Jag har fått en egen måne...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 0707534539


Nu har jag fått en egen måne.....

...där gör jag vad jag vill. Jag sitter och dinglar med benen och gnolar på Teds och Kristers vemodiga låt och tänker på den sommaren då jag kände mig nere. Det måste ha varit då låten kom ut. Jag vet inte vad som hände Ted, men jag vet att jag haft minst fyra deppiga perioder då jag velat gå och gömma mig. Nu är det annorlunda.

Jag har funnit min stil, så att säga; jag är ju för fan rätt begåvad då det gäller konstnärliga färdigheter, vänta ska ni få se.

Jag hade varit hos tandläkaren, ställt bilen uppe vid gamla flickskolan. Där betalar man med sitt Visa-kort och är borta så länge man vill. Gäller bara att komma ihåg att stoppa in kortet igen när man kommer tillbaka, annars får man betala för ett helt dygn.

Jag gick uppför Oxbacken, förbi skolorna, inte långt från Gulagårn där jag vuxit upp; och ner igen till bron över Nygatan, och in i Lunahuset. På andra våningen ligger stadsbiblioteket; för hade man två våningar, nu bara ett plan, men det har blivit riktigt skapligt, trots allt gnäll. Gick in i Blå rummet och beställde en fika med mjölk, och en godbit (men tala inte om det för Kristina). Satt ensam vid fönsterbord och tittade på alla andra, undrade om min granne vid sommarstugan skulle komma idag; det kanske var för tidigt. Han kommer och läser tidningarna mest varje dag. Det är kul att prata med honom. Han kom inte.

På väg ut igen till biblioteket såg jag Yngve vid barnavdelningen, han plockade bland böckerna. Jag gick dit och undrade om han kände igen mig. Mja, kanske, jo nu såg han, skägget sitter ivägen. Jag frågade om han visste något om verksamheten på den här delen av biblioteket. Jag sa att jag ofta gått förbi och tänkt att det skulle vara kul att berätta om Södertälje förr i tiden. Men det verkade som damerna som jag stött på inte riktigt förstått vad jag menat.

Yngve lyssnade noga, så frågade han om jag hört om något som heter Berättarministeriet. Nja, sa jag, jag tror att jag sett namnet i tidningen, men jag visste inte vad det betydde.

Jo, du förstår, sa Yngve, man håller på att starta upp en verksamhet för barn där ute där tidningarna var förut. De har... förresten vi kan gå ut och titta. Vi gick ut mot balkongerna och tittade på glasrutor som gjorts ogenomskinliga med kartong på insidan. Man kunde med andra ord inte se något, men det gjorde inget, sa jag.

Den här verksamheten startas upp i Stockholm och Södertälje, förmodligen för att det finns många invandrarbarn här. Det är meningen att man skall få dem att berätta om sin syn på tillvaron, eller bara fantisera. Där vill jag vara med sa jag, ty jag har tänkt att vända mig till skolorna runt Flodområde 63, och där få igång musicaler i varje skola. Jaha, sa Yngve, låter spännande. Ja, vi får se, sa jag, och tackade för all viktig information. Det här låter kul, nästan för bra för att vara sant.

På hemvägen tänkte jag på förra bloggen, den om månen som svävar mellan himmel och jord, och när jag tog i dörrhantaget hemma stod Kristina innanför dörren med en grön påse.

Ta den här och bär den till soptunnan, sa hon. Kan jag väl göra, sa jag, och undrade om någon uppe på månen skulle se mig nu, gående på grusgången funderande hur det egentligen förhåller sig med det stora gula klotet där uppe.

Vi kan väl ställa en fråga.

Jo tack som frågar, visst ser jag. Men jag undrar vad som håller på att ske i huve
på gubben som går där nere med en grön påse, skulle han inte gå till soptunnan?

Han struttar på och går nedför gatan, förbi Sol-Britts och tar av åt höger bort mot busshållplatsen. Nu kommer bussen direkt, bara att visa kortet och gå och sätta sig längst bak, och den gröna påsen har han bredvid sig på sätet. Vid nästa stopp flyttar en fin dam på sig och när man stannar för andra gånger flyttar en till på sig. Moffa, för det är Moffa, han tänker inte särskilt på det, och snart är man vid Södertälje Centrum där tågen går mot Gnesta. När man kommit till Mölnbo kliver han av där och tar påsen med sig. Han tänker...

Kan det vara så att Månen fötts ur Jorden. Att all verksamhet längst inne under skorpan varit så intensiv att Månen lämnat Moder Jord en gång för mycket länge sedan?
Det måste vara otroligt varmt i centrum av planeten, och vem vet, kanske hon är på väg att bli en stjärna. Det finns väl en reaktor där som på solen. Kanske månen då blir en ny Jord.

Moffa knallar på; förbi huset där hans vän på biblioteket bor i, och snart är han framme vid de branta backarna. Uppför och nerför; phh, det börjar bli jobbigt, orkar knappt tänka mer. Nu är det bara sista backen ner till AkterKastellet där Moffa&Co har sin skrivarstuga, den han kallar MoffasMultiMediaSmedja och ligger inne i Korpberget.

Moffa tar fram nyckeln och vrider om och öppnar dörren, då kommer han på att han bär en grön påse med köksavfall i den andra näven; hur i helsike har han kommit hit?

Jag har fått en egen måne, som jag kan åka till, när jag vill, bara att släppa taget om vardagen och drömma sig bort... inte illa.