Men månen då...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 0707534539


Månen påverkar...

Det finns många berättelser om månens påverkan på djur och människor när det är fullmåne. Att havet höjer sig det vet vi alla, men att jordskorpan höjer sig en kvarts meter här hos oss i Stockholmstrakten det vet inte många; men så är det.

Det finns gamla sägner som berättar om att månen fötts ur jorden, och faktum är att det finns vissa tecken som tyder på det. I Stilla havets Eldring puttrar det och fräser ständigt från vulkaner som reser sig ur havet.

Om det nu är på set viset som Moffa fantiserar att jorden har en så stor magnetisk kraft att hon kan pressa sin drabant en bit ut från skorpan, så kan vi lika väl tänka oss det där trycket som kommer från kraftfältet som strålar ut från de andra himlakropparna.

Vi skulle då kunna tänka oss att månens skugga träffar jordklotet och skyddar skorpan och havet så att trycket från jordens inre lyfter massan så högt som vi mätt över normalläget.

På samma sätt borde folket skyddas av lagar så att trycket uppifrån de redan rika inte får verka fullt ut. Förr hade vi en progresiv beskattning av folket, och då fick den som hade det väl förspännt betala mera till det allmänna; och då blev det inte så stora klasskillnader. Det är ju så att mycket vill ha mer, ett gammalt talesätt, men det är också så att den som har etablerat sig på marknaden har stora möjligheter att konkurera ut ett mindre företag, till en viss gräns.

Vi har mycket kvar att lära oss om sund ekonomi. Eftersom den ena generationen följer på den andra finns det ett glapp dem emellan, och efter två generationer blir det vanligtvis ett stort glapp. Och du vet, var och en är sig själv närmast.

De svenskar som emigrerade till Nordamerika var ofta driftiga ungdomar som sökte den frihet man inte fick här hemma. Over there finns en kultur där friheten värderats mycket högt. Men finkulturen har inte skattats lika högt. Det straffar sig nu då man nått taket. Det håller inte att var och en svarar för sig. Ibland måste man samarbeta, och då kostar det pengar som vi vanligtvis tar in i form av skatt.

Det vill medelamerikanen inte veta av. På senare tid har man ivrat för en socialförsäkring, och inte förrän nu håller man på att bygga upp en buffert för framtida uttag. Reagan ville inte och Bucharna ville inte, de tillhörde den rika klassen. Och så är det, ju rikare man är, ju mindre benägen att ha en gemensam kassa för dem som snubblar och har svårt att resa sig. Men vad kostar en person att försörja om han inte kommer på fötter igen, såvida man måste hålla honom vid liv.

Det är många som dör, och för var och en har vi förlorat ett kapital, men så räknar man inte. En måne som har frihetgrader och kan röra sig i sin bana, är ganska lik en människa som kan hålla sig i rörelse och utvecklas genom det system av läroanstalter som finns i landet.

Idag får vi många krafter utifrån, det är bara det att de måste kallibreras så att det går att ställa in dem på rätt plats i samhället. Det finns för stora krafter som håller dem på mattan. Vi är nog rädda för dem, men vadå, tänk hur många svenskar som stack till amerika: en fjärdedel av invånarantalet i Sverige.

Det är mycket vi måste tänka nytt. Vi får slå dövörat till när vår ledning säger att det inte behövs; har han förresten tänkt på hur många arbetare vi måste ta hand om vid varje generationskifte. Hur kommer vägarna att se ut om en generation. Jag minns hur det var kö till Järna och vi satt vid kyrkan och såg på trafiken som kröp över bron och uppför Stockholmsbacken. 1959 besökte vi en plats nära Södertälje där man sprängde sista biten fram till vår stad. E4 var klar strax efteråt, nu är det kö på den nya autostradan när folk skall ut och in från landet.

Det finns ständigt ett tryck på vår kultur och anpassar vi inte mun efter matsäcken blir det som det är; de svaga når inte fram till matställena. Min svärfar köpte alltid fem smågrisar varje vår. Den so som han gav dem mat i var väl anpassad för fem. En vår köpte han sex grisar och matade upp dem till jul. Ja han hade i alla fall tänkt så. Det visade sig att det inte fanns plats för sex grisar att äta samtidigt, varför en alltid fick lov att stånga sig in. Till slut blev det en av grisarna som inte orkade med denna hets, och på det viset blev han svagare och svagare tills han inte orkade längre, och en dag låg han död i stian.

Det var dålig ekonomi...