Vårdinge RödaKors-krets...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se

Moffas@Spray.se

En trevlig busstur till De sjungande stenarna...

Så samlades vi på torget i Mölnbo, en massa rödakorsare. Det här var första mötet med kretsen i Vårdinge fastän jag vrit den så nära sedan 1965 då jag flyttade till Norrväsby och bildade familj. Som utsättare i Järna kommun kom jag att arbeta även i Mölnbo, vi gjorde en ny vägstump på norra sidan järnvägen och tog bort överfarten vid Gamla skolan. Sedan gick vi med vatten och avlopp från Landsborg, ner en bit utefter 57:an och över fotbollsplanen och trdgården vid Mölnbo by och hela vägen uppför backen förbi Folkets hus. Från Konsum och in på Trollvägen gick vi också.
Där sprängde vi så stenarna smattrade mot fönsterrutorna på de närmaste husen.

Rätt många möten som arbetarföreningen hade med Gösta Lundin som ordförande blev det också. Man kan säga att jag blev lite engagerad... men 1979 flyttade jag tillbaka till min barndoms stad och bor nu i Brunnsäng. Dock är jag fastighetsägare i Vårdinge och har tagit över stugan som min mamma och pappa köpte av Borg 1963 vid Ulriksdal, ett litet stugområde med ca 20 tomter.

När jag började orientera mig i bygden hade Röda Korset en ordförande som jag aldrig träffade, men som var väl förankrad i bygden; ägaren av Visbohammar greve Levenhaupt.
Men nuvarande ordförande Margareta Aschgan träffade jag vid många tillfällen. Hon var kurskamrat med min dåvarande fru, Margret Nilsson, som gick på Ökna lantbruksskola.

Röda korset visste jag mycket lite om. Det kalart att man läst om organisationen som hjälpte sårade soldater i andra världskriget, men jag kände ingen rödakorsare; trodde jag. Min pappa var inte med i många föreningar, men han gick på Röda Korsets kurser för vårdare; alltså måste han ha varit med i Röda Korset.

En gång blev jag inbjuden på Postillan. Jag gick och filmade lite varstans i Mölnbo. Hade varit vid Gamla skolan och gick upp till Folkets hus och tog några sekvenser, och när jag kom till Postillan kom Elvy ut och sa att det fanns gröt och kaffe att få tillsammans med alla damerna som var där inne.

Då blev jag sittande bredvid Ta (MargareTA) och hon hade slidkniven i bältet som vanligt innan det blev förbjudet, och jag minns hur vid pratade om ridvägar för ryttare genom Sörmland. Då visste jag inte att hon var ordförande.

Ja jag vet inte än när hon tog över ansvaret.

Däremot kom jag i kontakt med hennes släkt genom att vi var på en båttur med våra gamla grannar. Vi passerade 19 slussar på Strömsholms kanal och kom till Oljeön, ett Världsarv där en driftig Örebroare framställde lysfotogen. På vägen tillbaka mot Mälaren passerade vi Virsbo bruk, och det är där Tina och Ta har sina rötter. Deras morfar var nämligen verkställande direktör där och när han pensionerade sig blev han aktiv inom Frälsningsarmen. Det berättade Margareta när vi var på resa till: De sjungande stenarna.

Inte hörde jag dem sjunga, men nästan. Det är så att besökarna måste hjälpa till, och då hjälper texterna på stenarna till att hålla sången flytande. På varje sten finns det en psalmvers på vardera sidan. Många psalmer kände jag igen från skoltiden.

Vi samlades på Mölnbos lilla torg mellan Missionskyrkan och Abbes Restaurant och Postillan. En stor buss körde upp och vi gick in och satte oss bekvämt pratande med varandra kors och tvärs. så startade chaufören bussen och körde framåt några meter, sedan stannade motorn, och när den kom från torget vet vi inte, ty den vägrade att starta varför man måste ringa efter en ny som kom från Vagnhärad.

In i den nya bussen, och så äntligen iväg mor Trosa och lite mat i magen. Tur att vi satt under tak, för det regnade ett tag riktigt riskt. Skulle vi åka hem igen, eller åka vidare mot väntande stenar. Vi valde det senare och hoppades att vädrets makter skulle stå oss bi.

Det gjorde det också; det blev riktigt fint väder när vi kom fram. Det var en ganska liten väg och svårt att parkera, men det gick, och så strömmade vi ut ur bussen och strövade omkring. Det var en imponerande skapelse vi fick uppleva. En del stenar var försedda med metallplattor där Sveriges historia bar graverad. Men den stora attraktionen var ändå de stora stenarna som stod uppställda på en halvcirkel.

På varje sten fanns två psalmverser inhuggna, en på vardera sidan. Det skulle vara kul att vara där med en sångkör och göra stenarna sjungande.

Så bar det iväg hemåt; inte lätt att vända minsann, men det fanns en plats på gården intill där det gick bra. När vi kom hem till Mölnbo var den andra bussen borta.

Det blev många trevliga samtal med gamla Mölnbobor för min del, naturligtvis beroende på att jag är så frågvis; men det måste man, om det skall bli något att skriva. Och nu skall det handla om Röda Korset... se vidare nästa inlägg!