde, där det varje höst hölls hästmarknad. Det kunde hända att någon dräng, som hade anförtrotts uppdraget att köpa häst, i den allmänna livsglädjen hamnade på Adolf Fredriks polisstation med nyförvärvet. Hästen fick man nog hämta, men kusken fick stanna och vila upp sig.
Många av mjölksurrorna bar öknamn: där var Lång-Emma, Fyll-Sven, Brogårds-Johan och Dingtuna-Pelle; berättar grosshandlare Nilsson och myser åt minnena från en tid som kanske inte alltid var >>den gamla goda<<, men som ändå hade starka färgklickar i det vardagsgrå. – Dingtuna-Pelle skrädde inte orden, vad han än berättade om. Högljutt klagade han över livets besvärligheter och i synnerhet var det ju fruntimren i mjölkbutikerna som han aldrig kunde göra till lags. Som nu häromsistens när han hade tappat sin nya snusdosa i mjölkcylindern – ett sånt oherrans liv det blev bland fruarna! Som om det inte var mest synd på snusdosan, ny och blank och gjord av mässing som den var! Och att hans snus skulle göra mjölken sämre, det kunde han då rakt inte få i sitt huvud.
Om det fanns många olika typer bland körsvennerna så var det likadant med hästarna, om man bara gav sig tid att lära känna dem. Och Nisse Nilsson satte en ära i att känna sina hästar, veta deras nycker och kunna handskas med dem. Och nu är grosshandlarn i sitt esse:
Hästbiten! Så skulle man kunna förklara det. Det var hösten 1974 och ridskolan i Järna blev utan hästar eftersom arrendatorn på Billsta gård blev osams med ridklubben, ett fenomen som inte är alltför ovanligt. På det viset kom det sig att Moffa och hans två döttrar Lilla i och Mamma Ma fick lov att avbryta sin utbildning i ridandet ädla konst. Men Moffa fann på råd och hyrde en häst från Taffsnäs för trehundra kronor.
Då fick man också sadel med i priset. I backen upp mot skogen gjorde man ett enkelt stall som mycket liknade en stenåldershydda med halmtak. Till kompis skulle fjordingen Brasse ha Carlssons nykastrerade tjurkalv.
Vilket härligt par och vilken härlig vinter. Var morgon lyste glödlampan gul där uppe i den snöklädda krubban, och det är svårt att veta vilken Moffa tyckte bäst om, hästen eller oxen. Lika mycket, förmodligen.
På så sätt blev Moffa biten, och när Brasse på våren måste lämnas tillbaka till Taffsnäs var det med stor saknad.
En god vän, som ofta var och hälsade på, sa:
Du ska väl ha en riktig häst vet ja´, en nordsvensk!
Javisst, sa Moffa, var får jag den ifrån?
Så gick sommaren och vintern och på vårkanten fanns där tre hästar i hagen. Det bara blev så. Ett dräktigt
Shetlandssto, Pärla, kom först och sedan kom Biggan, som var Nordsvensk. Biggan var också dräktig, och då man gick och väntade på att hon skulle föla, passade istället Pärla på att nedkomma med ett silvergrått hingstföl som Moffa omedelbart bar in till familjen i köket. Pontus skulle han heta.
Då Biggans föl kom, var det inte lika enkelt att visa upp honom inne i stugan, nej då fick minsann hela familjen masa sig ut och titta. Gissa vad det blev? En tjejj!
På så sätt fortsatte det och innan husmor och husbon han blinka fanns där sex hästar i hagen.
Ett av fölen, jag minns inte vilket, blev avlat på kungens och drottningens bröllopsdag. Uff, sa Biggan och så bar det hem igen. Det var hos Löpsjötorparn det började. När Moffa var och tittade på Biggan första gången spelade han dragspel för dem en lång stund och sedan var det som förgjort.
Det gick inte att få Biggan ur huvudet och snart bar det iväg med transport bak bilen för att hämta henne. Ytterligare två resor blev det för att få henne betäckt. Första gången med Kerrim och de två andra gångerna med Tall.
Så måste det bli försäljning. Första fölet, Carmencita gick till Bosse och Elsy i Hölö, och det andra köptes året efter av familjen Hansson på Slota gård i Ytterjärna. Karl-Axel heter bonden och hästen Pierina, vad gamla bondmoran hette vet vi inte, men däremot vet vi att hon var mjölkassistent en gång i tiden.
Så var det bara Fritiof och Pontus kvar. Fritiof tröttnade på morsans gnägg och kom i tidningen. Det sägs att han hamnade på Marsta gård i Turinge som inackorderad hos LRF-ordföranden i länet.
Pärlas försfödda, som vid födseln var silvergrå blev alldeles svart då han blev vuxen. En gång bjöds han ut på en Farmek-auktion men ropades hem igen. Så kom en guldsmed med fru och tittade på honom, och de såg att han passade in i raden av svarta kroppar; de hade nämligen två hundar av New Foundlandras som båda hade samma färg som Pontus. Och nästan lika höga. På så sätt kom han att bo på den fastighet som Harry Martinsson bodde på, då Moffa for förbi där första gången i början på sextiotalet.
Till slut skall vi här presentera Biggans tredje föl, han som blev född den 17 maj på Norges nationaldag. Den dagen då Moffa for till Malmö på en mätningsteknikerkonferrens. När han kom hem hade man fått tillökning i familjen. Tyvärr ville man inte betäcka henne igen eftersom hon fick framfall vid fölningen. Allt gick bra, inga infektioner, men efter det blev det inga flera föl. Ett år senare köptes Biggan av en familj i Enhörna som bodde på en gård som heter Knösen, och Rudolf kom till fåren vid Ragnhildsborg i Södertälje.
När man handskas med hästar måste man vara framsynt och klok, de är ju så skygga. Här kommer en historia ur grosshandlarens lager som handlar om ”Gamle Svarten”:
Rymmaren Svarten och ångvälten
Svarten hette en häst som var inköpt av Janne. Vacker var den men föll lätt i sken om så bara en papperslapp fladdrade förbi på gatan. En kväll när kuskarna satt och väntade på mjölktåget vid Norra station, och hade gått inomhus för att värma sig en stund, var alla hästar försvunna när de kom ut för att lasta slädarna. Det var snöyra och nermörkt och hästarna stod ingenstans att upptäcka. Kuskarna frågade sig för, och hittade till slut en karl som berättade:
En svart häst stack iväg och tog alla de andra med sig. Det var förståss Svarten, och honom hittade de vid Norra Latin, där han hade slagit omkull, medan de andra hästarna galopperade skrämda och förvirrade med sina slädar på Torsgatan.
Svarten drog också syster Hilma med sig en dag när vi skulle upp till några kunder på Kungsholmen. En bit uppåt Flemminggatan mötte vi en ångvält och inför ett sådant vidunder kunde inte Svarten annat än stegra sig. Hilma ropade att vi skulle ta en annan väg, men jag tyckte att hästen borde vänja sig även vid sådana nymodigheter och körde rakt fram med tyglarna i fast hand. Hilma föredrog att gå av och ropade oroligt:
Vi träffas väl senare om du är i livet!
Ångvälten kom närmare och närmare, Svarten reste sig på bakbenen och flög sedan iväg i fullt sken Flemminggatan uppför. Men efter en stund träffades vi båda syskon uppe på övre Kungsholmen – Svarten dröp av svett men gick i lugnt och sakta trav. Den hästen kunde aldrig riktigt vänja sig vid storstaden utan såldes sedan till en lantbrukare, som körde honom i par med en lat häst som föredrog att sätta sig då Svarten ville skena.
Nils E. Nilsson var mån om sina hästar, men Janne, som körde dem, skämde rent av bort dem. Både snus och öl bjöd han dem på och hästarna lät sig väl smaka. I synnerhet var Flora, ett karelskt Sto, mycket begiven på dessa läckerheter. Flora stod en dag utanför en av mjölkbutikerna vid Köpmangatan i Gamla stan och väntade på sin körsven. Snett över gatan stod några gubbar i livligt samspråk och naturligtvis hade de snusdosorna framme. Flora blev intresserad, travade över gatan med kärra och allt och stack in huvudet mellan karlarna.
Vad vill du, din hästkrake? frågade en av dem. Vill du vara med och smaka?
Det ville Flora. Hon stack ned mulen och slickade i sig nästan allt som fanns i dosan, medan karlarna häpna tittade på.
Flora känner vi igen som en margarinsort idag. Men tydligen var det ett vanligt namn på arbetshästar förr i tiden.
En kväll då Moffa var på väg till Akter-Kastellet, skrivarstugan vid Långsjön i Mölnbo, cyklade han förbi Fagernäs gamla ladugård och vidare runt Lillsjön där Udden ligger uppe på höjden. Udden var en gång ett småbruk som avstyckades från Hjortsbergas stora domäner i början av seklet.
Varför Udden heter Udden är nog svårt för gemene man att förstå, men sedan Moffa fick tag på handlingarna rörande sjösänkningen begriper han bättre. Udden var nämligen en riktig udde på den tiden när sjön var dryga metern högre.
Då gick vattnet ända upp till vägen i skogsbrynet och lämnade bara en smal landtunga kvar från fastlandet ut till den stora kullen där boningshus och uthus finns.
Numera är där en betesäng på östra sidan, och sjön på den västra. På ett kort som hembygdsföreningen har kan man se både hässjor och krakar på fältet som ligger norr om Lillsjön, numera är där bara träd och tät buskage där.
Går man av vägen och släntrar uppför skogsbacken strax innan man kommer fram till kurvan där Karltorpsvägen kommer ner, ser man att där har varit farbar väg med häst en gång i tiden. Vi är så vana nu med bilbredd på vägarna, men tänker vi oss tillbaka då man tog sig fram med hästdoningar så var även ganska smala stigar framkomliga. Här är det i alla fall fullt synligt, och vet man dessutom att det ligger smala ”lyckor”, åkerlappar alltså, där uppe i nivå med Uddsjön, förstår man bättre.
Dessa inägor måste ha betytt åtskilligt för torparfamiljerna på den tiden, då stadsmakterna gav bidrag till sjösänkningar för att få mera odlingsbar jord, och lån åt driftiga arbetare, så att de kunde friköpa sitt torp. Detta för att motarbeta emigrationen.
Så skedde i alla fall i Sveriges avlånga land. Strindberg har skrivit om detta, och då Hildemar för länge sedan begravts på Vårdinge kyrkogård, 1904, skingrades hans stora domäner under en ny regim. En stor bit av ägorna styckades bort, medan godset med kringliggande bördiga åkrar blev kvar. Den avstyckade delen delades sedan åter upp i två delar. En stor skogsfastighet, Berga jord, och en lika stor som fick namnet Hjortsberga Egnahem 1:1. Denna i sin tur delades sedan upp i många små bitar som alla var bebyggda med torpstugor och små gårdar.
Skogsfastigheten gick ända upp till dåvarande länsgränsen. Idag skiljer den Hölö och Vårdinge kommundelar åt, och går in vid Ulriksdalsviken och upp till Grävstasjön, samt vidare genom skogen till Stora Stensjön där Hugo Kimsjö har sitt föräldrahem.
Udden var ett av dessa torp som blev avstyckade från stamfastigheten 1917 och försålt ett år senare. Alla småbruken runt sjön från Långsjödal på östra sidan sjön till Sågartorpet på den västra, tillhör den kategori fastigheter som blev småbruk då freden kom 1918.
På den tiden fick oxen ge plats för hästen, men på Sunds gård finns än idag halva stallet kvar där Mejerigårdarna hade sina oxar. Sund och Nysund som ligger på varsin sida om Nysundsbron tillhörde en ”finare” kategori gårdar, men mera om det en annan gång.
Fortsätter man stigen förbi Uddsjön kommer man upp på nya vägen till Karltorp. Det var på den Moffa cyklade den där kvällen då han plötsligt blev anropad av tre jakthundar som stod bundna uppe på gräsplanen framför boningshuset. Eftersom Moffa har ständig jour på sin sockenvandring ställde han cykeln i diket. Sedan gick han upp och väntade till det kom någon ut för att tysta ner hundarna. Mycket riktigt snart kom jägaren Hans Snäll ut. Han hälsade Moffa välkommen och undrade om han inte fick bjuda på en kopp kaffe, och så gick de in i stugan.
Det är alltid lika intressant att höra folk berätta och då dimman började lägga sig på Alsjön satt Moffa ännu kvar vid kaffebordet. Sedan gick de ut i stallet innan Moffa tog sin cykel och vandrade hemåt, cykla vågade han inte då han kom in på den gamla vägen mellan Karltorp och Nysund, förbi den gamla fornborgen på Nysundsberget.
Det här blev en lång utvikning från N.E. Nilssons karelska sto, men det som legitimerar denna loop är samlat på två ynka rader:
Ovanför spiltan på Karltorp står namnet FLORA skrivet
med fem tydliga bokstäver.
Karltorp tillhörde också Hjortsberga en gång i tiden, idag hör storskogen på östra sidan sjön till Balsberga, en stor gård mellan Hjortsberga och stationssamhället Mölnbo, och 1918 blev även detta lilla torp ett av småbruken i trakten, liksom Långsjödal och Gruvstugan där Viktor bodde. Han hade också en häst med vilken han körde bud i Mölnbo.
En dag var Viktor sjuk och sonen Erik fick ta över tömmarna för en dag. Då hästen mötte ett fruntimmer på vägen stannade han, och då förstod Erik hur det brukade gå till.
Kerstin Kilberg, uppväxt på Nysund, granne till Gruvstugan, berättade historien för Moffa. - Viktor var en filosofiskt lagd person, sa hon, han hade många vänner. En som gärna var vän med Viktor var småbrukarsonen Arne Andersson på Långsjödal, granngården, ty han åkte varje dag med Viktor till skolan i Mölnbo. Idag är gamla Berga skola hembygdsgård i Vårdinge. Skolan skänktes till kommunen av patron på Balsberga 1862.
En fattig pojke arbetade sig upp och blev inspektor på Långbro gård, som ägdes av änkefru Louise Mörner, Mörner var hennes flicknamn. Inspektorn blev sedan både kommunalman och riksdagsman innan han lades i graven 1866. Ja, Per Sahlström, som han hette, blev till och med fullmäktige i Riksbanken och därtill en av landets ivrigaste förkämpar för allmän skolgång, som vi fick 1842 i Sverige.
Vi ser här ännu ett exempel på att driftiga personer kan komma från nästan ingenting och arbeta sig upp i samhället. Det är nästan ett århundrade mellan Per Sahlström, som föddes 1785 och Nils E. Nilsson som föddes 1877, men deras flit och goda huvud gav med tiden god utdelning och nu skall vi se hur Nilsson byggde ut sitt företag.
NEN skaffar mejerier
En stor etapp i utbyggnaden av N.E. Nilssons företag var då det den 1 november 1914 övertog Jönninge Mejeri i Stafby socken, vilket var det första mejeriet i denna del av Uppland. Det hade tidigare varit ångkvarn men hade omändrats till mejeri året innan.
Den levererade mjölkmängden var till en början relativt blygsam – första dagen endast 600 liter – men så småningom anslöt sig allt flera gårdar till mejeriet.
Bönderna hade tidigare varit ganska försiktiga och rädda för att lova bort sin mjölk en hel månad i förskott och icke heller hade de varit riktigt säkra på att få betalt för den.
I och med att N.E. Nilsson övertog mejeriet ökades emellertid mjölktillförseln och man fick möjlighet att utvidga lokalerna och komplettera maskinutrustningen.
De första åren utfördes fettprovningen av mejeriföreståndaren själv, ett arrangemang som bönderna inte var så nöjda med eftersom man alltjämt trodde att han avsiktligt undervärderade fetthalten.
Mjölkbedömarna, som sedermera övertog denna syssla, fick det knappast lättare, ty de skulle inte bara bedöma fetthalten utan även kvaliteten.
Att fetthalten ofta var låg berodde på att bondhustrurna stundom använde skumsleven innan mjölken skickades iväg till mejeriet. Vad kvaliteten beträffar var den många gånger långt ifrån förstklassig, då de hygieniska förhållandena i ladugårdarna fortfarande lämnade mycket övrigt att önska. Med tiden anordnades dock särskilda mjölkrum i ladugårdarna och man började använda mjölkkylare, vaddfilter o.s.v.
Med tiden skaffar sig NEN många mejerier. Det var ofta mjölkbönderna som ville ha kortare transporter.
1923 byggde man ett i Upplandstuna och 1928 tillkom ett mejeri i norra Alunda. 1936 övertog man Gimo mejeri på tio års arrende, och 1938 stod det nybyggda mejeriet i Upplunda i Roslagen färdigt. Samtliga mejerier fick fungera som regleringsmejerier för huvudaffären i Stockholm.
Den första bilen kom 1922, men det gick ända till 1947 innan den sista hästen lämnade stallet. Ännu året innan hade man kvar alla hästarna, ty de var mera ekonomiska på kortare sträckor, med ideliga uppehåll, ty mjölkbutikerna låg tätt. Till slut var det glasflaskorna som slog ut hästarna, inte bilarna.
1915 slogs alla privata grossister ihop till ett enda företag, alla utom NEN. Som tidigare beskrivits bildade Stockholms Mjölkförsäljnings Aktiebolag, med Fredrik
Benzinger i täten, ett andelsföretag som i folkmun kallades Mjölkcentralen, men som egentligen hette:
LANTMÄNNENS MJÖLKFÖRSÄLJNINGSFÖRENING U.P.A.
Från och med 1927 intogs dock Mjölkcentralen i firmanamnet.
I samband med att bilarna kom in i bilden blev det möjligt att transportera mjölken allt längre sträckor. Därför lade man ner mindre mejerier och körde mjölken till centralmejerier i stället. NEN överlät då landsortsmejerierna till Mjölkcentralen, och koncentrerade sig därefter till Stockholmsområdet.
Moffa var sju åtta år då han fick den stora äran att gå och handla i Konsums mjölkbutik i hörnet Dalgatan, St:a Ragnhildsgatan i Södertälje. Fyra liter mjölk var det vanliga måttet i deras familj. Mor i huset sa att man drack som kalvar, och en dag då hon var på särskilt gott humör, bjöd hon mannen och ungarna på nybakade bullar. Mjölk och bulle, fanns det något godare?
Nu får ni äta så många bullar ni orkar, sa hon, och så ställde hon fram flera plåtar på bordet. Då kan du förstå varför det gick åt fyra liter om dan. Till slut fick hon dock lov att hejda sina glupska inhysingar genom att vänligt men bestämt dra tillbaka sista plåten så att hon fick några bullar själv till kaffet.
Fyra liter mjölk, 1.68 det sitter som berg i ryggraden, och räknar man ut hur mycket det blir per liter får man veta att mjölken kostade 42 öre vid den tiden då NEN firade sitt jubileum 1952. Inget annat pris har fastnat från den tiden, men så var det också en livsnödvändig produkt för en växande pojkspoling som Moffa.
En annan episod, med anknytning till mjölkhämtning i ynglingaåren, utspelade sig på vallgatan på hemväg från
Glibotorp. En av de stora grabbarna skulle göra sig viktig och visa att centrifugalkraften verkade på mjölken så att den blev kvar i flaskan då man svängde den runt runt med en väldig fart. Allt gick perfekt och Moffa blev mycket imponerad. Hur var det möjligt?
Så några dagar efteråt var det Moffas tur att hämta mjölk, och eftersom han var ensam och vägen lång tänkte han roa sig med att göra ett eget försök med mjölkflaskan. Hej å hå, det här är väl ingen match, tänkte han, och svängde flaskan fram och tillbaka några gånger, och så vevade han …nej det gjorde han inte och på så sätt åkte locket ur och mjölken följde efter,
inte all förståss, men i alla fall. Bannor blev det då han kom hem, hur kunde han vara så dum?
Det finaste minnet Moffa har från mjölkhämtningen är från en tid då han blivit lite äldre. Det var den vintern de låg över i stugan och det var härligt skidföre. Första kvällen åkte han med pappa kilometern till går´n, men nästa kväll fick han skida iväg alldeles ensam i mörkret.
Nedför kullen med en hissnande fart och sedan över fälten, hela tiden lyste det i fönstren på ladugården.
På hemvägen var det om möjligt ännu mörkare, men kanske inte, för en smal månskära lyste vitt på en stjärnklar himmel. Du må tro att Moffa myste. Detta var livet man bara läste om i äventyrsböcker. Långt där borta lyste det i det lilla lilla fönstret på västra långsidan av den gamla torpstugan. Den här gången fick han beröm. Visserligen fick han åka med bara en stav, men det var väl ingen konst, att veva runt mjölkflaskan, det var annat det. Men så är det. Man får inte tveka på halva vägen.
Barnen idag har ingen aning om hur mjölken kunde smaka förr på somrarna, när stora gräddklumpar låg och flöt längst upp i tillbringaren. Och lyckades man peta undan dem och hälla upp i glaset kom nästa överraskning; mjölken var gällen.
Färsk mjölk var det bästa som fanns, men gällen mjölk var nätt opp det värsta. Man kunde vara jättetörstig, men vad hjälpte det, det var bara att låtsas att man inget kände. Det var svårt att förvara mjölk utan kylskåp.
Till sist måste jag berätta om MC- kossan. Den som det står Arla på idag. Ett tag gjorde Mjölkcentralen en stor kampanj för messmör som såldes i runda askar. I varje ask låg det en bild som man skulle spara. Var man då en flitig köpare av dessa askar fick man många bilder som sedan skickades till Mjölkcentralen. Ett visst antal renderade konsumenten en MC-kossa i trä. Hemma på hyllan står faktiskt en sådan och väntar att jag skall limma dit ett av hornen som har lossnat.
På Handlarns vägg i Mölnbo spikar Moffa upp bilder av kossan, Arla-Kossan, som han klipper ut ur tomma mellanmjölkpaket. En efter en åker kossorna upp på väggen för att göra med-borgarna uppmärksamma på att Moffa har nå´t på gång. Själv vet han inte riktigt vad det skall komma ut ur projektet, men om Hildemar ser honom från sin himmel, tror vi att han ler, ty första kapitlet som Öknebo Häradsteater skall spela kommer att handla om honom och mjölkerskan Anna i Oxviken. Vill du veta mera får du följa med Längs vägen till Wåhlinge Marknad, gå in på:
HYPERLINK http://hem.spray.se/moffas/wahlinge_.html http://hem.spray.se/moffas/wahlinge_.html .
Barndomsår
Vi traskade genom skogen,
min mor och jag.
Stigen var vältrampad av djur,
som ständigt var på jakt efter födan.
Även jag sökte villebråd,
men inte mat från skog och mark,
nej snarare av andlig art.
Nu var vi på väg mot sjön.
Sjön heter Lanaren, och sträcker sig
två km från järnvägsbanken, i nord-
västlig riktning mot ån som kommer
ifrån Måsnaren. Det var år 1948,
och fiskelyckan var god som alltid.
Ån från Måsnaren rör sig under landsvägen,
en bit från Tveta gård, och rinner stilla
ner mot en gammal såg som inte varit i
bruk på många Herrans år, men byggnaderna
finns ännu kvar.
På sin väg mot Lanaren, slingrar den sig
i strida strömmar förbi Åle Ström,
där Harry Brandelius bodde med
Inga-Lill Rosvald. Österut ligger
Eliassons gård, Kvedesta.
Ror vi motsols från Åleström, kommer
vi till Lerhaga, en gård vars marker
styckats till många tomter.
Lägnre bort är Axelssons båtplats.
När jag var liten hände det att jag,
och min mor, fick följa med farbror
Emil i ottan, för att ta upp näten.
Gäddor, abborre och gös,
fanns i stora mått.
Farbror Emils båt var tjärad
i botten med vita bord.
Emil Axelsson var gammal bonde på
gården Glibotorp.
Där fanns livets gåta.
Längre söderut låg skattedirektören
Sandströms residens, Sjöhaga.
Där hade traktens folk sin badplats,
och där satt vi på direktörens
brygga fast vi inte fick.
En gång kom det tre tjocka tanter
från Lerhaga i en bräcklig båt.
De hade inga baddräkter och blev
i högsta grad generade då de såg
att vi var där.
Därför fick vi låna deras båt och
roa sig med rodd en stund en bit ifrån.
Men då jag kommit ut på sjön, kom skatte-
direktören springande, med röda smala ben,
att hävda sina gränser.
Dock hejdade han sig snart, då han
såg dessa frodvuxna madammer, som
behagfullt intog hela den sommar-
fagra badviken. Och med ännu rödare
färgton hastade han hem igen.
Fortsätter vi färden, når vi snart de
fiskevatten, som vi fått oss beskärda,
genom muntligt avtal med farbror Emil.
Först kommer vi till viken där
vi aldrig fiskade, men se'n...
Där är den långsluttande hällen
där man endast kan ha kort avstånd
mellan sänke och flöte. Och där längre
söderut, den branta klippan, där det
är bråddjupt.
Mitt för hällen går det också bra.
Strax ovanför i sluttningen ligger
Stenen och den Gamla Grunden.
Vi är nu framme vid änden på sjön,
fast egentligen inte.
Lanaren sträcker sig ännu en bit
bort mot Dalkarsberget, fast sjön är
styckad i trenne delar: Lanaren,
Lanarestjärt och Lanarestjärtstjärt,
som jag brukar säga.
På järnvägskartan från 1859, vid den
tiden då Karl-Oscar och Kristina flyttat
till Amerika, ritade man spåret rakt
genom berget vid Marielund. Bergmassorna
vräkte man i sjön och fick en stadig bank.
På så sätt blev en sjö delad i två.
Men den tredje då? Den tredje ligger i
en gryta utan avlopp mellan motorväg
och nämnda berg. En dalakar lär ha störtat
utför branten när den gamla vägen byggdes.
Under järnvägsbranten fanns en liten
tunnel, vilken förband sjöarna, som
förr var en. Och lite längre norrut
har vi Lanarens avlopp, Bränningeån,
som dansar glatt mot Östersjön.
Denna å ringlar sig fram under nya
och gamla vägen, samt skrider värdigt
fram genom ett litet delta, vid
Bränninge gård, för att stolt kasta
sig nedför fallet vid Korps de Logi.
Många värdefulla avelstjurar har sett
sina först dagar där på den gården.
Även farbror Emil hade en Bränninge
Hero på gården Glibotorp.
Vägen dit går ner vid Dalkarlsberget.
Går man en halv kilometer på den vägen,
kommer man till Oxhuvud.
Oxhuvud var en liten gård, då jag
var liten, men inga djur fanns kvar
i ladugården, det var länge se'n.
Axelsson arrenderade gården av
Berga. I en stor hage med skog och
äng ner mot sjön, gick kvigorna hela
sommaren. Gubben Jansson, med fiolen
bodde då i boningshuset.
Vidare mot Glibotorp, förbi nästa krök,
kommer man fram till järnvägen,
som numera har fyra spår. Nya snabb-
tåget susar förbi här och far
in i en nya tunneln vid Gliasjön.
Vid järnvägsövergången finns idag både
bommar och signaler, men då jag var
liten fanns där bara grindar.
Till höger, på andra sidan spåren,
går en liten väg upp mot torpet.
Torpet heter Nytorp, liksom banvaktarstugan,
som låg längre bort mot sjön och tunneln.
SJ:s stuga låg mitt i en kraftig kurva,
och när tåget kom på det närmsta spåret
såg det ut som om det skulle köra över huset.
Banvaktaren hette Hågman på den tiden,
och han var mycket förtjust i mig,
eftersom han inte fått någon egen son.
Det var på somrarna som Hågman och jag
träffades, på vintern bodde vi i stan.
Vår familj hyrde Nytorpstugan,
och redan tidigt på våren flyttade vi ut
och sent på hösten flyttade vi in till
sta'n igen. Där bodde vi på Gula gården
i "tokstan" Södertälje.
Men.."sakta i backarna", som farbror Emil
sa till Maja, ögonstenen, ett smäckert
nordsvenskt sto. - Sakta, sakta.
Hon var ivrig att komma till stallet, där
hennes kompis, arbetshästen Kajsa väntade.
Kajsa och Maja var Axelssons dyrgripar,
två riktiga parhästar. Han kunde cykla
från Glibotorp till en hage på andra sidan
järnvägen, just där nya spåret går,
bara för att hästarna hade bäst bete där.
Då hade han en häst på vardera sidan
om cykeln. Hagen kallar vi än i dag
för hästhagen, fastän ingen människa
kan se att det varit öppen terräng där.
Nu växer där grov skog.
Nåväl, på väg mot gården far man över
gärdet, och där vägen kröker och
höjer sig lite, uppe i backen till höger,
finns en råsten på gränsen mellan
Tveta och Ytterjärna socknar.
Långt uppe i stora skogen, finns ännu
ett stort röse, mitt mellan Västergärde
och Glibotorp. Vägen till Västergärde
går in vid "Korsvägen", och följer
kanten mellan skogen och beteshagen.
Även Västergärde var tömd på djur,
då jag var liten.
Dock hade Axelsson några får i hagen
där på somrarna, och senare även kor,
som vallades hem vid mjölktid.
Huset var uthyrt till en hallt plåt-
slagare med fru och vid Gliasjön höll
gubben Vitlock på att bygga sig en roddbåt.
Nåväl, Västergärdesvägen gick vidare förbi
gården, och över skogen som smal körväg.
Den var endast asvsedd för hästdoningar,
Och kom fram vid Glia, ett torp under
Gerstabergs gård, som då ägdes av
Punsch-Cederlunds ättlingar.
Såja, vi har visst kommit lite vid sidan
av denna berättelse, som mer skall
handla om min barndom och den
närmiljö, där människor och djur,
betytt så mycket för min inre syn.
Men först ska vi ta till höger vid
"Korsvägen" och vända av mot Glibotorp.
Nu travar vi på igen, hoppla!
Innan vi kommer till Vallgatan, ser vi
lite åt höger, ty där ligger Sjöhaga.
Här går vägen ner till sjön och badet.
Ofta när man cyklade förbi, kunde
skattedirektören sitta i kvällssolen
och må gott, med ett grogglas och sin
kvällstidning. Då hälsade man så artigt.
Vallgatan var det ja.
Spikrak var den, och lång. Det tog en
oändlig tid att nå slutet, då vi hade
tolv mjölkstinna kossor framför oss.
På långt håll kunde man höra Kajsas gnägg.
För den, som vill veta mera om väg-
förbindelser i denna del av världen,
kan nämnas, att vägen går vidare
över skogen till Lerhaga,
Ålö och Tvetaberg.
Faster Maria, ogift dotter till farbror
Emil, cyklade varje söndag till Tveta
kyrka eller kapellet i Pershagen.
På Glibororp var man mycket religiös
och varje sommar fick jag sluta svära.
-Hur går det gossen min, hinner du med?
-Vänta, vänta på mig!
Det finns så mycket som en liten pys
ska analysera. Sökarens vandring börjar
här nå'nstans, men sällan når han fram.
Myrvägen, som ideligen korsar stigen,
med sina kolonner av ivriga och irriga
arbetare, var slutar den, Vart är alla
kryp på väg? Kommer de någonsin fram?
De irrar ju bara hit och dit.
Tjädertuppen som brakar iväg med
kraftiga vingslag, var bor den?
Varför fanns det smultron i hagen,
mot söder och inte här bland tallarna.
Här finns bruna murklor, inte där.
Varför, varför?
Varför har mamma så brått?
- Kom nu, vi har inte tid!
Tid och inte tid. Att ha tid.
Kan man äga tid?
Det är många frågor i en liten knopp.
Många finns väl ännu efter alla år.
Mamma tog mig om livet, och lyfte
mig upp på sina nakna axlar.
Så gick vi stigen fram.
Vid ett ställe uppe på backkrönet,
Följde vi stigen mellan täta granar.
Jag huka mig lite och såg
en mossig sten som sluttade en smula.
Här hände något stort, jag ännu ej förstått.
Mamma sakta in ett tag för att inte
trampa snett. Försiktigt trevande gick
färden fram, där jag höll ett metspö
i min ena hand, och ett stadigt tag i
håret med den andra.
Allt eftersom vi släntrade utför backen
gick tiden saktare och saktare, för att
så småningom helt upphöra att existera,
när vi kom ner i sänkan vid råstenen som
utgör fortsättning på linjen ovan nämnd.
Som sagt var, här upphörde tiden att
vibrera. Denna mystiska företeelse, som
få vet något om, men för vilken många
är allt för knapp. En tanke började
gro i mitt unga sinne.
Tio meter från gränsstenen finns den
gamla husgrunden. Stora stenar utgör
sockel och i ena övre hörnet finnes
rester av en eldstad. Hur kan någon bott
här inne i skogen, här fanns ju ingen väg.
Frågorna var många, och mamma
försökte svara så gott hon kunde,
men jag var inte nöjd ändå.
Ett är säkert. Svaren finns men i en
svunnen tid.
Vi gick vidare, och när vi kommit fram
till stenen, i slänten ner mot sjön,
stannade mamma en stund och hyschade åt mig.
Där i solen såg vi plötsligt fem små röda ungar.
Fem små rävar, kivades om födan,
en fångad hare uti honans käft.
I minuter stod vi så och bara njöt
av spänning och äventyr,
och tiden tickade igen…
I nästa ögonblick var djuren borta.
Ej en skymt vi såg av röda nystan.
För evigt saknad är den vackra bilden
av Mickelina med sin kull, som levde där
i solens strålar mellan höga granar.
Men, spåren syntes dock. Och spår kan tydas.
Ju mer man kan om djuren och naturen,
ju bättre kan man spåra. Spåren talar ju
sitt klara språk. Språk är spåren genom
tiden. Man kan spå i språk och finna tiden.
O är format som en ring.
Formar Du munnen som ett o,
kan detta ske genom att en tanke väckes
från en punkt i hjärnan,
som får växa ut ur munnen.
O:et växer till en ring av läppar genom
vilka luften strömmar. Håll andan och
låt o:et vara. Till slut måste Du ändå
andas och då täpper Du till munnen genom
att läppar dras ihop.
Då andan går ur Dig, genom näsan, kommer
det fram ett långt oo--mm.
Om är det som håller ihop. Om-krets,
Om-kring, om-lopp, samt om och om igen.
Det eviga kretsloppet.
Om inte om fanns, skulle vad som helst
kunna ske. Om håller ihop skeendet och
tiden, som vi känner alltför lite.
Om vi hade varit osynliga.
Om vi hade levat 200 år tidigare.
Om jag bara kunde säga Dig allt jag vet.
Om vi hade tid. Om tid och otid.
Om kniper åt och håller kvar, men tiden
går. Den rinner oss ur händerna.
Öppna o:et och Du får ett u.
Läpparna vidgas och putar utåt mot den
närmaste omgivningen. Låt luften gå ut
genom munnen tills allt är utanför. Med
ett T stänger Du passagen. Se på T:et,
ser Du nu hur övre strecket stoppar flödet?
Genom lyans smala öppning kommer räv-
ungarna åter ut. En efter en rullande
ut-för sluttningen som små ludna bollar.
De rullar ut ur sitt bo. Säg ur och
känn hur tungan rullar i munnen.
Genom springan mellan stenarna, ser vi
i vårt inre, rävmor ängsligt titta ut,
att bevaka sina små. Springan är för smal
att springa ut ur, men vid nog att
släppa in lite månsken om natten.
Ur springan kommer ljud från ungarna som
gnyr. I springan flyger flugor ut och
in. Myror springer fram och åter genom
springan. Moses slog med staven mot ett
berg och fram sprang vatten.
Alla har vi vårat ursprung genom
springan mellan moderns ben, och allt är
satt i rörelse av krafter som vi ej
förstår. Vadan och varthän?
Darwin anade och Einstein tänkte...
Som en tomte har jag stått vid lyan
många gånger nu, men ingen liten luden
räv har tittat ut, och ändå vet jag att
den finns. Jag ser ju deras spår.
Men de har ingen anledning att visa sig
för oss, och inte vi för dem, men ändå..
Åren går och pest och farsot strider
genom tiden. Ibland är födan rik och
lätt att fånga, ibland är födan knapp.
Men tiden lider ständigt i sitt lopp.
Nåväl, vi vrider tiden snabbt tillbaks
till 1900-talets mitt och ser att mamma
fått ett napp. Hon drar för fort och
mister fisken snart igen.
Men mamma tappar inte mod för det och
maskar på på nytt, och så på nytt igen.
Fem fiskar på en klyka det var allt som
fiskafänget gav av sådan art,
men jag, jag tyckte det var kul så klart.
Men tiden som blev stoppad helt ett tag,
i huvudknoppen, Då gamla tider gjorde
sig tillkänna i mitt sinne.
Och evigt små med pigga ögon under sten,
där rävar bott i hundra, kanske tusen år,
var kanske mera värt än gammelgädda
uppträdd på en pinne.
Vad var det nu som hände här när tiden
stanna upp?
Små valpar lekte vilt i solen.
Hur kunde de väl leva där så långt
från stan och långt ifrån affär,
jag undra just.
En näringsväv så skir att ingen då
förstod att allting hör ihop.
Att allt är flätat samman och med tid
förseglas ifrån år till år.
Men ack, nog visste farbror Emil väl,
och hans Maria, att efter vinter kommer vår.
Nog visste de att vill man skörda får
man så, och som man bäddar får man
ligga. Men alla andra då?
Vad visste de om räv och mård och
mellanspett.
När jag var där vid lyan sist fanns
nya spår. Av räv fanns bara tecken i
mitt minne.
Skabb!
Skabben drabbar varje hona för nå't år
och nu är hela stammen decimerad.
Ja så kan tiden gå.
Och nu ur någon annan honas springa
sprungit fram små pigga ögon av en annan
art, det är väl lika rart?
Javisst en annan är så god som någon ann.
Men jag vill ha tillbaks min räv igen.
Knapp är tiden för ett liv.
För mat och lek,
för smek och kiv.
Knapp är tiden för ett år.
Ett varv kring solen jorden går.
Och sedan några färre,
ännu mera gråa hår.
Knappen snurrar runt sin tråd,
hur har vi råd,
att inte stanna upp,
och söka nåd
inför en högre makt.
En makt som sagt
att allt vi bragt
om ända i naturen,
av liv bland växter
och bland djuren,
skall återkrävas
av vår släkt,
igenom syndafall
av växthusets effekt.
Knappen snurrar
bara snabbare min vän,
om inte händerna
är känsliga,
går tråden av
och leken är förbi,
till vilken nytta
är det då
att du är fri?
Tiden fogar samman allt
i evighet:
Adam,Noa,Abraham med
tvenne söner.
Abraham blev far till
tjänstekvinnans son, araben.
Isaks ena son blev döpt
till Jakob, men döptes om
till Israel, sedan han lurat brodern.
Jesus var en son av
Juda stam, men föstes bort
likt tjänstekvinnan med sin son.
Araber, judar alla bär vi samma
arv från fader Adam, Abels far.
Allt bär vi i vårt kollektiva minne kvar.
Stugan i skogen:
Rävlyan bebos av röda pälsar.
Gäddan slår i vassen, och Hård med
unga frun har fått en unge till, Augusta.
Ett näpet flickebarn med ljusa testar.
Men Hård är inte nöjd. En tös, vad ska
man med en sådan till.
I hårda tiden tarvas starka armar, och
Hård är inte själv så hård och känslig
var han ock.
Här uti skogen är det hårt att hugga ved
och släpa stock.
Ur springan gled en tös
med flikar fram.
En flicka blott
det var en skam.
En pojk med påk
det vore nå't.
Och lyan födde år från år
små ludna troll.
Och stugan uti skogen
spela samma roll.
Augusta växte snabbt
och snart så blev hon stor,
men sakta gled ur tiden
hennes mor.
Och Hård han krympte
allt för varje år.
Av slit och släp
man värken får.
Så tog det slut
det liv han fått,
kan tyckas att
han haft för brått.
Men tösen hans,
var grann minsann,
och sökte sig en man,
och tiden rann.
Augusta fick ett eget torp till slut,
med egna barn, som snart flög ut.
Och rävmor jaga som förut,
och nya ungar slet sin mat, ur hennes trut.
Augusta blev så ensam i sin stuga,
men ensamheten får väl också duga.
Det torpet, som hon fått att bruka,
gav mat för da'n, och en och annan stuka.
Ock så en dag det kom en man,
med boken under armen,
Vandrar-Ulrik hette han,
och modet fanns i barmen.
Den gudagåvan var för rar att vara sann,
men ack så bra att ha då veden brann.
Ty ved gick åt i stora mått,
och mor i stugan fann för gott,
den man som hon vid härden fått.
Den mannen kunde tyda skrift,
som inte fanns i Strängnäs stift,
och söka skatter av en art,
som icke gräves fram med fart.
Han färdats hela bygden kring,
och arbetat som tolk vid ting,
att tyda ord och finna svar,
på frågorna som många har.
Så gick det år och dagar.
Augusta glömde snart
att rävamor behagar
att söka föda för sin art,
i skog och berg och hagar.
Och stugan som hon föddes i,
i skogen nära sjön,
har rasat hop och multnat upp,
och hennes allra sista tupp,
tog rävmor hem till lyan.
Augusta for i Himlens höjd,
och invid graven något böjd,
stod hennes trogne vän.
Och ännu några magra år
han kvar i stugan ensam får,
vart for han sedan hän?
Nytorp 1943:
Jag var bara sju månader
då vi flyttade in i torpet vid
järnvägen.
Pappa arbetade treskift och cyklade
milen in till stan och sedan hem igen.
Det måste ha varit i November -42,
som jag blev till på riktigt.
När sedecell och ägg förenades till
embryo och sedan börja växa i min mammas
mage.
Novemberkväll så mörk
och trist och kall,
och ved gick åt att hålla
lyan varm med björk och tall.
Så gick nu hela
vintern lång,
och far var borta,
men kom hem nå'n gång,
ty kriget rasade i världen.
Och mor blev bara
rundare för varje dag,
och far fick famna större tag,
och inne i min mammas
mage där låg jag.
Jag hörde många
skarpa ljud
och hjärtslag
i min mammas bröst.
Och alla fagra ord
som pappa gav till tröst.
Så reste han och
kylan kom igen,
fast bostaden var
trygg med värme ifrån härden.
Jag växte snabbt
och fingrarna
och tårna,
likt knoppar
på ett träd slog ut.
Och snart var tiden
inne då jag skulle födas.
Då hade jag vart med
en tid,
och visste nog
en del.
Om ej av stora mått,
så var det dock ett hum jag fått.
I nio månader,
till hösten i augusti,
på min debut
jag väntat snäll.
Se'n kom jag ut
som skjuten av
raket med smäll.
Och pappa hade
inte kommit än,
och kriget rasade
som förr,
man sagt att tysken
smet förbi vår dörr.
Och allting
hade jag på känn,
igenom mammas puls,
och stön och stånk,
med livets slit
och släp och kånk.
Det var i Örebro
debuten kom,
min pappa flyttat
med fabriken,
som gjorde skor,
och jag var inte
särskilt stor
när snälla far
och söta mor
kom hit
till stan igen.
Augusti gick,
september med
och alla andra
månaderna skred
förbi mitt riktigt
första levnadsår,
som ändats i november.
När våren kom
till stugan
med lärkor, tofsvipa
och fink,
då var jag redan
stor och flitig
spelevink,
och Hågman
slet bort vingarna
på flugan.
Tågen kom
och tågen gick.
Min mor blev
rund igen
och snart
en flicka fick.
Så var vi två
som kivades
i stugan.
På vårarna
vi for till landet
på höstarna
tillbaks till stan.
Där var det trångt
för oss som fan.
Och snart så
blev det vinter,
och pulkan ja,
den slinter
i tö som snö
och far han gick
till skogen,
ty tiden
var nu mogen
att hugga oss en gran.
Det är lätt att bli lyrisk när man tänker tillbaka
på gamla tider, på ungdomens barnsliga äventyrsland
som dag för dag byter skepnad och antar en mera
realistisk form.
På landet levde människorna år från år genom hårt
arbete och skickligt beteende. Där tarvades
århundraders erfarenheter för överlevnad.
Vår familj var bara gäster på landet, med ungar
som bara sprang i vägen och gjorde rackartyg.
Men vi var också nyhetsförmedlare och ett
intressant avbrott i vardagen.
Så gick det år
och dagar.
På somrarna
vid torpet,
på vintrarna
i stan.
och bondens kor
och hästar
blev lärare
i livets kamp
om energin,
så även
tall och gran.
Jag kunde gå i timmar
bakefter plog och harv,
och se på farbror Emil,
som vände teg
för teg
med många
ålderstyngda steg.
Ett varv
och så ännu
ett varv.
Och sommaren
var evigt lång,
med lek och äventyr,
men snart kom vuxnas sysslor,
med nyttiga bestyr.
Att mota korna
hem från vall,
det kunde ungar göra,
om bara tant Maria
eller någon annan
stor var med
som lugnt befälet
kunde föra.
Och kalvarna
i lagår´n,
de fick sin mjölk
ur skopan,
men kvigorna
i hagen
fick med
vatten i en hink.
Och det blev liv
och kiv vid leddet,
när Rosas kvigkalv
drack sin skummjölk
i en blink.
Med öppen mun
vi kunde stå
helt tyst
och titta på
Då Emil stack
sitt huvud
tätt intill
en kossas mjuka buk,
och taktfast
krama fram
den goa varma mjölken.
En stråle tunn,
så ännu en
och stävan fylldes upp.
Så i ett osett
ögonblick
en stråle gick
direkt från spene in i mun,
på den som satte sig på huk.
Och midsommar med slåtterliv,
då hästarna fick knog.
Det var en tung
och jobbig tid,
Kajsa och Maja drog.
Först slog man gräset
med maskin
och räfsade ihop.
Så hängdes klövern
upp till tork.
Och under varje hässja
fann vi sedan
bon av möss och sork.
Vi kunde bära
katten långan väg,
att truga skära ungar,
mens råttmor
snabbt som vinden
sprang mot skogens
gröna dungar.
Hur hårt kan inte leken bli
i livets villervalla,
men mjuk ändå ifall vi stå
varandra bi,
då grannen på oss kalla.
Vår närmsta granne
var som sagts,
en järnvägstjänsteman
med fru.
Herr Hågman, Gösta
hette han.
Hon, Bojan,
minns jag nu.
Han åkte
med sin järnvägshoj,
dressinen,
spanade och såg
att solens hetta
ej gjort krök,
och ingen eld.
och ingen rök.
Att åka med
var väldigt skoj,
det syntes nog på minen.
Och Hågman gick
på gubbars vis,
med händerna
på ryggen.
Strax efter gick
en annan pys,
på samma sätt
och gick helt lätt
och kämpade
med myggen.
Här kommer det en viking,
och ingen liten pluddevuddevutt.
Här kommer det en viking
och ingen liten plutt.
Den visan minns jag än
att Hågman sjöng en gång
när jag var mycket liten.
En käck och munter sång.
Jag minns ännu
hur vägen ner till båten
var så lång.
Jag minns hur gång på gång,
jag sjöng på denna ända sång.
Här kommer det en viking;
nog var jag allt en plutt…
En tidig morgonstund
då mamma hämtat vatten
ner vid brunnen,
hon stod och talade ett tag
med Hågman om att "Jävvy"
var försvunnen.
Men så med ens långt bort
på järnvägsspåret,
där kom jag traskande, min tok
och tåget var på väg
med farligt lok,
den gången, det är visst,
det var på håret.
Hågman kasta om dressin
han trampa på
med ängslig min,
och just som tåget kom
med fart
han tog min hand
så mjukt och rart
och drog mig in
i famnen sin.
Så mötas vi
en kort minut
en liten tid
sen är den slut.
Men än en gång
vårt öde möttes
för en kort sekund
då livets linje
bröt sin djärva bana,
ens framtid
kan man bara ana.
Nu får du tåla dig
en stund.
Och staden heter Tälje
där vikingar
i svunnen tid
drog skeppen
upp på land
en bit.
Ty längre in
i dalen
fanns hem
och härd
som slutmål för
en lyckad färd,
till fru och barn
nog längtade
han dit.
Nu har man grävt
en bred kanal,
dock var den fordom
ganska smal
då Erik Dahlbergs mannar
gjorde rännan
ifrån fjärden.
Och medelst roddbåt
gick det lätt
att ta sig fram
på detta sätt
från Saltskog
in i lilla världen.
Först senare
då muskelkraft
blev ersatt
av maskiner,
blev nya sträckan
genom åsen grävd
med blod och svett
och trumpna miner.
Så drev man
vattnet i en annan
fåra
och båtar kunde föras
utan åra
med ångkraft in
i denna djupa skåra.
En sluss i Tälje,
två i huvudstaden,
reglerar Mälarns
stora yta.
En mätning mellan
dessa orter
gjord på graden,
får vattenytan
samtidigt att bryta
och forsa våldsamt
över barrikaden.
Ut i världen
in i världen
världen relativ
ut och in
och in och ut
var börjar liv
var tar det slut,
Vad är mitt
och vad är ditt,
ditt och datt
hur är det fatt,
nu blir jag
alld´les matt.
Att hålla sär
och hålla hop
från födelse
och dop
till gravöls
sista stop.
Allt är en dans
allt är en lek,
allt är för hemskt
med krig och svek.
Allt är i ett,
ett kan bli tu,
nog har jag rätt
men rätt har du.
Allt sitter fast
fast det är löst,
allt far med hast
med kraft förlöst.
Var är den kraft
som samlar allt?
Var finnes saft
med livets salt?
Omkring vår ring
finns ännu en
som rör sig kring
ett större ting,
och så i evigheten,
vi sitter fast
i smeten.
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idér.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen…
…till Wåhlinge Marknad…!”
Rörelse…
Vi tog inte någon rast som vi brukade, utan släntrade tillbaka mot Djurgårdsbron igen. Men innan vi kom dit var vi inne och tittade i ett unikt hus byggt av timrat virke. På fullt allvar menar man att det kan tillverkas enfamiljshus på detta sätt i framtiden. Huset var två våningar högt och mycket spartanskt inrett. Det viktiga var att visa att det svenska timret fortfarande duger och att k-värdet fyller kraven; ingen tilläggsisolering behövs.
När vi kom till Kungliga Dramatiska Teatern skildes vi åt för att mötas igen om ett par timmar. Vädret var bra för en gång skull och jag traskade på mot Gustav Adolfs Torg. När jag gick ner mot Strömmen såg jag två personer i en gammaldags roddbåt med en stor håv i en ställning i aktern. Med en vev firade en av männen ner håven i vattnet medan ett femtiotal människor stod och hängde över broräcket och tittade på.
Detta är ett stort nöje för turister att beskåda och medan fisken simmade i nätet tog en av männen lugnt fram en ölburk och halsade i sig av den svalkande drycken innan han langade över den till roddaren. Så började han sakta veva, och upp kom den runda håven med två sprattlande fiskar.
- Det är lax, sa mannen som stod bredvid mig, den där killen är rolig, han är ofta här och fiskar. Fisken säljer han till publiken.
Står du ofta här och tittar? frågade jag.
Varje dag, svarade han, varje dag som det är skapligt väder, var kommer du ifrån?
Södertälje, sa jag, kommer ihåg då det fanns såna där håvar nere vid Maren, det var mest flundror man fick och alldeles bredvid fanns ett stort avloppsrör som släppte ut lite av varje.
Jaharu, sa mannen, du känner till grejorna då!
Jajamen, det kan du lita på, man har ju sett ett och annat, hej då, nu måste jag kila.
Hej, sa mannen, och började glo neråt strömmen igen där roddaren fått båten på plats för nästa nappatag. Undras hur många fiskar han får på ett pass med det gamla redskapet. Så gick jag förbi Stadshuset till Hantverkargatan där Läns-styrelsen har sina lokaler.
Där finns ett arkiv för Lantmäteriets gamla handlingar. På fjärde våningen finns också Lantbruksenheten. Det var dit jag gick för några år sedan och fick tag på handlingar rörande sjösänkningen av Långsjön och Lanaren. Vissa akter finns på Lantmäteriet och vissa andra där uppe på fjärde våningen. Den här gången var jag ute efter handlingar som berör Hjortsbergas jorddelning. Men tyvärr kom jag för sent, klockan var redan två på eftermiddagen, och personalen hade stängt för dagen och gått hem.
Men om du kommer mellan nio och tolv på vardagar går det bra, välkommen tillbaka då, sa en vänlig men mycket stressad dam mellan två ringande telefoner.
Jag tackade och gick, och om jag ska säga som det är kände jag mig lite sned. Hur kan en offentlig myndighet ha öppet bara tre timmar om dagen? Det är märkligt.
Lika högtidligt som jag tyckte det var att gå in genom den höga porten, lika snopet var det att gå ut igen. Jag styrde stegen tillbaka mot Stadshuset.
En timme hade jag på mig innan vi skulle träffas igen vid Centralen. Vad tusan skulle jag hitta på? Hur som helst måste jag få mig en kopp kaffe, så jag gick sakta ner mot Stadshuskajen där Strömma kanals båtar går ut och in vid sidan om båtarna som går till Drottningholms Slott.
Det blåste kraftigt men jag satte mig på en bänk och drack upp kaffet medan en liten ångbåt med svart rök ur skorstenen backade ut på Riddarfjärden och vände av hemåt.
Hemåt vadå? Södertälje förståss! Den bolmande båten var vår egen lilla ångbåt, Ejdern, som fortfarande är
"still going strong".
Det där med Strömma kanal skulle jag kunna berätta lite om, om du vill höra?
Det var så att syrran beställde fyra biljetter till en av kanalbåtarna för lite sedan.
Vi for med tåget från Södertälje Syd mot Läggesta och Kungsör. Där låg båten och väntade då vi kom fram, och bordet var dukat för oss, ganska långt akterut. Vi var på väg mot Örebro, min födelsestad och färden gick genom Sveriges äldsta kanal.
Det var Karl IX som gav order om att kanalen skulle byggas och sedan dess har trafiken varit livlig genom de nio slussarna. Sista biten mot Arbogaån har man fått göra om och på den sträckan av kanalen ligger vattennivån mer än en meter över åkrarna på båda sidorna. Anläggningen heter Hjälmare kanal. Den går från Mälaren upp till Hjälmaren och stiger 22 meter. Två bröder med namnet Ericsson är förknippade med kanalen, det var Nils och John.
Nils blev chef för ombyggnaden av Trollhätte kanal och adlades 1852 för att sedan bli Staten Järnvägars första direktör. Egentligen var det A.E. von Rosen som tog initiativet till järnvägar i Sverige, men som förste chef valdes Nils Ericsson 1854.
John flyttade till England och blev så småningom amerikansk medborgare 1848. Han var en framstående konstruktör och medan han ännu verkade i England byggde han ett ånglok som hette Novelty som tävlade mot Stephensons lok. Tyvärr blev det fel på Johns lok så att det måste tas ur tävlingen. Stephensson vann och kallas numera för ”Järnvägens Fader”.
Under sin tid i Amerika konstruerade John en skruvpropeller som visade sig överlägsen de övriga fartygens propellrar. Det var 1843. Berömd blev han framför allt genom sin pansarbåt Monitor, som 1862 i nordstaternas tjänst, besegrade Merrimac, varigenom nordstaternas flotta räddades.
Hjälmaren är en grund sjö som sänktes på 1880-talet. Det var för att få mera jordbruksmark som man sänkte sjöarna. Drygt 80 % av alla sjöar sänktes i Stockholms län 1850 – 1920.
Sista biten in till Örebro går över Hemfjärden. Innan man kommer dit passerar man ett sund. På västra sidan om sundet ligger Äsön där mormor och morfar hyrde ett hus i många år. De hade några år Hjälmarens näst största segelbåt tillsammans med bästa vännerna Gunnar och Vera. Morfar Kalle och Gunnar byggde båten själva och döpte den till KG.
Hemma på byrån står en pokal med inskriptionen
KG 1:a pris. Det fanns bara två båtar i den klassen och det var morfars och en till som ägdes av direktören för den största skofabriken. Tävlingen gick av stapeln 1927.
När vi kom i hamn blev vi hämtade av mammas kusiner, Sven-Olle och Karl-Evert, och deras far som heter Bertil.
Inger, Sven-Olles fru, var också med och i flygande fläng for vi så runt i ”skostaden” till platser där släktingar på mammas sida bott i många år.
Mormors föräldrar var statare. Han hette Gustav och hon Matilda. Det enda jag vet om Gustav är att han blev trängd av en tjur så hårt att han skadade höften och blev ofärdig. Därvid måste han sluta på gården och fick arbete på ”Blecken” i stället. På bleckfabriken gjorde man burkar och förvaringskärl av olika slag. Bertil arbetade också där. När han slutade var han verkmästare med många arbetsår på nacken.
Matilda hade en pojke, Gerhard, då hon gifte sig med Gustav. Sedan fick hon fem barn till. Det var Gertrud, min mormor, Gunhild, Gerda och Gunnar, samt Gunborg som gifte sig med Bertil och fick tre barn, Karl-Evert, Sven-Olle och Conny som är död nu. Då jag var liten, jag minns att jag kunde räkna till tolv, bodde Matilda hos mormor. Sedan flyttade hon till Gunborg och Bertil och bodde där i tio år till sin död.
Mormors mor och far är begravda på Almby kyrkogård, medan mormor och morfar ligger på Norra Kyrkogården inte långt från svampen.
Morfars släkt var fint folk, sett från mormors horisont. Fadern var snickare och hade eget hus i Hagaby. Morfar var rödhårig och fräknig liksom sin far och sin bror. Så var också min mor och jag. Mina barn och barnbarn har dock kommit undan med blotta förskräckelsen.
Det är inte mycket jag vet om morfars släktingar annat är att det är en person på morfars mors sida som forskat fram en del om hennes gren. Vi ska snart träffas.
Orsaken till att min debut här i livet blev i Örebro beror på att min far arbetade på skofabriken i Södertälje och när den flyttade till Örebro följde han med.
Både morfar Kalle och mamma Asta arbetade då på fabriken dit pappa kom. Så kan det gå, och nu var jag tillbaka där det hela började.
Vi blev rikligt trakterade hemma hos Sven-Olle och Inger innan det bar av mot Södertälje igen. Tåget gick från Örebro C, spår 5. Hemresan tog en och en halv timme. Förr i tiden, d.v.s. då vi var små och skulle åka hem till mormor, då tog det fyra timmar, säger mamma. Men då fick man åka till Hallsberg först och byta.
Då vi satt där väl tillrätta i de bekväma fåtöljerna började jag fundera över Sven-Olles berättelse i bilen ner till station.
Han överraskade mig med att säga att han arbetade på Arla i Örebro, och att han var med i redaktionen för Mjölkdags som är deras personaltidning. Så småningom gick det upp för mig att han verkligen var insatt i företagets organisation och historia. Det var intressant. Jag skickar lite papper, sa han, så kan du väl höra av dig!
Då von Rosen skisserade upp olika alternativ för västra stambanan, tyckte majoriteten att den skulle gå norr om Mälaren. Men då Nils Ericsson blev chef enade man sig om att dra spåret över Södertälje Södra och vidare till Hallsberg. 1861 var banan klar från Stockholm till Sparreholm, och från Göteborg till Hallsberg, som blev en järnvägsknut. Nästföljande år var det möjligt att åka tåg från Stockholm till Göteborg i ett svep. Från Örebro måste man alltså åka till Hallsberg först och byta, det var mormors stora dilemma.
Nu kommer jag att tänka på ett hus jag passerade på vägen till Länsstyrelsen, det är Samuel Owens hus. Samuel var av engelsk börd och levde 1774-1854. Han dog alltså samma år som Nils Ericsson blev chef för Statens Järnvägar, vilket betyder att han tillhörde generationen före Nils och John. Han var både konstruktör och industriman och om man åker till Skottvångs gruva kan man få höra berättas en del om denne driftige man. Han konstruerade Sveriges första fartygsångmaskiner och 1817 sjösattes hjulångaren Amfritite, som är det första svenskbyggda ångfartyget.
På väg mot Stadshuset gick jag förbi Serafimerlassarettet där man gjorde den första njurtransplantationen i Sverige. Det var 1964, alltså ganska långt fram i tiden.
Och så äntligen stod jag där vid dörren till stadshustornet och betalade femton kronor för ett konditionstest.
- Jasså, sa jag inte det? Jo jag tänkte att dit upp, 106 meter över havet, får jag aldrig Kristina med mig, så det är lika bra att passa på då jag i alla fall har lite tid på mig. Så gjorde jag det. Men först gick jag runt i alla salar där det inte var stängt. Det var bara Blå Hallen och några korridorer. Länge stod jag och tittade på trappan som jag sett så många gånger på TV.
Anledningen till att jag stod som fixerad och tittade på stentrappen som leder upp på läktaren var att där, just där på tredje trappsteget på höger sida, sett nerifrån hallen, där stod jag klädd i vita byxor och blå tröja med lång ärm, mitt framför drottningen av Sverige. Konungen var sjuk och därför var det bara Louise som var närvarande på KFUM:s 90-årsjubileum. Jag och min kompis Göran var med i samma gymnastiktrupp som Leif och Kent , från Gunnars Radio du vet, och här var tillfället för oss att defilera inför hela Svenska folket.
Så stod jag på nedersta trappsteget med en biljett i handen.
Biljetten gav mig tillträde till trappan upp till det översta planet, och väl kommen dit upp genom smala prång har man en vidunderlig utsikt över den kungliga huvudstaden, 106 meter ovan Mälarens vattenyta, som sagt var. Jag såg Gamla stan med Riddarholmskyrkan.
Där finns Sveriges gamla Riksfix. Det är en koppardubb som sitter fast i berget, ca fyra meter över medelvattenytan. Den vattennivån mättes fram på peglar utefter kusten. En pegel är en mätsticka som sitter så att man kan avläsa havsytans fluktuationer från tid till annan. Den referensyta man förr använde vid all kartläggning som Kartverket utförde i hela landet var just den nivå man fick fram genom att definiera Östersjöns medelvattenyta. Från den höjd man satte på Riksfixen gick man ut med avvägningar i hela riket.
Den gamla avvägningen utfördes omkring sekelskiftet och kallas 1900 års riksavvägning. Den drogs fram utefter vägar och järnvägar och är så organiserad att linjerna bildar slutna figurer som kallas polygoner.
Varje polygonsträcka mättes två gånger (fram och tillbaka), och så tog man medelvärdet som höjdskillnad mellan fixpunkterna. Avståndet mellan fixarna på landsbygden brukade vara mellan en och två kilometer. Genom att gå ut från en punkt i polygonen och komma tillbaka till samma punkt fick man möjlighet att upptäcka fel. Man skulle ju komma tillbaka till samma höjd som man gick ut ifrån. Däremot fick man inte reda på vilken sträcka som var felaktig. Men eftersom man dubbelavvägde kunde man eliminera grova fel. Och genom att utjämna (fördela) restfelet fick man polygoner där samtliga punkter kunde betraktas som absoluta (fixa) då man sedan utgick från dem vid mätningar av lägre ordning. Om avvägningarna fram och åter skilde för mycket var det bara att avväga sträckan en gång till.
Sålunda avvägde vi åttio finfixar i Turinge kommundel 1972. Dessa fixar höjdbestämdes genom att våra avvägningar utgick från de gamla fixarna i Rikets system 1900. Mellan våra finfixar höll vi ett avstånd på 500 meter och vi markerade dem i berg och jordfasta stenar, vanligen utefter vägar, men ibland också utefter stigar i skogen. Den sammanlagda sträckningen var sex mil och eftersom varje sträcka avvägdes två gånger blev det minst tolv mil att traska med stänger och instrument innan arbetet var färdigt.
Första sträckan var mellan en av rikets fixar, som ligger öster om Järnavägen, inte långt från avtagsvägen in till Stadavik, och en ny fix som vi markerade i en berghäll intill vägen mot Tvetaberg. Eftersom avståndet mellan fixarna var långt blev det ganska många flyttpunkter.
Det kunde bli en tolv flytt mellan punkterna, dels beroende på längden och dels beroende på höjdskillnaden mellan punkterna. Instrumentet justerades noga så att siktlinjen blev horisontell. Avvägningsstängerna, som var tre meter långa, hade dosvattenpass fastsatta så att stångbäraren kunde hålla stången alldeles vertikalt.
Vi var fyra som arbetade i lag. En som läste av instrumentet och två stångbärare, samt en protokollförare. Det blev mycket rännande innan en sträcka var klar. På varje stång gjordes, från samma station, två avläsningar efter varandra på olika ställen av skalan som var gjord av en metall som utvidgar sig ytterst lite och heter invar. Det betyder att man gjorde fyra avläs-ningar vid varje station, två bakåt och två framåt och att det fanns en konstant skillnad mellan skalorna som man snart lärde sig.
På det viset visste man med stor sannolikhet att man avläst rätt på stången. Det ställde stora krav på stångbärarna, dels skulle avstånden bak och fram vara lika långa för att fel i instru-mentet skulle ta ut varandra, dels måste ”paddan”, en trekantig tjock metallplatta med fötter på, placeras så att den inte blev rubbad medan instrumentet flyttades framåt.
Det hände både en och två gånger att någon tabbade sig och flyttade fast det inte var hans tur. Då var det bara att gå om. Hade man kommit lite mer än halvvägs, alltså 300 meter, och 40 meter vid varje flytt, förstår du nog att man inte blev särskilt populär av det. Det gällde att inte göra fel,
marginalerna var ytterst små.
Medelfelet i hela nätet blev 0,73 mm och det ansågs vara ett mycket gott resultat på den tiden. Snart skulle det komma nya utgångspunkter för de kommunala näten i hela landet, 1970 års riksavvägning, som denna gång blev motoriserad. Jag minns hur vi mötte Lantmäteriverkets bilar mellan Järna och Mölnbo. En bil hade hål genom durken så att de långa stativbenen kunde hissas ner så att instrumentet stod stadigt på marken. En liknande anordning fanns för de stångbärande bilarna och på detta sätt gick deras avvägning många gånger fortare än vår.
Numera ligger Riksfixen i Varberg där landhöjningen är så gott som noll. I Stockholms län har vi en landhöjning kring 50 cm på hundra år. Då 1970 års mätningar var klara kunde vi göra jämförelser med den gamla riksavvägningens höjder på 25 fixpunkter som låg i öst-västlig och nord-sydlig riktning.
Dessa punkter var alltså avvägda i båda systemen med sjuttio års mellanrum. Skillnaden var mycket konstant över hela Södertälje kommun och låg på 36,8 cm i medeltal. Huvudparten beror på landhöjningen som kan liknas vid en boll som strävar uppåt när man pressat ner den i en hink.
Istäcket som orsakade nedtryckningen var flera kilometer tjockt och var mäktigast i Sundsvallstrakten.
Slussarna som reglerar vattenytan i Mälaren är så konstruerade att en tröskel är gjuten från botten. När klaffarna är stängda sluter de tätt mot tröskeln så att inget vatten kommer ut.
Södertälje stad har ett lokalt höjdnät som vilar på slusströskeln i Stockholm. Avvägningen gjordes utefter järnvägen och en av de gamla fixarna fanns i bergfoten vid Nedre Badparken och en finns vid Gerstaberg. 1972 gjorde vi en kontrollavvägning mellan dessa gamla punkter och punkter i Rikets system 1900. Skillnaden är 3.842 m. Eftersom rikets system vilar på Östersjöns yta, och det lokala systemet har sin nollpunkt i botten av slussporten, kan det låta ganska rimligt.
Det är bra att ha nollpunkten under den nivå man tänker sig att ett byggnadsverk skall bli uppfört. I Södertälje ligger den gränsen vid fyra meter under vattenytan. Annars får man minusvärden på höjderna och det kan vara onödigt. Men i några fall har det hänt även i vår kommun att höjderna långt understiger nollpunkten.
Jag tänker då på de två separata tunnelsystemen som finns i staden. Det första systemet är avloppstunneln som går från Ragnhildsborg till Himmerfjärden. I Olle Carapis fårhage finns ett hål rakt ner i berget, och där nere finns ena änden av tunneln. Avloppet från Nykvarn går ner där, och strömmar ner i tunneln, djupt under marken förbi minigolfbanan vid Bergvik. Där finns en transporttunnel upp till marknivå där bergmassorna kördes ut. Sådana transporttunnlar finns det med jämna mellanrum ända ut till reningsverket.
Det andra tunnelsystemet är för fjärrvärmen i stan. Från Igelstaverket går det varmvatten till olika delar av staden. Vid två ställen ligger dessa tunnlar särskilt djupt, 100 m, och det är under Saltskog fjärd och under Igelstaviken.
1979 mätte vi i tunnlarna och det var spännande att se resultatet av mätningarna vid tunnelgenomslagen. Som mest skilde det 1,2 cm, inte illa.
Då man står och ser ut över Stockholm, antingen från Kaknästornet, eller som nu från Stadshuset, kan man inte ana hur många koordinater i x, y och z som format staden, men trots allt finns de där som en realitet för den som är något lite insatt i kartläggning och byggnadsverksamhet. Koordinaten är en doldis som vi i fortsättningen skall tala mera om.
För att arbetet skall bli ett nöje måste det planläggas på bästa sätt. Allt skall gå efter ritningarna. Så är det …nästan, men för att det inte skall bli ett helvete att arbeta måste man anpassa sig efter rådande omständigheter. Vad betyder det. En säger si och en annan säger så. Vem har rätt? Hur mycket får det kosta och vad är hög kvalitet? Är det dyrt att köpa billigt, och när är det i rättan tid? Frågor, frågor, frågor. Var står vi i dagens villervalla. Riv ner, bygg upp, banta och expandera, filosofera och spekulera m.m..
Visionera !
Kan vi bygga mera?
Med trä och sten och lera?
För mycket och för litet skämmer allt,
om havet stiger då blir Mälar´n salt!
Jag blickar ut mot Gamla stan, där tankar grott…
… mor Sveas arbetsdagar var nog längre än jag trott.
Tankar - arbetsglädje – skaparkraft.
Åttonde augusti, nitton år se´n jag kom hem igen,
hade med en häst till Tälje; barndomsstaden.
Månskensbonde var jag uti många år,
tiden lärde mig en del om arbete med doningar.
Ett verktyg som jag tyckte om, som använts förr,
att raka skravel, är sådant att man drar dem till sig,
lyfter upp. Makar smidigt på en avlång platta, skapar
så en jämn nivå. Redskap som man känner för
gör själen glad.
På Liljevalchs,
en mässa som förmedlar glädjen av att slöjda.
Sannerligen, sannerligen,
det är fröjd att gå igenom dessa salar;
alla vackra ting.
Från riket har man samlat sköna alster,
i varje rum finns folk som kan förtälja någonting.
Stegar fram till flickan uti hembygdsdräkten, frågar om n´åt tema eller så. Sa det vuxit fram en trend som tagit död på lusten. Skaparkraft som fanns en gång finns inte längre kvar, men känsliga personer har rest runt och fångat upp, och nu så finns den ändå här och var.
Riv ner, bygg upp, den nya tiden gryr;
föråldrat är vårt gamla äventyr.
Tänk dig ett träd.
Först gror ett frö på marken, en idé,
den växer upp och blir en mjuk och smidig vidja.
Det är en ny produkt, en rörelse, en organisation, om du så vill. Med tiden, om det vill sig väl, så växer stammen till och den blir lång och grov. Den når sin fulla höjd till sist men ännu blir den vidare för varje dag och natt och dag, precis som jag. Och nu är trädet moget, ingen massa produceras mer; och flickan ler. Kanalerna som
transporterar näring upp till toppen lyfter inte saven nog, och likaså med flödet ifrån kronan ner till roten, gör att det blir kallbrand uti foten. Den blir förstockad med ett hål, en ring, däri finns nästan ingenting; bara nya groddar och idéer.
Karin, Karin, olycksfödd,
vi kommer nog ihåg,
ro hit en motorsåg.
Tiden övermogen,
vi ska nog förnya skogen.
Saliga martyr,
oändligt var vårt stora äventyr.
Bort med hela skit…, jag menar lorten,
men först en dubbelmacka på Blå Porten.
___________________________________________________________
MoffasTidSkrift är heltäckande
Den har till syfte att täcka upp vad som finns inne i huvudet på Moffa, en medelålders man i sina bästa år. I hela sitt liv har han måst begränsa sig, men nu…
Det finns så mycket här hemma som vi ännu inte har prövat, och så många platser som inte är besökta. Dessutom finns här intressanta personer som man ännu inte har träffat. Var dag är ett äventyr! Det gäller att behålla sin nyfikenhet upp i åren, och det behöver inte kosta en massa pengar. Utlandet ser man bäst på TV.
Moffas roddbåt ligger vid Akter-Kastellet, årorna nära till och öskaret ligger i, det är bara att kapa trossarna.
Härom kvällen rodde han in i Urviken och la till strax före en liten udde där det stod en gammal stol och väntade. Där satte han sig och började tänka, sedan gick han utefter stranden på den horisontella hylla som skapades av vågorna då vattenståndet i sjön var en meter högre, alltså innan Hildemar ansökte om tillstånd att sänka sjön för att få mera strandängar för korna att beta på. För avkastningens skull, alltså..
Nedanstående rader vittnar om den möda man lade ner för att utvinna mera mark.
Protokoll fört vid sammanträden angående sänkning av sjöarna Långsjön och Skarsjön inom Wårdinge socken av Stockholms samt Hölö och Wagnhärad socknar af Södermanlands län.
På grund av förordnande för undertecknad lantbruksingenjör att, i enlighet med lagen om dikning m.m. den 20 juni 1879, förrätta syn beträffande nämnda sjösänkning, hade kallelser och kungörelser blifvit i behörig ordning utfärdade rörande sammanträde å egendomen Nådhammar i Wårdinge socken
måndagen den 8 juni 1891, kl. 10 f.m.
Följande personer kommo med förrättningsmannen tillstädes, nämligen:
Såsom biträdande gode män: Ingenjören m.m. K Larsson från Upsala, förordnad av kongl. Majts Befallningshavande i Stockholms län, samt Skiftesgodemannen J.Backström från Wäsby och K.G. Strömberg från Nygård, kallade af förrättningsmannen;
Såsom ombud för Kungsgården Tullgarn med underlydande arrendegården Nora: arrendatorn af sistnämnda gård Anders Andersson, enligt fullmakt, utfärdad med anledning af till Kongl. Riksmarskalksembetet utfärdad kallelse å H.K.H. Kronprinsens wägnar af Hofmarskalken C.M. Liliehöök; o.s.v.
Nog finns det mycket man kan förundras över, men här slutar 2:an af MoffasTidSkrift.
Ettan kom,
tvåan är här
trean kommer tillsammans
med svamp och bär.
Vi möts UnderStoraGranen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)