Fantomernas Introverta Klubb - A

Hahahahaa mina bröder!

...mitt fönster står öppet åt söder,

undan gardin,

se en blondin,

skynda mitt hjärta förblöder...


En fantastisk känsla att sitta runt Runda Bordet hos Bågskytteklubben och brata med lekkamrater, skolkamrater och spelkamrater i samma personer.

Vi köpte alla kameror när det brann hos Harry Andersson, och vi idrottade på Gulagården innan vi blev insläppta på ungdomsgården när vi var 14 år.

Då hade vi redan lekt med varandra i sju år. Sedan fortsatte vi ytterligare några år, och när vi var 50 år träffades vi igen under ett helt år; och filmkameran gick!

Vi har film på oss sedan 1954, och nu är vi 68 och fotoblixtrna levererar ljus över våra anleten. Vad har det blivit av oss? Visst är vi olika! Har egna projekt.

På vägen hem samtalade Togge, Berra och jag om vår tid på Gulagårn; visst måste vi åstadkomma något bestående. Men... det tar tid, säger Togge, och det verkar som Berra håller med. Bara jag som ser tiden an...

Jag menar att det mesta redan är gjort!!? Vi började ju då det brann en gång för länge sedan, och vi började alla samla på stoft som ev. borde tas med i ett projekt som inte får slarvas bort.

Om man säger så här: - Vi väcker upp Fantomernas Idrotts Klubb.
Alltså, Fantomernas Introverta Klubb Vad ska vi göra?

Var och en har sin egen firma. Sedan samverkar våra firmor för att skapa en enhet som inte är en bok, inte en film, inte en bilderbok eller en berättelse som en blogg, utan en bok som smverkar med en film och en bildebok och en berättelse, samt en film som samverkar med en bok o.s.v.. Vi gör en korg på nätet där var och en infogar sin gåva till dem som kommer efter oss. Det blir som en gryta som Frälsningsarmén har på torget, uppstöttad med tre käppar.

Var och en förfogar över allt sitt material och ger sin firma det namn han vill, och gör med sina alster vad han vill.

Jag tror inte det skall behöva ta så lång tid att åstadkomma denna sammanfogning.
Den skapelse vi åstadkommer läggs ut på nätet, och sprids över jordklotet.

Annonsering får ske efter hand. Kanske det går att väcka andra kamrater från andra kvarter i stan att gå samman och göra som vi...

Om min idé inte blir till någon nytta, finns den i alla fall just här på skärmen, och kan på så sätt trigga igång någon kreativ hjärna som vi inte känner...håll där!

Kommer plötslgt på något mycket innovativt.

När jag var en mycket liten pojke hade min mamma syjunta i vårt vardagsrum, det enda rum vi hade. Det var ett sjuhelsikes liv vid dessa träffar, det är inte klokt vad en sju, åtta, nio tio kärringar kan skratta; men så var det. Jag som var helt neutral, könsmässigt sett vid den tiden, fick gärna sitta med och göra något kreativt, bara höll käften. Jag vet att jag skulle lära mig sticka, men det blev för hårt sa min snälla mamma. Följden blev att jag aldrig lärde mig sticka, och framför allt, jag lärde mig aldrig lägga upp. Sedan dess har jag sagt att jag aldrig tänker tränga mig in på detta kvinnodominerade hantverk.

Många år efteråt var jag och min sambo, sedan trettio år tillbaka, på Djurgården; Nordiska Museet, och såg på alster av en engelsman som stickade fritt; det vore kanske något för mig som aldrig lärt mig spela efter noter. Varför? Det är så att fingrarna kommer före. Jag spelar bättre på gehör. Nu tillbaka till vårt vardagsrum på Gulagårn.

Vi som var med i Fantomernas idrottsklubb (FIK) 1954, då vi var 11 år gamla, har samlats då och då genom åren, och nu börjar vi komma under tidspress om vi vill skapa ett dokument om Grabbarna på Gulagårn. Vi har ju allihop kvalifikationer, goda produkter att leverera, men hur skall vi börja; och vem skall bestämma vad som skall tas med?

Det är nu mitt koncept kommer in på arenan; och ser vi inte plötsligt att mitt förslag i mångt och mycket liknar morsans syjuntor.

Var och en jobbar med sitt, men ändå håller man ihop. Ska något presenteras offentligt får det bli ett "Smörgåsbord" där var och en bestämmer själv vad som skall tas med... vårt gemensamma namn blir förstådd: Grabbarna på Gulagårn.