Jag har en egen stjärna...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.JerryLinder.se

0707534539


Vist tror jag på Gud

Det är bara så svårt att tro på dem som säger att det finns en Gud, och framför allt de som säger att Jesus också är Gud, fastän han här på jorden är en människa som skall komma tillbaka på Domedagen; när nu den kommer...

Hur kan det komma sig att intelligenta människor med stor integritet står upp för en Gud som har gett människorna så mycket lidande. Tänk alla krigen, tänk alla fattiga och trasiga människor som fått slita och släpa sig fram genom livet, utan en varm härd att värma sig fast vid. Det är detta jag förundras mest över nu när jag blivit lite till åren kommen: ORÄTTVISAN!

Jag ser en regnbåge i skyn; där människor står som på en bro över ett gapande helvete. De som har lyckan att födas på den översta bågen, den röda, är födda med silversked i mun, och de som föds på den blå, den nedersta, är födda med eld i baken; eller är det precis tvärt om.

Vi kan tänka oss en båge som är cirkelrund med den värmande, och för all del, förtärande solen i miten, och värmevågor som rör sig ut från centrum. Då blir den inre blå cirkeln överhettad med energi med hör frekvens och korta vågor. Den gröna kommer sedan med något lägre frekvens och längre vågor.

Vi har lärt oss att förhållandet mellan frekvenser och våglängder är konstant; Einstein säger att förhållandet är C. Vi kallar ljusets hastighet för C i vakuum.

Nåväl, sedan kommer det gula ljuset. Det torde då befolkas av medelklassen, om det blå är det ädla, adel med blått blod i ådrorna. Efter det gula kommer det oranga som bär i sig det lägre borgarståndet som inte gärna blandar sig med det rödas ofta revulutionerande arbetarklass med sina röda fanor. Ändå har de ju många släktingar där bland visionärerna, kanske även far och mor. Det finns hos alla en strävan att befinna sig på den blå bågen nära källan, fastän man vet att den höga frekvensen gör att det blåser hårda vindar på toppen.

Jag hade en vän som befann sig längst ner på botten därför att han brännt sig på toppen. Han hade börjat ana ett visst samband mellan den blå och den röda energin som lämnar en stjärna. Själv har jag funnit en stjärna, min stjärna på natthimlen, som signalerar en visshet till mig, att ljuset snor sig om sig självt så att en röd tråd synes rotera runt en gul och en blå. Många timmar har jag stått och iakttagit skådespelet som rör sig där uppe; men inte har jag sagt det till någon; det skulle vara Kristina i så fall.

Kristina säger ingenting, jag tror inte ens hon förstår hur stort det är för mig att något i hela världen yppar en rörelse för mig; men jag är otroligt nyfiken på rörelser; inte minst arbetarrörelsen...

När jag var liten var jag en arbetarunge. Jag delade utdragssoffan i köket med min syrra som var ett år yngre än mig. Detta varade tills jag var 16 år, då fick vi ett gemensamt rum, men det lämnade jag snart och la mig i köket för att få eget nattlogi.

Inte ens mina kompisar förstod hur fattiga vi var, men när jg var 13 kunde mamma gå ut i arbetslivet ett tag, och då köpte pappa sin brors bil; en PV 444. Sedan blev mamma sjuk igen, fick ont i lederna och blev hemmafru, som man säger.
På den tiden åt vi mycket bullar, konserverad svamp,och äpplen hade vi till jul.

Jag vet hur det ser ut då en mor inte kan anstränga sig mer än hon gör; därför förstår jag inte hur människor med hög frekvens kan begära att alla skall leverera
för att ha ett värdigt existensberättigande; räcker väl att man gör så gott man kan.

Mamma tog aldrig ut några pengar ur statens gemensamma kassa. Hon var inte kvalificerad. Men pappa fick 24 kronor i livränta för att han klämt av fingertopparna på en press på skofabriken; 24 spänn i kvartalet.
Ända var både mamma och pappa regäla människor som gärna hjälpte till när någon behövde ett handtag; där har du min programering i ett nötskal. De arbetade jämt på somrarna, ty vi hade ett båtsmanstorp med stora land som skulle grävas, besås och skördas. Kanske inte det mest effektiva sättet att skaffa föda vid den tiden, men det var ett kulturarbete som jag och min syster har lärt oss, och fört vidare till barn och barnbarn.

Min vän Ingvar växte upp under värre förhållanden. Han var ett intelligent barn och av någon anledning lyckades han ta sig fram till studenten och började plugga på KTH; arkitektlinjen. På fritiden hade han alltid hållits nere vid sjön och en dag fick han en snilleblixt. Han uppfann en propeller till segelbåtar där bladen vek sig bakåt när motorn inte gick. Han startade en firma tillsammans med en person som lurade honom på vinsten. Det är svårt med det juridiska. Alla har inte båda egenskaperna och man kan vara tvungen att ta risker.

Som vuxen funderade han på rörelser, liksom jag. Han såg hur vatten bakom en båt, i stort liknade elektromagnetisk rörelse från en stjärna. Det borde bli samma förhållande där som här, höga frekvenser i början och korta vågor som blir längre och längre ju längre vågen befinner sig från källan.

Eftersom han var duktig i matte och kunde sin kvantfysik, blev han intresserad av Planks svartkroppsexperiment och undrade varför man inte kunde förstå den kurva som Plank ritat upp. Ingen förstod den; men Ingvar som var en experimenterande själ tog och räknade om förloppet med hjälp av ovan nämnda förhållande mellan frekvens och våglängd, och då fick han en fullt förståelig kurva som uppritad på ett plant papper blir en dämpad pendel; alltså en rörelse där rekvensen avtar och våglängden och hastigheten ökar.

Min stjärna, som jag håller mig för mig själv, antyder att ljuset därifrån, där det röda bandet ligger ytterst, roterar fram genom något som jag inte får säga, för den finns inte.

Min vän hann aldrig fram med sina tankar som han skrev ner både på svenska och engelska. Den etablerade intelligensian, som sitter på sin blåa tron, släppte aldrig fram honom; och nu är han död. Men hans samlade verk finns kvar, och innehållet i en del av det har jag snappat upp under de 30 åren som vi samtalat. Två fattifa gossar från arbetarklassen.

Nu är det så att jag ofta frågade min vän vad det är som bromsar hans rörelse, den elektromagnetiska alltså. Det hör inte hit, sa han då, jag har nog med det som är!

- Ja men, sa jag, det våste väl vara något som gör motstånd, precis som det är personer som bromsar dig och din rörelse.

- Jag bryr mig inte, sa han.

- Men det gör jag, sa jag frankt, jag är ju ingen matematiker, utan mera humanist.
Det som bromsar dig är andra som är lika envetna som dig.

Inget svar!

Ja, så måste det vara tänkte jag som tillbingat så många timmar på sjön som kanotist och småbåtseglare. Dessutom ligger min lilla stugan så nära sjön att min bryggveranda ligger en meter ut över vattnet. Jag har sett måttligt höga vågor möta och genomlöpa lika stora vågor utan att bromsas.

- Men det klart att de måste blomsa varandra ytterst lite i alla fall. Jag har sett hur vågor träffar båten vid bryggan och böjs av och bildar en ny vågfront som i sin tur träffar bryggan och böjer av ännu en gång samtidigt som de möter vågor utifrån sjön.

Det kan inte hjälpas att jag måste tro att det är vågor från andra himlakroppar som korsar varandra och bildar ett nät av krafter som det roterande sjuset från min stjärna måste ta sig igenom. Inte ett plant nät utan snarare en sörja likt skummjölk mellanmjölk, en halv genomsknlig vätska som tar upp energier från en stråle som
går genom kosmos rakt mot mig.

Nu är det så med mig, att den rörelse vi här kan skönja, som går genom något som bromsar, något som vi förr kallade eter, men som numera bara används inom radiotekniken, att den rörelsen kan jag också ana i det som vi kallar livet.

Människor från det blå skicktet möter människor från det röda, och därvid uppstår en symbios. De där uppe kan säkert sin sak mycket bra, och de där nere vet hur det går till i verkligheten, och därför kan jag tänka mig att det röda och det blå i ett visst ögonblick tar varandra i handen, varvid en sällsynt god kompetens uppstår.

Men detta under förutsättning att demokrati råder i landet, och att en religion råder som får de flesta att förstå de grundläggande orden: Allt vad i viljen ...

Ser i tidningen att Lennart Koskinen skall föreläsa på Kristinagården i Stockholm.
Där har jag varit flera gånger med Ingvar. Ena gången träffade vi min förra chef, Nils Hedlund, där. Andra gången min nuvarande samtalspartner sedan 12 år, Sven Engblom, båda chefer på Stadsingenjörskontoret i Södertälje en gång i tiden.

Nils har lämnat efter sig ett kompendium om fysikens konstanter och Sven ger mig städse möjligheter att formulera mig om det som idag kan ses som mystik, men i morgon: rena rama självklarheter.

Kommer nu att tänka på det intressanta att just Koskinen, han som till slut blev biskop i Visby, i denna vackra domkyrka, ska föreläsa på Kristinagården, just precis när jag kommer att tänka på att den blå färgen, som tar den röda i handen, tillsammans blir en lila färg, som symboliserar något religiöst; alltså något som greppar över allt, precis som jag ser mina armar och händer, höger och vänster, med fingrar som tillsammans greppar tag i en läsplatta av nyaste slag med text från vår samlade vishet om det som Sven hela tiden predikar för mig: humanism...