Snurra min jord låt mig följa med dig...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se

Moffas@Spray.se


...jag är lika ensam som du...

Snurra min jord du får inte ge dig... ja hur skall man beskriva känslor?
med skiljetecken så klart...

Det här stycket är en egotrippad betraktelse, en komprimerad roman, kanske en vision som börjar långt bort i historien. Närmare bestämt i landet mellan två floder där staden Ur byggdes, där kilskriften träder fram inför våra ögon. Folket kallas sumerer, och det är från Ur Abram utvandrar i Gamla Testamentet. Det är långt innan Jesus föddes.

Den bibliska historien visar oss vägen till Kristendomens ursprung där Jesus lärjungar kallar honom Mesias, vilken skulle komma som en kejsare och rädda folken där omkring. Judarna trodde inte på Jesus Kristus och behöll sina gamla skrifter och uppfostrar än idag sina barn efter dem.

Det är jag som är Moffa. När jag predikar är jag Fridolin, gå in på Google för du se. Jag har ännu en fason, herrKamrerGoldfinger, ett underverk som bor i min skalle och ständigt gör sig påmind. Moffa och Kamrern för en ständig debatt, och när de blir överens basunerar Fridolin ut resultatet.

I morse när jag vaknade hittade jag en bok som handlar om stora segelfartyg som byggdes i Västervik på 1800-talet. De var stolta skepp med många segel, och de seglade långt bort på Atlanten. En del ända till Brasilien i Sydamerika, andra gick över Nordsjön och fastnade på Doggers Bankar och förliste med man och allt. Ja många segelfartyg ligger på havets botten halvt begravda i sand, kanske bara masterna sticker upp.

När jag vaknade efter att ha sovit middag en stund, vilket jag alltid gör om jag har en chans, såg jag för mitt inre öga ett avlägset skäpp; vi kan säga att det är en ursjäl som levde på sumerernas tid. Den söker hela tiden lösningar för sig själv, eller sin familj; det kan också vara hela folkets väl och ve, men den själen är i min fantasi ett skepp som måste ta ut rätt kurs för att fånga så mycket vind som möjligt. Vi kan säga att vinden är själva kraften och kaptenens styrka är anden. Kanske kapten inser att ingen man är en ö, och att han själv inte förmår föra skeppet i rätt hamn. Han ser i sitt inre att det finns krafter runt omkring som styr skeppet i stort, och det är andandrna som samverkar, ja det är Gud, eller rent av Gudarna som styr deras levnadslopp. I främmande hamn försöker han få så mycket som möjligt för sina varor.

Men från ett annat håll kommer ett annat skepp med liknande last, en konkurrent alltså. Naturligtvis hälsar kaptenerna på varandra, men när det gäller att sälja sina varor är de inte sams. Kanske den ene har knep som den andre inte ser. Han kaske använder mutor eller hot, det finns många sätt men först och främst är det priserna som bestämmer vem som får sälja mest av sina varor.

För den som köper gäller det att välja, det är som att stå vid ett vägskäl och räkna ut vilken väg som leder mot målet. Kanske man kan välja en genväg och på så sätt stjäla sig lite tid, och på så sätt skaffa sig fördelar. En av kaptenerna lyckas bli av med sin last med en hyfsad förtjänst, medan den andra måste segla vidare och uppsöka en annan hamn för att bli av av sina dyrgripar.

Här i denna lilla anekdot har vi tre olika uttryck för ordet själ; alltså själ, stjäla och skäl. Kaptenerna är beroende av sina arbetares styrka och vilja och tjänar på att lagandan är god. Är den inte det blir det i värsta fall myteri, och det kan hända att besättningen stjäl hela båten och lasten som finns däri. Kanske blir de sedan pirater som ger sig på andra skepp.

Lag-anda, andning är ord som får oss att tänka på kraft; således den kraft som kommer någonstans ifrån, men varifrån? Så går båten på grund och stormen piskar skeppet tills det går sönder och glider ner från skäret och blir kvar på botten tills vi finner det igen genom att dagens teknik är så långt kommen att det går att komma djupt ner till den nivå där skeppet ligger med sin last av amforor och kanske guld och silver. Lång mening!

Guld och silver betyder ibland mer än männikoliv; och vi har funnit kyrkans Ande, Kropp och Själ.

Vi är nu framme vid krubban där Jesusbarnet lades efter födseln. Det är naturligtvis en saga som är ganska lik den som gäller för alla människor, bara det att det här barnet hade en mor och en far som var judar och måste bete sig efter judendomen, medan Jesus var en rabulist, en person som inte ville rätta sig efter släktens lag.

Så gick det som det gjorde också, han blev dömd av sina egna (judar) och kunde inte räddas av sina lärjungar (Simon Petrus)som Jesus utsett att vra den klippa som Kristendomen skulle byggas på. Petrus fick med tiden en kyrka i Rom ( Petruskyrkan)uppkallad efter sig, men livet miste han samtidigt med Paulus (Saulus). Kyrkan är verklig i allra högsta grad, medan Evangeliernas berättelser måste ses som tre sagor skrivna 100 år efter Krisus korsfästelse.

Vi måste inse det, att hela den Kristna rörelsen är en saga, men inte vilken saga som helst, utan en sägen som gått i arv generation efter generation.


Med jämna mellanrum har man räddat det där fartyget som förslist; lagt det i en docka och lappat och lagat och sjösatt igen.

En person som det stormade om var Martin Luther i Vittenberg, han som blev bannlyst av Påven i Rom. Martin insåg att biskopar och präster hade börjat stjäla av det okunniga folket genom att skrämmas om Den Helige Ande. Man kunde få syndernas förlåtelse om man köpte ett värdelöst papper (avlatsbrev), och för dessa pengar byggde kyrkan stora katedraler som fick människorna att känna sig små och orkeslösa.

Martin Luther rustade upp skeppet och fick i Sverige en ny kapten som gärna sa åt sina medarbetare att själa allt kyrksilver som fanns i kyrkor och kloster, och förvarade det i sin egen skattkista. Var det så mycket bättre?

Nja, han fick i alla fall det svenska folket att börja jobba på sina hemman, men visst lade hans söner ner mycket pengar på de så kallade Wasaborgarna.

Martin Luther hade menat att folket skulle sköta om sitt hellre än att skänka bort sitt arbete till Påven och hans biskopar. Gustav Wasa såg till att det blev ordning i landet och att var och en skulle batala skatt till kronan efter bärkraft.

Men sedan slog det över totalt. Kungarna fick storhetsvansinne och började stjäla arbete och guld och silver, samt andra människors frihet i andra länder. Man säger att det är vår storhetstid, ja markarealen var stor som kungarna härskade över, och nu var inte kungamakten bättre än påvens.

Och så håller det på. Det nyrenoverade skeppet seglar ett tag, sedan dyker det upp en ny grynna.

Emanuel Swedenborg (av Sweden och borg), han blev nämligen adlad på grund av att hans far blev adlad. Fadern hette Jesper Swedberg och var Karl XII:s biskop. Det var egentligen han som blev adlad, men man adlade inte biskopar, men dock deras söner.

Emanuel var en klok man, hade gått i de finaste skolorna i Europa, men blev ett tag lite tankfull. Han mötte Jesus och många andra bibliska personer och han började skriva andliga verk. Han skrev väldigt mycket som blev publicerat, ty han var en bemärkt person i Europa; ja i hela världen. Före radion var han Sveriges mest berömda man, och det grundades många församlingar som delade hans tankar om himmel och helvete. Det märlvärdigaste med honom var att han menade att det är handlingarna som gäller. Och det kan verka modernt idag då fosterbarn som staten har förpassat till olika familjer har blivit lovade en summa pengar, men i dagarna får reda på att de ska få en ursäkt istället; vad är den värd?

I Katolska kyrkan har många präster förgripit sig på gossar, och nu har Påven bett om ursäkt, ja vet du vad, vad ska man säga?

Men så kommer Baptisterna i Västerlandet. De möter motstånd från Svenska kyrkan och många barn blir slitna ur sina mödrars famnar och tvångsdöpta av prästen. Och den som läst bibeln för dem som ämnnu inte kunde läsa blev körda till fängelset. Där fick de sitta på vatten och bröd, och brödet saknade salt. Utan salt kan kroppen inte fungera, och många dog, och de som överlevde fick bekänna sin tro för församlingen, och gav de sig inte fick de fängelse igen.

Nu är vårt skepp ute och sneseglar igen och det börjar storma som aldrig förr. Det är då det dyker upp en skräddare söderifrån. Han står där så trygg på ett skär och lotsar vårt fartyg, en brigg visst det är, in i en säker hamn.

Säker och säker, var finns den trygga hamnen?

Det är skräddare August Palm som bereder väg för Hjalmar Branting, vilken är redaktör för en tidning som så gott som får ersätta den gamla sönderlästa bibeln, den enda litteratur som fanns i ett arbetarhem före den allmänna skolplikten 1842.

Man kan nästan se det som om Brantings skepp var en Ark där alla som ville fick stiga på; arken hette Social-demokraten! och visst var det stormigt i början då
Kata Dahlström rese land och rike runt och aggiterade. Men skutan, ja nu var det en skuta med både segel och ångmaskin eller tennkulemotor. Och så seglade vi in i två världskrig och klarade oss hjälpligt, och när officerarna fick ta av sig uniformerna gick arbetarföreningen, med kvinnor och allt, in i den Svenska riksdagen och fick majoritet.

Per Albin kom, Erlander kom och Palme kom; och blev skjuten till döds, innan en pråmdragare dök upp och hade en massa socialdemokrater på släp. Men nu var det ett svalg mellan folket och deras förtroendemän. Åter igen hade Guldkalven segrat.

Du kanske kommer ihåg från konfermationsundervisningen att Moses hade en bror som hette Aron. Han blev gud bevars den förste prästen i tabernaklet (mobil kyrka), men innan dess gjorde han något som förargade hans bror Moses.

När moses kom nerför berget och hade lertavlorna med de tio Guds buden på, då hade Aron lett folket in i ett andligt rus som Moses och Gud inte gillade. Folket hade byggt en kalv av allt guld, och nu prisade man den, liksom vi idag lovprisar penningen, vilken den är gjord av papper eller plast.

När vi skönjer pråmdragaren igen har den för länge sedan kapat trossen som förbinder den med pråmen med folket ombord, och runt omkring finns både segelbåtar och motorbåter i lyxklass, och ingen verkar veta åt vilket håll man skall navigera, nu när amerikanarna stängt av sina GPS-signaler. Ja kära nån, hur skall detta sluta.

Det var en gång en Österrikare som var självmordsbenägen, han hette Wittgenstein och togs om hand av engelsmannen Bertram Russel (Russeltribunalen om kärkraft).
Wittgenstein hade skrivit om det mesta - utom religion - och uttryckte sig i princip som drängen i Emil i Lönneberga sa till pigan Lina: (Det där med giftemål) religion det tror jag vi tar och skiter i. Vad betyder det? Att det är alldeles för mycket käbbel, för mycket prat och för lite verkstad, skulle man säga idag.

Nu har man brutit sönder skeppet som fört os från sumererna till social-demokraterna, och frågan är, är demokratin stark nog för att vara social, en humanistisk livlina för var och en; frågas kom?